Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
710
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 49
detta är ett förfärligt hinder för
åstadkommande af lagbunden ordning - det fordras
kanske mera än en generation för att
undanrödja detsamma.
För att göra bilden sann skall jag dock
tillägga, att skolan röner det mest villiga
och kraftiga, om ock ännu ej alltid fullt
effektiva bistånd från vederbörande
skolmyndigheter. Och det behöfs visserligen. Ty
här är kaos.
Men det var ur kaos, världen skapades.
Fast det för de vanmäktiga mänskobarnen
är svårt att låta sitt skapande »vardel»
ledsagas af en kraft, som bär fram till
öns-kadt resultat.
Th. O.-B.
liniernas sl^obärlcl.
(Bref till Svensk Läraretidning.)
5.
Åbo den 13 september 1897.
Järnvägen från Ekenäs till Hangö går
genom en särdeles mager trakt, som icke
heller har några vackra naturscenerier att
erbjuda den resande. Hangö är, som man
vet, Finlands näst yngsta stad.* Allting
ser här också nybyggdt ut, från hamnens
väldiga stenkajer och järnvägsstationen till
torgstånden och badgästernas villor.
Folkskolehuset utgör intet undantag från denna
regel. Det är därför också bland de
tidsenligare i Finland och har särdeles ljusa
och luftiga lärosalar. Liksom nästan
öfverallt i detta land innehåller skolhuset en
mycket rymlig och för sitt ändamål väl
inredd gymnastiksal. Här hålles också
gemensam morgonbön med samtliga
folkskoleklasser.
Ehuru staden har blott omkring 3,500
invånare, äro ej mindre än 13 lärare och
lärarinnor anställda vid dess folkskola. En af
de senare har under några år haft plats
vid en folkskola i Värmland, där hennes
man äfven var lärare. Efter mannens död
för några år sedan återvände hon till sitt
ursprungliga fädernesland, där hon anser
sig i ekonomiskt hänseende gå en ljusare
framtid till möte än i vårt land.
I Hangö synes den i Finland rådande
språkstriden ej i någon mån inverka
störande på samlefnaden. I folkskolan
undervisas ungefär lika många finsktalande som
svensktalande barn, och de synas lefva i
bästa samförstånd med hvarandra liksom
deras lärare och lärarinnor sinsemellan.
Naturligtvis vålla dock de skilda språken rätt
mycket besvär vid klassindelningar och
läs-ordningens uppställning m. m.
I Helsingfors och Ekenäs har man i
regel samundervisning endast i lägre
folkskolan (småskolan), i Hangö däremot äfven i
den högre. Lärarne tro samskolan vara af
stort gagn för eleverna, emedan de skilda
könen ha åtskilligt godt att lära af hvarandra.
En del lärarinnor äro dock ej af fullt
samma mening. De anse det bäst, om könen
åtskiljas i de högsta klasserna, ty somliga
12 ä 13 års gossar låta sig ej gärna ledas
Den allra yngsta är Idensalmi.
och rättas af lärarinnor. Tyngre vägande
skäl mot samundervisningen i de högsta
folkskoleklasserna hörde jag icke anföras.
Den äfven vid andra folkskolor i Finland
ej alldeles okända ämnesfördelningen mellan
lärare och lärarinnor vid samma folkskola
är i Hangö mera genomförd än i andra af
mig besökta städers skolor. Här kan en
lärare eller lärarinna undervisa t. ex. endast
i historia och geografi samt något
öfnings-ämne, en annan i kristendom, svenska o. s. v.
men då naturligtvis i flera klasser. Således
tillgår här ungefär som vid våra allmänna
läroverk. Huruvida anordningen är
öfvervägande till skolans fromma, vågar jag
hvarken påstå eller bestrida, då jag icke haft
tillräcklig tid att grundligt pröfva, huru
därmed förhåller sig. Meningarna härom
torde dock kunna vara delade. Att en
lärare eller lärarinna slipper undervisa i
ämnen, för hvilka han eller hon möjligen
saknar intresse och fallenhet, är ju godt och
väl, men att ha inånga lärare för hvarje
klass torde näppeligen vara att förorda ur
uppfostringssynpunkt.
Den norr om Hangö liggande
landsbygden ända fram till Österbotten har nästan
uteslutande finsktalande befolkning. Då jag
icke är så mäktig finska språket att jag
fullt kan följa med en lektion i hvilket
ämne som helst, skulle det varit mig till
ringa nytta att besöka denna landsbygds
skolor. Jag reste för den skull direkt till
det gamla Åbo, hvars många historiska
minnen med underlig makt lockade min håg.
Hit drogs jag dessutom af ryktet om
stadens utmärkt väl ordnade folkskoleväsen.
Tiden för min återresa till Sverige är dock
olyckligtvis så nära, att jag ej kunnat som
jag velat studera denna stads skolor. Under
min nära tre dagars vistelse här har jag
dock sett nog för att kunna bekräfta, hvad
ryktet redan för mig förtäljt, nämligen att
Åbo i vissa hänseenden torde ha det bäst
ordnade folkskoleväsendet af alla orter i
södra Finland.
I någon mån synas Stockholms
folkskolor hafva varit förebilden för de härvarande.
Man har utvalt det bästa hos oss och om-,
satt det på finsk botten, lämpat det efter
finska förhållanden.
Folkskolan är här liksom i andra finska
städer indelad i sex klasser men ej på
samma sätt som annorstädes. Tre klasser
tillhöra lägre och tre klasser högre
folkskolan. Första klassen är emellertid delad
i två årsafdelningar, A och B. J-klassen,
de nyinskrifna barnen, utgöres af sexåringar,
^-klassen af sjuåringar. Skolåldern börjar
således här ett år tidigare än eljest är
vanligt i Finland. J_-klassen undervisas
emellertid blott två timmar dagligen, l?-klassen
tre timmar. Först under tredje skolåret
blir den dagliga lästiden fyra timmar och
under återstående tre år fem timmar.
A och J3-klassen undervisas af samma
lärarinna på skilda timmar af dagen. Men
då lärarinna vid lägre folkskola ej är
skyldig att undervisa mer än fyra timmar
dagligen, erhålles särskild betalning för femte
timmen. Utom detta lönetillägg har lära-
rinnan vid lägre folkskola härstädes i högsta
lönegraden omkring 1,700 mark (1,220 kr.),
en, respektabel småskollärarinnelön i sanning.
Här liksom i Hangö har jag träffat en
lärarinna, som under åtskilliga år tjänstgjort
i Sverige. Hon är född på Gotland och
tyckes finna sig väl här, ehuru kärleken till
hemlandet ingalunda synes hafva afsvalnat,
sedan hon blifvit finsk medborgarinna.
I fråga om bokföringen förefinnes en
väsentlig skillnad mellan folkskolorna i
Sverige och Finland. I det senare landet är
läraren skyldig att i dagboken anteckna,
hvad under hvar och en af dagens
läse-och ofningstimmar genomgåtts med
eleverna. Den, som besöker skolan, ser således
bestämdt hvad barnen fått lära under
terminen. Något fusk för att »lysa» inför
främmande kan därför icke förekomma. Att
dagböckerna äro helt annorlunda uppställda
än våra och ej räcka mer än tre eller fyra
år torde vara öfverflödigt nämna.
I slutet af hvarje månad ges betyg för
samtliga elever, och vid läsårets slut tages
medeltalet af månadsbetygen och gifves
såsom årsbetyg. Betygsgraderna, som
skrifvas med både bokstäfver och siffror, äro:
god (10 & 9), nöjaktig (8 & 7), försvarlig
(6 & 5), och svag (4-1).
I lägre folkskolans tredje klass i Aho
förekommer kartritning, dock ej
obligatoriskt. Det synes också vara endast
Finlands karta, som ritas, men i allmänhet ha
småttingarna lyckats särdeles bra därmed.
Att man vid härvarande skolor skulle
ha god undervisningsmateriel, hade jag ju
alla skäl att vänta efter de goda omdömen,
jag hört fällas om dem; men i fråga om
kartor och planscher för historie- och
geografiundervisningen äro folkskolorna här bättre
tillgodosedda än jag väntade. Stadens
folkskoleinspektör har tydligen följt med sin
tid på ett berömvärdt sätt. Han
meddelade mig också, att man just nu håller på
att uppgöra förslag till förändrade kurser
i historia för folkskolan. Någon
inskränkning eller utvidgning af den nuvarande
kursen komnier icke att vidtagas utan blott en
ändring i anordningen för denna
undervisning. Man vill sätta allmänna historien
mera jämsides med Finlands historia.
På tal om folkskoleinspektörer torde det
böra nämnas, att man i Finland går till
väga på eÉt helt annat sätt än hos oss,
när folkskoleinspektörsbefattningar skola
besättas. Sysslan förklaras nämligen ledig till
ansökan alldeles som lektors- eller
semina-rieadjunktsbefattningarna hos oss. Den
såsom skolman bäst meriterade sökanden
utnämnes i regel till tjänstens innehafvare.
Han ägnar sig sedan åt denna sin
befattning såsom sin lifsuppgift, icke såsom en
mer eller mindre inkomstgifvande bisyssla.
Att detta måste lända till skolans sanna
bästa, torde ingen vilja bestrida,
Såsom jag redan förut nämt, har man
äfven i Finland en allmän
folkskollärareförening. Dess organ är tidskriften
»Kan-I sakoulonlehti» (Folkskolebladet).
Språkstriden har dock olyckligtvis splittrat
föreningen, så att den nu snarast torde böra kallas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
