Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
724
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 50
den. Vid de ransakningar och
undersökningar, som föranledts af gatuuppträden, har
polismakten ännu icke stött på någon liga, som
arbetar efter på förhand uppgjord plan och
som lyder något öfverhufvud. Visserligen är
det sant, att ett och annat tjufband existerar, |
men dels räknar hvart och ett sådant knappt |
mer än 3 ä 4 individer, och dels deltaga icke j
dessa gärna i offentliga kravaller. Deras onda j
samveten mana dem att i möjligaste måtto j
undvika sammanstötningar med polisen. l
Man har skäl att vara Dagens
Nyheter tacksam, för att detta nu ändtligen
blifvit konstateradt. Ty i den frågan,
huruvida inom hufvudstaden »ligor»
finnas eller icke finnas, torde man få böja
sig för polisens utsago. I det afseendet
är den uppenbart mera vittnesgill än
någon annan.
Länge, allt för länge, har det orerats
vidt och bredt om de förskräckliga »Ii- l
gorna» och särskildt »pojkligorna»
härstädes. Historierna härom hafva genom
tidningarna spridts öfver hela riket samt i
hög grad bidragit att vanställa den bild,
som landsortens och landsortsstädernas
befolkning gör sig om Stockholm och
dess befolkning. Därute vet man med
sig, att om man också har ett stort
förråd af oregerliga sällar samt af
vanartade och sedligt försummade barn, så
har man dock inga ligor och ligapojkar.
Men att sådana icke allenast finnas i
hufvudstaden utan i viss mån rent af
behärska densamma, det vet man ju af
hufvudstadens egna tidningar, som
förkunna detta i nummer efter nummer l
Skulle det icke snart kunna vara tid
att lägga bort dessa oerhörda
öfverdrif-ter? Borde icke slagordet »ligapojkar»
nu få hvila, intill dess det blifver [-bevisadt,}-] {+bevi-
sadt,}+} att det äger någon motsvarighet i
realitetens värld? Så länge detta ej är
fallet, gör det endast skada. De
sakkunniga, som inse dess öfverdrift, frestas
att i reaktionen däremot underskatta det
samhällsonda, som] det skulle beteckna.
De öfriga åter få genom detsamma sina
föreställningar förvridna och sin
uppmärksamhet riktad på en fantasi, ligorna, i
stället för på en sorglig verklighet: de
vuxna och halfvuxna förbrytarne samt
de vanartade och sedligt försummade
barnen.
Då polismän besvara den frågan,
huruvida »ligor» existera eller icke existera,
befinna de sig tydligen på egen mark.
Något annorlunda blir däremot
förhållandet, då de tillfrågas om orsakerna till
de oroligheter och våldsamheter, som
allt emellanåt förekomma. Då reportern
från Dagens Nyheter sporde, hvarifrån
orostiftarne och bråkmakarne egentligen
kommo, fick han därför mycket
skiljaktiga svar.
En polisman - säger han - hade funnit,
att en icke så oväsentlig procent utgjorts af
f. d. gardister, en erfarenhet, hvartill de
öfriga icke kunde ansluta sig.
Så alldeles oförtjänt af en pröfning
torde denna mening måhända dock ej
vara, om den ock för f. d. militärer
måste synas tämligen motbjudande.
Åter en annan - heter det vidare - sköt
hela skuldbördan för att det sysslolösa
släktet är så talrikt på den nya lagen om
minderårigas användande i arbete. Enligt hans
förmenande reste denna lag svåra hinder för
att kunna hålla de unga till uppfostrande
verksamhet. Han förklarade också, att denna
hans uppfattning delades af flertalet polismän
af högre grad.
De skäl, hvarpå denna uppfattning hos
polismännen »af högre grad» stödjes,
anföras tyvärr icke. Har man månne
anställt någon undersökning och därigenom
fått kännedom om, huru många af de
ifrågavarande våldsverkarne, som genom
1881 års förordning blifvit hindrade från
arbete? Eller är det hela endast en
upprepning af de vanliga hypoteserna?
Man kan vara frestad att antaga det
senare, då man erinrar sig, att klagomålen
öfver den vanartade ungdomen ljödo lika
starkt före 1881, och att ett hufvudsyfte
för nämda förordning just var att
hämma den moraliska förvildning, för hvilken
de minderåriga arbetarne voro utsatta.
Kommer så en tredje förklaring, som
genom sin förtrogenhet med den
obemedlade befolkningens verkliga lif tyder på,
att den närmast måtte härröra från
polismännen af lägre rang:
De dryga hyrorna och de höga
lefnadsom-kostnaderna i Stockholm tvinga inom
arbetar ef amil j erna både man och hustru att
genom sitt arbete utomhus bidraga till
hemmets upprätthållande. En följd däraf är, att
det uppväxande släktet måste sakna den
tillsyn, hvarförutan onda anlag och dåligt
umgänge redan tidigt lära föda odygd och
okynne samt med åren böjelse för slagsmål och
kanske rena skurkstreck.
Hvar och en, som vet hvad hemmet
har för betydelse för uppfostran, skall
häri instämma.
Till sist hafva herrar polismän blifvit
hörda äfven i fråga om botemedlen för
det onda, alltså i viss mån i egenskap
af pedagoger. Som sådana hafva de -
såsom man ock i förväg kunnat’ vänta
- tagit saken enkelt, mycket enkelt.
Med samma endräkt - berättar Dagens
Nyheters reporter - hvarmed man förnekade
tillvaron af organiserade ligor,
rekommenderade man stryk såsom det enda verksamma
korrigeringsmedel för dessa unga vildhjärnor.
»Hasselkäppen är det enda, som hjälper», var
en stående fras i samtalen. Några dagars
fängelse generar icke dessa ynglingar, utan
de sätta tvärt om en ära i att »sitta inne»
då och då på några dygn.
Särskildt borde man på
tvångsarbetsanstal-terna, där käppen ingår i de disciplinära
medlen, betydligt flitigare använda detta präktiga
straff.
sikterna om hvad
tvångsuppfostringskom-mittén skall kunna uträtta voro delade. Den
ene väntade intet resultat, den andre
hoppades, att den skulle verka mycket godt - ty
den skulle med all säkerhet förorda ett
återinförande af prygelstraffet. Det senare
tycktes vara den öfvervägande meningen och
förhoppningen i polisen.
Som dessa uttalanden röra de i
straff-rättsligt afseende myndiga, lämna vi dem
till närmare begrundande åt dem det
vederbör, d. v. s. åt
Tvångsuppfostringskommitténs kriminalistiska afdelning samt
åt kungl, fångvårdsstyrelsen.
Hvad de vanartade barnen angår har
Dagens Nyheters reporter om dem endast
följande att anföra:
Anmärkningen att de onda anlagen väl
ändock observeras och bestraffas i skolorna
inbragte oss den upplysningen, att förste
lärarne i några af hufvudstadens folkskolor strängt
bestraffa inrapporterade förseelser mot god
ordning bland deras alumner, under det att
man i andra lägger »bomull mellan fingrarna».
Ifall detta sista påstående äger grund,
synes oss det klander, som däruti
innehålles, vida mer befogadt än det, som
från annat håll i dessa dagar riktats
emot Stockholms folkskolor af den
orsaken, att barnens uppförande därstädes
förmenas vara allt för mycket öfvervakadt.
Dock torde härvid en omständighet
böra tagas i betraktande, som hrr
polismän icke tyckas hafva tillräckligt
uppmärksammat, den nämligen att
polisrapporterna öfver skolbarns förseelser i
allmänhet komma långt efter själfva
förseelserna. Om en skolpojke anmäles för
snatteri af en tombutelj i början af
november, och rapporten härom först i
början af december kommer skolans
förste lärare till hända, så är det i de
flesta fall något sent att genom
skolran-sakning få utrönt, huru med bemälda
tombutelj och med bemälda pojkes skuld
sig rätteligen förhåller. Det torde därför
icke uteslutande vara flathet och slapphet,
som gör, att vederbörande understundom
lägga väl mycket »bomull mellan
fingrarna».
Fortsatt debatt om
Stockholms folkskolor.
Med anledning af de af oss omnämda
artiklar underrubriken
»Stockholmsfolkskolor under debatt», hvilka stått att
läsa i Nya Dagligt Allehanda, har
inspektor C. G. Bergman därstädes fått infördt
ett nytt genmäle. Häri vederläggas de
under striden framkastade påståendena,
att genom godtycke vid utseende af
vikarier och extralärare kommunen blifvit
i rätt stor omfattning ekonomiskt
lidande, att lärarekåren är helt och hållet
servil, att folkskolorna äro en enda
propp-ningsanstalt, där undervisningen blott
går ut på plugg, och att uppfostran är
reducerad till ett minimum. Rörande
det mycket omtalade »vallandet» yttras:
Disciplinen är icke heller sådan den bör
vara, säges det. Här följes ock ett bakvändt
system, det nämligen »att med den ängligaste
omsorg valla lärjungarne vid hvarje steg (så
att man t. ex. icke ens anser sig kunna
tilltro 12 ä 13 års barn att utan bevakning gå
upp och ned för trapporna vid rasterna) samt
att aldrig tilldela dem annat än en passiv
roll», hvilket »omintetgör en utveckling till
s j älf ansvarighet, förvandlar uppfostran till en
samvetsgrann polisbevakning och tenderar
att göra lärjungen till en karaktärssvag
stackare». Äfven här öfverdrifter. Att ordning
och tukt måste finnas i en skola, om man
skall vinna något resultat af arbetet, antager
jag, att ingen förnekar. Uppenbart torde ock
vara, att disciplinen i skolor med ända till
2,000 barn i samma hus måste öfvervakas
äfven af lärarne. Ordningens upprätthållande
fördelas också, så långt detta låter sig göra,
mellan läraren och barnen genom bland dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
