Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 52
SVENSK LÄRARETIDNING.
761
tena hafva allt mer visat sig ägnade att
främja den växelverkan och det
samförstånd mellan centralstyrelsen och
förenings-rnedlemrnarne, utan hvilka ett
framgångsrikt föreningsarbete icke är möjligt. Klart
är, att i samma mån som föreningen
vidgats och frågorna på programmet ökats, i
samma mån måste åtskilliga af de former
för föreningsarbetet, som under ett tidigare
skede varit ändamålsenliga, vika för andra,
som mera lämpa sig för de nya
förhållandena. Men att uteslutande på skriftlig väg
förbereda alla sådana ärenden, som röra
föreningsarbetets organisation, låter sig
svårligen göra. De muntliga förhandlingarna
vid ombudsmötena hafva varit vida bättre
skickade därtill. De hafva beredt
föreningsmedlemmarna tillfälle dels att taga närmare
kännedom om det gemensamma arbetets
detaljer, något, som mången gång varit af
nöden för bedömande uf det verkliga
sakläget, dels att frambära, motivera och
försvara egna förslag, afsedda att främja
föreningens utveckling och folkskolans och
Järarekårens väl. Likaledes hafva de
beredt centralstyrelsen tillfälle att i frågor,
där den själf varit tveksam, höra den
allmänna meningen inom kåren.
’ Arets ombudsmöte, prägladt af samtliga
deltagarnes endräktiga ifver och nit för
föreningens sak, var utan gensägelse en
värdig länk till raden af de föregående,
och skall helt säkert icke blifva utan sina
goda följder i mer än ett afseende.
Återstår att erinra om de
fortbildningskurser, som under året varit anordnade för
landets lärarekår, och främst bland dem
sommarkurserna i Uppsala. Denna
fortbildningsrörelse bland lärarekåren, som
synes svälla ut och växa sig allt starkare, är
utan tvifvel en af de mest glädjande
företeelserna på folkskolans fält, och detta
därför, att ingenting göres oss lärare så mycket
behof som just en alltjämt fortsatt
utbildning. I våra dagar går mycket med
iltågsfart, icke minst vetenskapens utveckling.
Nästan dagligen göras nya eröfringar på
vetenskapens mark. Det, som för några
år sedan bjöds oss vid seminariet, är
kanske redan förlegadt gods. Nya rön hafva
gjorts, hvilka ställa sakerna i helt ny
belysning, och hvilka vi böra känna för att
icke lära ut sådant, som redan är
antikve-radt. Ännu mer kräfves det af oss, att vi
ieké stelna i den metodernas tvångströja,
som vi en gång fått öfver oss, kanske som
ett blott yttre påhäng.
Men om vi således från denna synpunkt
måste rycka framåt, gäller detta i lika hög
grad från synpunkten af den aktning från j
samhällets öfriga lager, som vi måste allt j
mer tillkämpa oss, därest vi verkligen skola
vinna våra lärjungars aktning och vårt
arbete skall blifva af någon varaktig välsig- \
nelse. Det går icke an, att man offent- j
ligen och enskildt pekar finger åt oss. Vi |
kunna visserligen vara lugna i medvetandet, j
att belackarens flin i de flesta fall återfaller
på honom själf, men å andra sidan kunna
vi icke förneka, att Chronschoughstypen
ännu här och där finnes kvar, om än som
gengångare från en svunnen tid.
Dessutom hvilar öfver oss en historisk
förbannelse, ur hvilken vi måste arbeta oss ut.
Vi hafva tagit arf efter de invalider och
afsigkomna existenser, som voro vårt folks
första barnundervisare på en tid, då det
endast gällde att nöta in abc. Den
ringaktning, den medömkan och det löje, som
hvilar öfver dem, har öfverflyttats på oss,
och dessa känslor hafva slagit djupa rötter
inom samhället. Men upprycka dem måste j
vi, vi själfva, och det är endast en stigande i
bildning - allmänbildning och fackbildning, [
som gifver oss medel därtill. Med glädje j
fatta vi därför den hand, sorn universiteten j
så välvilligt och oegennyttigt räckt oss, och j
vi inordna 1897 års sommarkurser såsom j
ett af årets ljusaste minnen för folkskolans i
lärarekår. !
Vid sidan om de ljusa punkterna har i [
denna korta skiss en och annan slagskugga |
skymtat fram. I stort sedt torde det dock
kunna sägas, att det flydda året varit ett j
for folkbildningen lyckosamt år, ett år med j
tydliga framsteg och goda ansatser för
kommande utveckling, ett år, för hvilket vi hafva
i ’ !
anledning att i ödmjukhet böja vårt hufvud j
till tacksägelse, ett år, som låter oss i nyårs- j
nattens klockor höra den silfverklang, som j
åter ringer in en ny dag. j
J. Franzén. \
FÖR DAGEN.
Den tillämnade
s kol re vol uti ön e n,
Folkskolevurmen i landet måste
stäfjas. - - Den s. k.
allmänbildande kostnadsfria undervisningen
i landet bör samvetsgrant regleras
och begränsas.
Göteborgs Aftonblad.
2.
Hvad i föregående nummer blifvit
anfördt visar, att den reform af våra
allmänna läroverk, som Göteborgs
Aftonblad i sina Junius-bref påyrkat, i själfva
verket endast skulle föranleda en tillökning
i det nuvarande mångläseriet och särskildt
en förstärkning af den härskande
språk-kulten.
Så mycket större och mera
genomgripande är den omkastning, som enligt
samma tidning borde företagas med
folkskolan.
Med afseende på denna yrkades i det
s. k. 15-rnaj-programmet:
Folkskolans verksamhet höjes genom en
bättre och mera praktisk undervisning på den
allmänna folkbildningens breda grund.
Det är intressant att se, huru hr
Junius i sina bref närmare utvecklar detta
reformprogram.
Huru skall nämligen enligt hans
mening folkskolans verksamhet höjas? Svar:
genom att sänkas, genom fullständigt
borttagande af det fjärde folkskoleåret.
Huru skall vidare folkskolans
undervisning blifva bättre och mera praktisk?
Svar: genom att inskränkas till läsning,
skrifning och räkning eller - för att
använda den mera ordrika formuleringen -
till »färdigheten att väl och så bra som
individuella anlag medgifva muntligen
återgifva det skrifna ordet, färdigheten att
skrifva en läslig och någorlunda snygg
handstil och färdigheten att utföra enkla,
i det dagliga lifvet allmänt förekommande
räkneoperationer med quattuor species i
hela tal och decimalbråk».
Och huru skall slutligen den allmänna
folkbildningens grund blifva tillräckligt
bred? Svar: genom att icke begagnas
som grund för den bildningsanstalt
(»medelskolan»), hvars uppgift skall vara att
utdana »förståndigt», »praktiskt»,
»fosterländskt och svenskt folk».
Hvem skulle - utan särskildt
förklarande utläggning - kunnat tro, att de
tre vackra raderna i
»15-maj-program-met» verkligen ägde en sådan betydelse?
»Folkskolevurmen i landet måste
stäfjas», och till den ändan måste folkskolans
fjärde årsklass jämte alla
fortsättningsskolor, repetitionsskolor och »högre
afdelningar» fullständigt afskaffas - så
lyder programutläggarens stora
hufvudyr-kande.
Det förhåller sig ingalunda så –
menar han - att kunskapen »i och för sig
öfver hufvud och oomtvisteligen är ett
godt för alla och under alla
omständigheter». Icke heller förhåller det sig så,
att samhället är skyldigt att sörja för
alla enskildas utveckling, »att drifva
renodling af individerna». Tvärt om: vår
folkundervisning går för närvarande vida
utöfver sina rätta gränseri Den har
skapat en arbetsklass, som fått »en del
allmänföreställningar om litet af hvart» och
på grund häraf icke är förnöjd med sin lott.
Den har vidare alstrat en
»utomordentligt talrik folkskollärarekår», en >>mäktig
skolbyråkrati», en »talrik manlig och
kvinnlig lifvakt omkring tidens tomma
läserifantom», och denna kår, denna
byråkrati, denna lifvakt framträder redan med
anspråk, hvilka äro oförenliga såväl med
folkskolans verkliga betydelse som dess
egen rätta ställning i samhället!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
