Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88
SVENSK LÄRAEETIDNING.
N:r 6
Efter att hafva beklagat sig öfver
förlusten af sina illusioner, återgår
Göteborgs Aftonblad till folkskolestadgan
och sammanfattar sitt hjärtas tankar
härom i följande kraftiga uttalande:
Såväl den nya som den gamla
folkskolestadgan är ett sannskyldigt tyranni mot det
svenska folket, som väl - i mån af verklig
upplysning öm saker och ting - i sinom tid
skall af skaka det.
Tidningen låter ej för ett ögonblick
sina läsare sväfva i minsta ovisshet
om, hvaruti det »sannskyldiga
tyranniet» består. Den rycker tvärtom
genast fram med själfva kärnpunkten i
det hela - barrar fabriksägares
förmenta behof af det billiga
barnarbetet.
Hvad säges t. ex. - frågar den - om en
sådan befallning som den i § 50 innehållna,
att »arbetsgifvare, som begagnar barns
biträde vid sin handtering, vare skyldig att så
ordna deras arbete, att nödig tid förunnas dem
att erhålla stadgad undervisning»? Detta
förmynderskap öfver den enskildes näring är
en ren enfaldighet (!) och besvaras tvifvelsutan
af näringsidkarne på det tydliga och
konsekventa sättet, att man aktar sig för att
använda skolpliktiga barn i arbete.
Tidningen frågar sig ty värr icke,
. hvilka arbetskrafter näringsidkarne i
så fall i stället komma att använda.
Svaret måste ju blifva: de vuxna -
männen, som därigenom kunde blifva
i tillfälle att nödtorftigt försörja sina
barn äfven under åldern 10-14 år,
och ynglingarne, som genom
arbetsförtjänst skulle kunna undgå att hamna
i de så mycket omskrifna
»ligapojkar-nes» skara. Men en sådan fråga och
ett sådant svar måste naturligtvis
undvikas, ty därmed vore beskärmelsernas
rad afklippt.
Och det är mycket, hvaröfver
Göteborgs Aftonblads pedagog beskärmar
sig.
För det första får man nu ändtligen
rent besked därom, att summa fyra
(säger 4) års skolgång, två år i
småskolan och två år i den egentliga
folkskolan, är allt hvad han för svenska
folkets ungdom finner vara -af nöden.
Om det nu vore nog - säger han - med
den egentliga folkskolan eller med ett
berömligt genomgående af de obligatoriska fyra
klasserna - af hvilka den fjärde helt nyss
blifvit gjord obligatorisk* - så vore blott två år
för mycket afpressade(l) det svenska folkets
ungdom.
Till dessa »två år för mycket»
komma emellertid sedan fortsättningsskolan
och folkskolans högre afdelning, »ett
*’ Författaren syftar här på
Göteborgs-förhållanden. Körande Stockholms
folkskoleväsen har han nyligen af en tidningsartikel
inhämtat, att här finnes en sjunde klass, hvilket
ger honom anledning att med fasa utbrista:
»Denna dårskap är i sanning så skyhög, att
den bör samvetsgrant noteras.» Påtagligen
har hans samvetsgrannhet icke manat honom
att göra sig underrättad om verkliga
förhållandet, som är att småskolans båda klasser
här inräknas i ordningsföljden, och att sjunde
klassen (= femte folkskoleklassen) ingalunda
är obligatorisk.
slags folkskolegymnasium jämte och
uppöfver fortsättningsskolan)), för,
»nii-nimiläsarne» ersättningsskolan och så
till sist som råga på alltsammans –
konfirmations skolan. De uppmaningar
från skolrådets sida, som i
folkskolestadgans § 35 mom. 4 föreskrifvas,
kunna - säger författaren - »göras
med ett visst eftertryck» och måste
därför blif va liktydiga med befallningar.
Till fyllda fjorton år - fortsätter han på
grund häraf - skall barnet ovillkorligen
kvar-hallas i skolan. I praktiken göres äfven
fortsättningsskolan obligatorisk. Så kommer
konfirmationen. Och det lär väl ej komma att
fattas vänliga »uppmaningar» af den kraftiga
sorten för att få den nya »högre afdelningen»*
väl försedd med lärjungar. Förr än efter
fyllda sexton eller sjutton år lärer på detta sätt
ej en svensk gosse eller nicka få rättighet
att försqrja sig själf-eller ens bidraga till sitt
uppehälle.
Med häpnad frågar man sig, huru
så groft vrängda framställningar till
allmänhetens förvillande kunna vara
möjliga. Hvar och en, som skaffat
sig någon, om ock den allra ytligaste
kännedom om verkliga förhållandet, ja
hvar *och en, som med
uppmärksamhet genomläst folkskolestadgan, om ock
blott en enda gång, måste ju veta, att
Göteborgs Aftonblads påståenden om
den obligatoriska undervisningens
omfattning hvila på de grundlösaste
fantasier.
Men saken är den, att om man icke
toge sin tillflykt till medel af dylik art,
så skulle man omöjligen hos de
samhällslager, för hvilka man skrifver,
kunna uppväcka den folkskoleskräck,
som man nu anser så önskvärd. Man
skulle då sakna behöflig resonnans för
sådana radikal-reaktionära yrkanden,
som att stadsfullmäktige i Göteborg
»icke borde bevilja ett öre utöfver den
egentliga folkskolans budget», eller för
sådana högtrafvande godtköpsbravader
som dessa:
Det är härpå kommunerna måste vara
betänkta, om de ej skola begrafvas under
folkskolesystemets växande laviner!
Ett genomgående drag hos
folkskole-skräckens kringspridare i våra dagar
är att de uppträda såsom de stackars
plågade barnens och det stackars
förtryckta folkets ridderliga beskyddare,
såsom barnafrihetens och folkfrihetens
varmhjärtade förespråkare.
Att samhället söker tillförsäkra
hvarje svenskt barn nödtorftigt tillfälle till
andlig utbildning åtminstone under de
egentliga barndomsåren, detta är i
deras ögon icke en samhällets plikt mot
barnet och en samhällets plikt mot sig
själft utan endast »en pedagogisk
värneplikt», en. börda, som bör göras så
»lindrig» som möjligt, ett ök, hvilket
barnen med görligaste första böra
»slip-I pä undan». Hvarje skolår är för dessa
barnavänner en uppoffring, »utpressad»
* I fråga om denna f öreskrif vas s om bekant
inga uppmaningar alls.
eller »afpressad det svenska folkets
ungdom.» Det understöd i afseende
på kläder och underhåll vid skolan,
som enligt folkskolestadgans § 49 bör
beredas de fattigas barn, uppfattas af
dem icke såsom en rättvis hjälp åt
ifrågavarande barn utan såsom en
förnedrande allmosa; ätt gifva dem en
sådan hjälp är .- utropa de
patetiskt- att »kasta dem på
fattigvården, därmed sättande förödmjukelsens
stämpel på en ungdom, som eljest
kunnat utveckla kraft och lefnadsmod»!
Hela lagstiftningen för
folkundervisningsväsendet betecknas af samma
fri-hetsifrare såsom ett »skoltyranni,
hvarunder vårt folk suckar», och dess
bestämmelser sägas visa, huru »girigt
folkskolediktaturen griper in på
svenska föräldrars och barns frihet», samt
hvilket »spartanskt regemente, som
folkskoleherrarne utöfva öfver det
svenska folket». Detta folk har nu, enligt
Göteborgs Aftonblad och dess
meningsfränder, allt för länge varit
tillspillo-gifvet åt »det ovisa nitet eller det
själf-tagna godtycket hos skollärare,
inspektörer eller fanatiska
upplysningsvur-mar», och härpå bör nu göras ett slut.
Till svar på allt detta blott ett par
små frågor.
Hvilken kännedom hafva Göteborgs
Aftonblad och dess meningsfränder i
själfva verket om det svenska, folkets
önskningar i fråga om
folkundervisningens inskränkande? Skulle de
verkligen vara hugade att låta detta under
folkskoleoket dignande folk själft
bestämma om sin folkskolas styrelse och
anordning?
Om - såsom vi förmoda – den
senare frågan besvaras jakande, är det
med fägnad vi till sist konstatera, att
det finnes åtminstone en punkt, i
hvilken våra och Göteborgs Aftonblads
önskningar i fråga om folkskolan
sammanträffa.
En oumbärlig bok
för hvarje lärare oebr lärarinna har
under förra veckan utkommit från
trycket. Det är sjunde upplagan af
»Folkskolestadgan med flera
författningar rörande folkundervisningen, till
ledning för skolråden redigerad af
Simon Nordström, kanslisekreterare i
ecklesiastikdepartementet» (Sthm, P. A.
Norstedt & söners förlag; pris inb. l
krona 25 öre).
Under de knappa tre år, som
förflutit efter sjette upplagans utgifvande,
hafva många och högst betydande
förändringar inträffat i författningarna
rörande folkskoleväsendet. Främst är
att nämna den nya folkskolestadgan.
Men dessutom äro i den föreliggande
upplagan intagna följande författningar,
som ej finnas i den förra upplagan:
K. kungörelsen den 26 april 1895 angående
ordningen för meddelande af antagningsbevis
för innehafvare af klockaretjänster m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
