Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200
SVENSK lARARETIDMNG.
N:r 13
bland skolmän utan äfven bland de bildade
klasserna i allmänhet i en tid, då en mängd
reformfrågor stodo på dagordningen, och
äfven regeringen visade sig gynnsamt stämd
mot reformsträfvanden. Det var icke blott
det nya, radikala och öfverraskande uti
tidskriftens innehåll utan äfven Utgifvarens
rykte, samhällsställning och verksamhet, som
väckte uppmärksamhet. Många ställde sig
sympatiskt gent emot Tolstois
uppfostrings-arbete och sände äfven bidrag till
upprättande af skolor; många intogo en afgjordt
fientlig hållning, under det att andra åter
visserligen gillade hans verksamhet men
kritiserade hans teorier.
Bland de sistnämda förtjäna särskildt att
nämnas tidskriften »Samtiden» samt
utgifvaren af »Den ryska Budbäraren» E.
Mar-koff, en af Rysslands förnämsta pedagoger.
»Samtiden» skänker sitt fulla erkännande
åt Tolstois uppfostringsarbete, men
framhåller med skärpa motsägelsen mellan hans
teorier och hans verksamhet.
Om man icke vet, säger granskaren i fråga,
hvari man har att undervisa; om man icke
ens vet, huruvida man har rätt att
undervisa folket, så bör man åtminstone icke själf
upprätta en skola och själf spela lärare i
densamma. Om man dessutom hyser den
åsikten, att ens skola är förträfflig, och att
lärjungarne draga stor nytta af att besöka
densamma, så är motsägelsen fullständig. Han
påbördar äfven Tolstoi bristande kunskap i
pedagogikens historia och framhåller, att Tolstois
barnböcker förråda samma osäkra famlande
och brist på system som hans afhandlingar.
Markoff, en personlig vän till Tolstoi,
framhåller, att skolan på Jasnaja Poljana
öfverträffar alla honom bekanta folkskolor.
Men hufvudorsaken till den framgångsrika
undervisningsverksamheten i denna skola är
den, att den är en familj och ej en skola,
och att hufvudet för denna familj är en
man med högst sällsynta förutsättningar.
Grefve Tolstoi älskar barnen med en stor
konstnärs hjärta, emedan han äger blick för
allt, som är otillgängligt för prosaiska
naturer. Barnen hafva fattat hans kärlek och
besvara den med sin genkärlek.
Detta framgångsrika uppfostringsarbete
har däremot intet att skaffa med
uppfostrarens pedagogiska åsikter. Hr Markoff
konstaterar i likhet med »Samtiden»
motsägelsen mellan Tolstois teorier och hans
verksamhet. Denna motsägelse, säger
Markoff, har sin grund i Tolstois
öfverskattan-de af »folket».
Enligt min öfvertygelse, säger han,
uppskattar grefve Tolstoi »folket» alldeles öfver
höfvan. Han ärar det stundom till en
sådan grad, att han tillerkänner många
företeelser en helig oantastlighet blott därför,
att de bära folkets prägel, och af samma skäl
förkastar han ofta såsom ogiltigt allt hvad
som framsprungit ur en annan jordmån ...
Han förbiser de bildade klassernas företräde
framför de obildade. Konstnärens
entusiastiska natur har i detta afseende förledt
honom till orättvisa.
Markoff förehåller Tolstoi, att de
pedagogiska metoder, som denne så skarpt klandrar
och hånar, redan till stor del öfvergifvits af
mönsteranstalterna i Schweiz och Tyskland,
samt att han försummar att framhålla de
många onekligen goda sidorna hos dessa
pedagogiska inrättningar. Han anser slutligen, att
Tolstoi handlar under inflytande af den
gamla tidens pedagogik, och att den fullkomligt
fria skolan, sådan Tolstoi uppfattar densam-
ma, är omöjlig, och att densamma, om den
än vore möjlig, dock vore skadlig.
Efter denna kritik ger han likväl
slutligen den nya pedagogiska tidskriften sitt
fulla erkännande, såsom representerande den
nya pedagogikens bättre sträfvanden, hvilka,
ehuru framställda i en radikal form, äro i
det stora hela berättigade. Ehuru »Jasnaja
Poljana» förnekar allt sammanhang med den
samtida pedagogiken, så är ett sådant
likväl för handen. Om man bortser från de
allt för radikala uttalandena i Tolstois
tidskrift, så erbjuder dess innehåll mycket af
tillfredsställande art. Hit hör sträfvan att
leda folkbildningen in på den själfständiga
organiska utvecklingens väg, utan
inblandning af ett dödande byråkratiskt
reglemen-teringsväsende, och att bereda en vida större
frihet i undervisningen och i skolans
inrättande, samt aktning för folkets andliga
behof och ett grundligt studium af dess
karaktär och lif. »Dessa grundbetingelser»,
säger Markoff, »hafva en så allvarlig
betydelse, att af dem beror ett lyckligt
afgörande af lifsfrågor rörande folkets lycka.»
*
Markoffs kritik besvarar Tolstoi i en
artikel under rubriken »Framåtskridande och
definition på bildning», i hvilken artikel
förf. för första gången uttalar, om ock
endast fragmentariskt, den världsåskådning,
som han sedermera ytterligare utvecklat i
den mängd skrifter, hvilka utmärka det nya
skedet i hans författareskap.
Den meningsskiljaktighet, som gör sig
gällande mellan honom och Markoff, beror
på deras olika grundåskådning af lifvet.
Markoff tror, i likhet med de flesta af sina
samtida, på trollformeln »framåtskridande»;
Tolstoi tror ej därpå. Allt ifrån Hegels
beryktade ord: »allt hvad som är, är
förnuftigt», har det s. k. historiska
åskådningssättet varit på modet. Detta åskådningssätt
förstår att förklara hvarje historisk
företeelse och ställa den i sitt rätta
sammanhang, men det har därvid förlorat behofvet
af att uppfatta det allmänna målet för
hvarje lifsyttring i mänskligheten. Den
historiska metoden ställer Rousseaus, Schillers
och Luthers uppfattningar på deras rätta
plats och påvisar deras sammanhang med
sin tid: både Luther och Rousseau voro
en produkt af sin tid. Och under det vi
tala om den eviga urkälla, som framsprungit
hos dem, talar man till oss om den form,
i hvilken den framträdt.
Man säger oss, att normen består däri,
att man lärer i öfverensstämmelse med
tids-behofven, och detta, tycker man, är mycket
enkelt. Att lära i öfverensstämmelse med
den kristna eller den mohammedanska
religionens dogmer, det förstår jag, men i
öfverensstämmelse med samtidens behof - af ett
sådant talesätt förstår jag absolut ej ett enda
ord ... Min afsikt var att framställa och
bestämma pedagogikens kriterium.
Den historiska metodens anhängare kalla
dylika frågor metafysiska och anse dem vara
ofruktbara, så snart de motsäga det
historiska betraktelsesättet, det vill med andra ord
säga de härskande meningarna. Men det
rådande åskådningssättet tror på en lag, som
det kallar framåtskridande. Från
jämförelsen af ett folks förflutna med dess närvarande
sluter man sig till, hvad man kallar
framåtskridande, men man förbiser därvid, att
endast en liten bråkdel af mänskligheten ligger
till grund för denna uppfattning, och att en
jämförelse mellan mänskligheten i sin helhet
förr och nu - om en sådan jämförelse öfver
hufvud taget är möjlig - icke skulle bekräfta
tillvaron af en dylik lag. I det lilla
Hohenzollern-Sigmaringen med sina 3,000 själar kan
det historiska åskådningssättet upptäcka ett
framåtskridande, men hos Kinas 200
millioner skall den ej finna något sådant. Men
äfven inom dessa inskränkta områden af
mänskligheten är det endast det härskande
fåtalet, de sysslolösa klasserna, sorn i de
skiftande förhållandena se ett framåtskridande.
De arbetande klasserna erkänna icke detta
s. k. framåtskridande, utan i stället sätta de
sig emot detsamma, när de så kunna,
likasom folket motarbetar det slags bildning, som
de härskande klasserna vilja gifva detsamma,
emedan folket däri ser ett medel till
befordrande af det slags framåtskridande, hvilket
det ej erkänner.
I detta olika åskådningssätt ser Tolstoi
källan till de olika pedagogiska åsikterna.
Gent emot Markoffs påstående, att de högre
klasserna hafva rätt att påtvinga folket, hvad
de anse såsom bildning, framhåller Tolstoi,
att det fåtal människor, som tillhöra de
högre klasserna, icke har något begrepp om
folkets behof, och att det uppfattar såsom
sin rätt, hvad som utgör dess fördel.
Markoff anser, att en fullkomlig
uppfost-ringsfrihet skulle vara skadlig och
outförbar: skadlig, emedan han vill uppfostra
människorna för framåtskridandet och icke helt
enkelt som människor; outförbar, emedan
vi äga ett fullfärdigt program för
människornas uppfostran för framåtskridandet,
men intet program för människornas
uppfostran helt enkelt som människor.
Markoff anser vidare, att skolan i Jasnaja
Poljana är en motsägelse mot dess ledares
öfvertygelse. Tolstoi förnekar icke, att
äfven han står under de historiska
förutsättningarnas mäktiga inflytande, hvadan äfven
hans skola påverkas af tvänne inflytelser:
lärarens öfvertygelse och de historiska
förutsättningarna. Ur denna strid har också
skolans form framgått. Markoff säger, att
kärleken är orsaken till skolans framgång. Detta
är riktigt, men kärleken kommer af friheten.
I alla skolor, hvilka hafva grundats i
enlighet med de åskådningar, som göra sig
gällande i Jasnaja Poljana, har denna
företeelse upprepats. Läraren har fattat kärlek
till sin skola; och jag vet, att samma lärare,
äfven vid den allra största idealisering, icke
skulle hafva kunnat fatta kärlek för en skola,
där man går och kommer efter klockslag, och
där barnen pryglas på lördagen.
Markoff har icke blott ogillat Tolstois
definition på bildning utan äfven i sak
förnekat det berättigade i Tolstois fråga:
»Hvarför undervisar en människa den andra?»
Men, säger Tolstoi, i denna fråga och i
svaret på densamma ligger kärnan af, hvad
jag har sagt, skrifvit och tänkt, rörande
pedagogiken. . Jag har sagt, att bildning är en
mänsklig verksamhet, hvilken har sin grund
i behofvet af jämlikhet och i den
oföränderliga lag, som går ut på att befordra
bildningen. Vi måste vid undervisningsarbetet
särskilja tvänne saker: den
bildningsmottagandes och den bildningsgifvandes verksamhet.
Den bildningsmottagandes verksamhet har
till mål att i vetande komma till jämlikhet
med den bildningsgifvande. Så snart denna
likhet uppnåtts, upphör undervisningen. Den
bildningsgifvandes verksamhet har till mål
att göra den bildningsmottagande jämlik med
den bildningsgifvande i vetande. Har detta
mål uppnåtts, så upphör hans verksamhet.
Många inse likväl icke denna of verbevisande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:41:45 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1898/0204.html
