Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 15
SVENSK LÄRARETIDNING.
235
vara, att äfven denna sista million
bestämdes af stadsfullmäktige, och således en och
samma myndighet blefve ansvarig för stadens
hela budget. Folkskoleöfverstyrelsen skulle
då till stadsfullmäktige intaga samma
ställning som t. ex. fattigvårdsnämden,
hälso-vårdsnämden m. fl.
Man invänder antagligen, att detta strider
mot »folkskolans historiska utveckling».
Härtill svarar jag endast: Hvad betyder väl ett
dylikt teoretiskt skäl, blott man vinner en
anordning, som är mera praktisk än den
nuvarande och som för både folkskolan själf
och de skattdragande är fördelaktig?
I andra lands större städer är det vanligen
just stadsfullmäktige, som bestämma
folksko-lebudgeten. Vi behöfva icke gå längre än
till Köpenhamn, Kristiania och Helsingfors
för att finna en dylik anordning. I
Köpenhamn bestämmes folkskolebudgeten af
»bor-gerrepresentationen», d. v. s. stadsfullmäktige,
och i Kristiania af »kommunebestyrelseii»,
det vill likaledes säga stadsfullmäktige.
För öfrigt kunna vi i föreliggande fall
åberopa erfarenhet äfven från vått eget land.
I det praktiska Göteborg, som liksom
Stockholm har sin egen folkskolestadga, har man
ej ett så inveckladt maskineri för
bestämmande af folkskolebudgeten som här. Allt sedan
1863, d. v. s. under hela
stadsfullmäktigeinstitutionens tillvaro, hafva Göteborgs
stadsfullmäktige haft till åliggande att bestämma
folkskolebudgeten - ej blott i hvad rör
skolhusbyggnader, såsom nu är ifrågasatt i
Stockholm, utan ock hvad gäller lärarelöner,
skolmateriel, slöjd in. ni. Så vidt till min
kännedom kommit, har belåtenheten med denna
anordning varit allmän.
Hvad som i Köpenhamn, Kristiania,
Helsingfors och Göteborg visat sig vara
ändamålsenligt, synes ock böra kunna lämpa sig
för Stockholm.
Under den närmaste tiden står frågan om
ordnandet af storstädernas skolväsende på
dagordningen. En kungl, kommitté har just
nu utarbetat ett förslag i ämnet. Enligt hvad
det förljudes, har denna kommitté därvidlag
ej tagit Göteborg till förebild utan Stockholm.
Kommittén vill nämligen hafva
folkskolebudgetens bestämmande förlagd till en särskild
korporation, benämd Skolfullmäktige, hvilken
korporation ungefär skulle motsvara
kyrkofullmäktige härstädes.
Det är under dylika förhållanden, som jag
varit djärf nog att tillåta mig fästa hrr
kyrkofullmäktiges uppmärksamhet på en annan
lösning af frågan, så att äfven den
anordningen en gång må åtminstone tagas i
allvarligt öfvervägande vid sidan af andra
förslag till en reorganisation.
Om ett torde vi väl alla vara ense -
äfven den kungl, kommittén tyckes ställa sig
på den sidan - nämligen att den
nuvarande anordningen här i Stockholm är allt för
opraktisk med hänsyn till den utveckling
folkskoleväsendet numera tagit.»
I öfverensstämmelse med dessa åsikter
har jag inom den af kyrkofullmäktige
tillsatta kommittén, hvilken erhållit uppdrag
att utarbeta förslag till behöfliga ändringar
i de författningar,, som röra
kyrkofullmäktige, förfäktat den mening, att kommitterade
äfven bort taga »de viktigare föreskrifterna
rörande omfattningen af fullmäktiges
behörighet» under ompröfning och därvid bland
annat tillse, huruvida icke tiden nu kunde
vara inne att från kyrkofullmäktige till
stadsfullmäktige öfverflytta det som är
kyrkofullmäktiges liufvuduppgif t: bestämmandet
af folkskolebudgeten.
Tidpunkten för en sådan reform synes
mig nu särdeles lämplig. För det första
hafva nämligen hufvudstadens samtliga
församlingar (liksom för öfrigt äfven samtliga
församlingar i Göteborg) af styrkt det kungl,
kommittéförslaget om särskilda
Skolfullmäktige och därmed angifvit, att de icke önska
en ny skattebeviljande myndighet vid sidan
af de förutvarande. Och för det andra har
öfverstyrelsen för Stockholms städs
folkskolor ingått till k. m:t med hemställan,
att »kungl. maj:t täcktes föranstalta om
vidtagande af sådana ändringar i nu
gällande författningar angående
folkundervisningen i Stockholm och om kyrkostämma
samt kyrko- och skolråd i Stockholm, att
skyldigheten att bygga och underhålla
folkskolelokaler, som hittills ålegat de särskilda
församlingarna, hädanefter blifver en
Stockholms stads angelägenhet».
Enligt sistnämda förslag skulle
stadsfullmäktige öfvertaga nämda
skolhusbyggnadsskyldighet, och det synes mig då kunna
ifrågasättas, om det icke vore lämpligt, att
här liksom t. ex. i Göteborg
stadsfullmäktige på samma gång öfvertoge äfven öfriga
delar af folkskolebudgeten - allt
naturligtvis under förutsättning, att
stadsfullmäktige själfva medgifva detta.
Om denna reform en gång skall
genomföras, måste initiativ till en ändring tagas
från något håll, och jag kan för min del
ej se något hinder, att dylikt initiativ tages
just från kyrkofullmäktige själfva.
I afvaktan på denna mera genomgripande
ändring är jag emellertid fullkomligt ense
med öfriga kommitterade om behöfligheten
af de nu ifrågasatta mindre ändringarna
såväl angående antalet kyrkofullmäktige från
de särskilda församlingarna som ock om
upphäfvande af bestämmelserna rörande
suppleanter samt oin utsträckning af den tid,
för hvilken kyrkofullruäktig väljes.
Hvad jag dock velat betona är, att
därmed icke själfva reformfrågan -
åstadkommandet af enhet i den kommunala
budgeten - blifvit löst.
En stafningsintervju.
När en rörelse väckt så stort
uppseende, att allmänheten anses vara
intresserad att få veta »huru det går», pläga
nyhetstidningarna skicka upp sina
snabbskrifvare reporters till
inflytelserika män för att »intervjua» dem.
Så långt synas vi nu - tack vare
i den energiska agitation, som styrelsen
för Stockholms läraresällskap
utvecklat - hafva kommit med
rättstafnings-j frågan. Härom dagen sände tidningen
l »Dagen» därför en af sina medarbetare
| till ecklesiastikministern för att höra
hans ställning i frågan. Hvad han
därvid förnam, har häri meddelat i en
artikel under den vitsiga rubriken:
Hvarför regeringen inte ville bjudas på »t».
Herr statsrådets uttalande skall enligt
berättelsen hafva haft ungefär följande
lydelse:
Man har klandrat, att frågan blifvit
expedierad »för snabbt». Jag vill dock påpeka,
att jag hade läraresällskapets skrifvelse i mina
händer minst l1/.,, kanske 2 veckor, innan
jag föredrog saken inför konungen. Den
tiden var väl alldeles tillräcklig, dels eftersom
skrifvelsen var så pass kort, att den kunde
genomläsas på en kvarts timme, dels emedan
jag ju kände frågan på förhand. -För snabbt?
Annars brukar ju klandret mot regeringen gå
ut på, att det dröjer för länge!
Ni frågar, hvilket öde den nya anhållan
- från folkskollärarne’" - skall få? Ja,
eftersom man klagat öfver, att det gick för
fort med af görandet vis-ä-vis den förra, får
regeringen väl.....studera den nya en smula
långsammare.
Jag anser det föreslagna stafningssättet
både - låt mig säga osmakligt - och
medförande stora olägenheter. Tag t. ex. ordet
af. Det skulle skrifvas-, av. Då man vant
sig att skrifva det så, skulle man sedan, då
det gällde ett ord, hvari detta vore första
stafvelsen, i lexika söka på »av» för
att sedan leta på »ö/»; och det dröjer nog
länge, innan i alla lexika o. s. v. användes
nystafning. Professor Tegnér, som i öfrigt
är en ifrig nystafningsvän, är absolut emot
detta av, liksom han är emot t i st. f. dt. -’.
Eller tag ordet haf: Där är mjukt v-ljud,
och man vill ändra det till hav, men i
genitiven haf s är ju det hårda f-ljudet alldeles
tydligt. Skall man då skrifva havs? Vidare
skulle man, enligt reformvännerna, staf va
»ett glatt (i st. f. gladt) lag», bett (i st. f.
bedt), o. s. v., hvilket ju, ur språklig synpunkt,
blefve tvetydigt.
Det talas, ä propos denna sak, så mycket
om svårigheterna för skolgossarne. Jag har
också gått i skola - det är bara 58 år sedan
- men jag tyckte aldrig, att det var så svårt
att lära sig rättstafning. Svårigheterna för
skolornas lärjungar nu anser jag egentligen
bero på, att de förbryllas af de många olika
stafningssätt, som för närvarande användas.
Man åberopar grekiska språket såsom ett,
där den fonetiska metoden användes, men
man bör härvidlag ihågkomma, att den gamla
grekiskan endast skrefs af bildade personer.
Ecklesiastikministern resumerade sitt
uttalande ungefär sålunda:
» Teoretiskt kan jag gärna gå med på inånga
reformförslag i stafningssättet, men då det
gäller praktiska omstörtningar, då blir jag
rädd. - Lärarnes förslag medför
konsekvenser, som skulle förändra vårt språk därhän,
att man knappast skulle känna igen det.»
Utan att fästa oss vid den
missuppfattningen, att de föreslagna
förändringarna i bokstafveringen skulle medföra
någon förändring i språket, vilja vi
med afseende på dessa uttalanden
endast framhålla, att man på 58 år kan
hinna glömma rätt mycket, och att herr
statsrådet antagligen under sin skoltid
hade att dragas med ungefär samma
svårigheter som alla andra. Att
svårigheterna vid stafningens inlärande
hvarken äro inbillade eller i det
vä-| sentliga beroende på den förbryllande
inverkningen från de utom skolan
använda stafningssätten, torde åtminstone
hvarje lärare och lärarinna vid
folkskolan kunna på grund af långvarig
personlig erfarenhet intyga.
| Vi hoppas ock, att då regeringen
j nu i enlighet med herr statsrådets
af-i sikt går att studera den från
central-| styrelsen för Sveriges allmänna
folkskollärareförening inkomna petitionen
en smula långsammare än den förut
från Stockholms läraresällskaps styrelse
mottagna, regeringen vid detta
långsammare studium lätt skall finna, att
* Denna går ut på, att valfrihet skulle
lämnas i fråga om användandet af det gamla
eller nya stafningssättet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
