Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 13
SVENSK LÄKARETIDNING.
253
det vore lättare för målsmännen att träffa
val af bana för barnen.
Hr Ernst Carlson hade ännu en gång ordet,
»Praktiskt försöksläroverk» klingade
visserligen vackert, men inrättande af sådana skulle
i verkligheten förstöra deras planer, som
ansåge en gemensamhetslinje till
konfirmations-åldern önsklig och lämplig, och på den
ståndpunkten hade andra kammaren mer än en
gång ställt sig.
Hr Fridtjuv Berg framhöll de kostnader,
som den »reform», ’till hvilken det Sahlinska
försöksläroverket ju endast vore inledning,
skulle medföra, och yrkade bifall till
utskottets förslag.
Hr Sahlin påpekade vikten af att ändtligen
»sätta handen till plogen» i stället för att
blott teoretisera.
Sedan hr Lindblad ännu en gång brutit
en lans för sin reservation, bifölls utskottets
förslag med 162 röster mot 32, som afgafvos
för hr Lindblads reservation.
Latinet oeh universitetsexamina.
Med anledning af professor E. Carlsons
motion hade, som vi nämt, andra
kammarens första tillfälliga utskott tillstyrkt
aflåtande af en skrifvelse till k. m:t med
anhållan om utfärdande af sädana
bestämmelser, att kunskap i latin ej må erfordras
för preliminärexamen till kansliexamen samt
att i de förberedande examina till
hofrätts-och medicine kandidatexamen endast må
anställas muntlig pröfning i en kurs
motsvarande de nuvarande fordringarna för
godkända kunskaper i latin vid flyttning till
nedre sjunde klassen. Häremot hade
reservation afgifvits af hrr Pettersson i
Österhaninge, E. Lindblad och Bengtsson i
Hä-radsköp^ enär de ansågo att den föreslagna
reformen borde föregås af införandet af en
allmän medborgerlig examen på läroverkets
mellanstadium.
Vid debatten i andra kammaren i
lördags begärdes ordet först af
prosten Pettersson i Österhaninge: För att
freda sig mot misstanken för att lida af någon
olycklig kärlek till latinet, frambar tal:n den
bekännelsen, att han själf såsom realstudent
för några och tjugo år sedan kommit till
Uppsala och där fått pröfva de hinder, som då
stodo i vägen för en realstudent, hinder så
svåra, att han starkt funderat på att skudda
Uppsalastoftet af sina fötter. Tal:n hade
emellertid reserverat sig emot utskottets
tillstyrkande af motionen, därför att han önskade
se reformen föregången af införandet af en
allmänt medborgerlig examen på läroverkets
mellanstadium, som i någon mån kunde hejda
tillströmningen till universiteten.
Professor E. Carlson bemötte denna
invändning och framhöll, att de båda frågorna icke hade
något samband, då man icke kunde förutsätta,
att de lärjungar, som hade den lärda banan
i tankarna, skulle lockas af den allmänt
medborgerliga examen. I en tid, då den reala
bildningslinjen alltmer användes, är det en plikt
för staten att undanrödja de hinder som
förefinnas för realstudenten att få välja den
lefnadsbana, för hvilken han har lust. Visade
det sig verkligen så, att tillströmningen till
universiteten blefve för öfverväldigande, kunde
man ju återinföra latinet såsom »en
pedagogisk fågelskrämma».
Professor Boethius ansåg af vikt, att i ett
kulturland förefunnes en speciell humanistisk
bildning, i hvilken klassisk bildning inginge
som integrerande del. Dennas kraf hade ej rätt
beaktats i utskottets utlåtande. Man hade velat
möjliggöra för realstudenter att med små
la-tinpensa aflägga akademiska examina. Men
vore det ej bättre att läsa latin i skolan än
att förnöta en tid af de bästa arbetsåren att
inhämta det nödiga måttet? Tal:n hade äfven
andra betänkligheter. Nu, då studentexamen
sattes som kompetensprof för alla möjliga
banor, släpade sig allt flere fram till
studentexamen. När de tagit examen, vore de
rådvilla, hvart de skulle vända sig. Slutet blefve
vanligen det, att de kastade sig på juridiken,
och trängseln här blefve än värre, om inträdet
dit för realstudenterna lättades. Innan man
uppfört en allmän medborgerlig examen å
läroverkets mellanstadium som kompetens till
vissa yrken och statstjänster, hyste han
betänkligheter mot att på detta sätt öka det
litterära proletariatet.
Hektor Centervall yrkade i ett spirituellt, af
kraftiga bravorop hälsadt anförande bifall till
utskottets hemställan. Som student hade han
nedlagt mycken tid och mycket arbete på att
lära sig tala latin. Och visst hade hans
latinstudium skänkt honom glädje en och annan
gång, men ingalunda hade det förmått
öfvertyga honom om latinets oumbärlighet. Allt
hvad latinska litteraturen skänkt oss af
verkligt värde hade ingått i tidens kött och blod,
och man brukar ej äta sedan man är mätt.
Beträffande de klassiska författare, som lästes
i skolorna, och deras blifvande betydelse ville
han för öfrigt säga, att på sin höjd ett par
eller tre af dem - de skönlitterära nämligen
- kunde jämföras med de mera jämnstrukna
af våra egna samtida författare. De öfriga
vore dem absolut underlägsna. Och gällde det
deras förtjänster om ynglingarnas
tankegymnastik, då ville han säga, att såväl sanskrit
som kinesiskan i det hänseendet vore vida
att föredraga framför latinet. Nej, ville vi taga
romarna till förebilder, detta själf medvetna
folk, som liksom grekerna räknade alla för
barbarer, hvilka icke talade deras eget tungo
mål, då borde vi värna om vår egen odling
i stället för att böja knä för den romerska,
befria oss från denna latinreligion, som hade
tron allena till grundval, men för hvilken inga
förnuftiga grunder kunde framletas.
Hr J. Petersson i Boestad kunde däremot ej
vara med - om matiönen. Det vore farligt att
minska latinkunskapen för läkarne, som
behöfde den för sina ordinationer, och för
juristerna, hvilka borde läsa den romerska
rätten å originalspråket. Eealismen borde ej få
uttränga de klassiska språken ur skolorna;
yrkade därför bifall till reservationen.
Hrr Zetterstrand och Waldenström talade
däremot med värme för utskottets hemställan,
och den sistnämde upplyste hr Petersson i
Boestad att läkarerecepten skrifvas på en slags
latin, vid hvars användning man ej har nytta af
det klassiska latinet. Latinet hade ju sin
betydelse, men borde ej få något monopol på
att vara genomgång för att erhålla rätt till
bildning. Det vore ej skäl att hindra
personer att blifva dugliga jurister och läkare, för
att de ej vore grundligt kunniga i latin.
Hrr Höjer, Eloivson m. fl. instämde.
Hr Boethius ansåg ej ännu bevisadt, att man
utan sådan kunskap kunde blifva dugliga
läkare eller jurister. Hr Centervalls
reduceringar af latinets och det romerska kulturlifvets
betydelse fann han öfverdrifna. Yrkade
afslag å motionen.
Hr Ernst Carlson vände sig under
kammarens munterhet mot latinförsvararen å
Smålandsbänken. Latinets formbildande betydelse
hade nu ej längre tilltro hos andra än mycket
föråldrade pedagoger. Då farmakopén nu snart
skulle utgifvas på svenska, behöfde han ej
hysa bekymmer för läkarne, och hvad
juristerna anginge, vore det endast i juris
kandidatexamen romersk rätt inginge som ämne, och
det vore ej fråga om att minska latinkunskapen
i juridikofilen. Möjligen kunde hr Peterssons
uppträdande anses som ett bevis
på"sanning-en af den gamla sentensen: »e longinquo
major reverentia» (ju större afstånd, dess större
vördnad) (stormande munterhet). Det vore
verkligen på tiden att sätta vår ungdom i tillfälle
att ägna någon del af den tid, som nu spilldes
på latinet, till studiet af den moderna
litteraturens mästerverk och vår egen nationella
odling. Sverige har en gång gått i spetsen
och af skakat det romerska oket inom kyrkan;
det borde äfven gå i spetsen när det gällde
att afskaffa detsamma inom skolan. (Starka
bravorop.)
Hr Centervall kunde tyvärr icke för att göra
hr Boethius till lags taga tillbaka hvad han
sagt. Det hade yttrats i skämtets form, och
delii, som skämtar, blir lätt beskylld för
ytlighet, men den mening, åt hvilken talaren i
siijia skämtsamma ord gifvit uttryck, vore dock
frakten af ett helt lifs mödor och erfarenhet.
M$,n skämtade icke med ett lifsintresse, icke
heller med ett lefnadsbehof, men med lyxen
kunde man skämta och således också med
latinet.
Hr Pettersson i Österhaninge häfdade ännu
en gång vikten af att innan man vidtoge en
sådan reform inrätta en allmän medborgerlig
examen.
Juris d:r Hjelmérus kunde ej fatta sambandet
mellan dessa två reformer och ej heller dela
fruktan för, att juristvägen skulle öfverfyllas
af realstudenter. Det mått latinkunskap, som
vore behöfligt för prästerna, kände godt fyllas
på det sätt, som motionärerna tänkt sig.
Yrkade bifall till utskottets hemställan.
Hr Waldenström ansåg själfklart, att han
ej kunde ge hr Boethius bevis på, att
realister kunde blifva dugliga jurister och läkare,
då de aldrig finge försöka sig.
Utan votering bifölls utskottets
hemställan.
Skärpta bestämmelser angående
afsättning.
Såsom i n:r 14 omnämts hade
lagutskottet af styrkt den af hr Fridtjuv Berg
härom väckta motionen. Då ärendet i
torsdags förekom till behandling, blef
utskottets afstyrkande hemställan utan diskussion
bifallen af första kammaren. I den andra
yttrade sig endast motionären, som
framhöll, att syftet med hans motion
visserligen uteslutande varit att skydda barnens
och föräldrarnas rätt gentemot pliktförgätna
lärare, men att han gärna kunde vara med
om de ifrågasatta bestämmelsernas
utsträckning till styresmän och föreståndare vid
häkte, sjukhus, barnhus m. m. samt äfven
med om själfva straffets skärpande. Så
vida han blefve i tillfälle därtill, ämnade
han därför vid en följande riksdag följa
de af lagutskottet gifna anvisningarna.
Utskottets hemställan blef därpå af
kammaren godkänd.
Förbud för minderårig att öfvervara
domstolsförhandlingar.
Äfven den härom väckta motionen hade
blifvit af lagutskottet af styrkt; dock hade
tre af dess ledamöter mot beslutet anfört
reservation.
I första kammaren förordades utskottets
hemställan af dess ordförande,
häradshöfding Carl Hasselrot. Mot densamma
uppträdde häradshöfding G. A. Berg, prosten
C. F. Pettersson, d:r F. Leman och
justitierådet J. Afzelius. Den senare särskildt
framhöll, att domare visserligen ej sällan
tagit sig rätt att från förhandlingarna
utvisa minderåriga, men då frågan nu
blifvit bragt på tal, vore det skäl, att
domares rätt i detta hänseende blefve genom
lag uttryckligen sanktionerad. Dock borde
ingen fix åldersgräns härvid bestämmas utan
ett mera allmänt uttryck väljas, såsom ock
utomlands, exempelvis i Tyskland, skett.
För att från lagutskottet fi ett förslag i
denna riktning yrkade han ärendets återre-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
