Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
262
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 17
Cygnseus i Petersburg begagnat sig, och
det af honom den 15 september 1857
insända uttalandet hade ådragit sig sådan
uppmärksamhet, att han våren 1858 erhöll ett
statsanslag på 2,000 rubel för att under
resor i Finland och utlandet förvärfva
grundlig kännedom om folkskolornas beskaffenhet
för att sedan kunna utarbeta ett förslag till
ordnande af folkskoleväsendet i Finland.
Cygnseus anträdde sin resa i juni 1858 och
besökte under sommaren och hösten de fins- j
ka skolorna. Den 2 november reste han j
öfver till Sverige, och en af de första han
där uppsökte blef naturligtvis Torsten Hu- j
denschöld. Att Cygnseus fick sin
skolplan af Rudenschöld godkänd, räknade han
själf såsom »sin största fröjd i lifvet», och
i det förord för densamma, som Rudenschöld
sände statsrådet H. V. W. Furuhjelm,
Finlands dåvarande »ecklesiastikchef», såg
Cygnseus den bästa garantien f or att den af honom
Önskade reformen verkligen skulle gå
igenom. Hvad Rudenschöld å sin sida tyckte
om Cygnseus framgår af det omdöme han
i bref till sin svärson om honom fällde.
I folkskolefrågans alla delar - heter det
där - hyser han, i min tanke, de sundaste
åsikter. Han synes mig vara en Finlands
Siljeström.
Cygnaeus fann Sveriges folkskolor i
allmänhet stå på en låg ståndpunkt. Bäst
ansåg han dem vara ordnade i Göteborg,
där Rudenschölds skolplan åtminstone
delvis blifvit genomförd. Otvifvelaktigt är, att
Cygngeus tagit ett djupt intryck af
Rudenschöld; dennes båda pedagogiska
grundtankar, om folkskolan som bottenskola och om
kroppsarbetets införlifvande med
barnauppfostran, blefvo äfven grundtankarna i C
pedagogiska system.
. I midten af januari 1859 reste
Rudenschöld till Stockholm samt tänkte där taga
sin bostad. Här skref han ock (i
Aftonbladet för den 10 februari) sin sista
uppsats om folkskolan, hvaruti han allvarligt
varnade mot det rådande missbruket att
vid allt för unga år skicka barnen ur
hemmen och låta dem tillbringa större delen
af dagen i skolan; att sammanföra massor
af barn mellan 5 och 12 år, understundom
100, ibland ända till 300, i ett enda rum
under en enda lärare omöjliggjorde all
verklig uppfostran och kunde svårligen leda till
annat än förvildning. För de späda barnen
borde därför i hemmens närhet upprättas
småskolor med kvinnliga lärare.
Centralskolan i hvarje församling skulle då ej längre
behöfva befatta sig med bibringandet af
»minimum» utan kunna utvecklas till w högre
folkskola. De befintliga många
stiftsseminarierna borde lämpas för småskollärarinnors
utbildning. För de högre folkskolorna,
hvilka borde göras tillgängliga äfven för de
allra fattigaste barnen, kräfdes rikare
statsbidrag än senaste riksdag beviljat samt lärare
med djupare och grundligare bildning än
seminariernakunnatgifva. - Allt detta var,
till-lade Rudenschöld, sagdt utan något som helst
klander mot de dåvarande folkskollärarne,
af hvilka många med stort nit och mycken
skicklighet åstadkommit så goda resultat,
som med hänsyn till de vidriga
omständigheterna någonsin kunnat af dem begäras.
Följden af denna uppsats blef dels ett
till formen sansadt och till innehållet
delvis äfven grundadt genmäle i
Aftonbladet från en seminarieföreståndare (P.
Pettersson i Västerås), dels ett nytt anfall i
»Föreningen», hvaruti Rudenschöld
beskylldes för att främja »ljusfientliga åsikter»
och att uppträda såsom »en äkta klippare»,
enär han just under den tid, då det
»allmänt antogs att * Föreningen’ hade upphört
och innan bidrag af allmänna medel till dess
fortsättande erhölls», passat på tillfället att
offentliggöra en uppsats, hvaruti han svikit
de medgifvanden, som han vid mötet den
5 juli 1858 gjort »Föreningens» utgifvare!
Rudenschölds lungsot hade nu så
utvecklat sig, att slutet var nära förestående. I
februari återvände han till Uppsala, och i
början af mars var han fjättrad vid
sjuksängen. En månad därefter, då hans dotter
kommit för att vårda honom, förutsåg han
redan sin snara bortgång. Folkskolan
upptog emellertid till det sista hans intresse;
han följde med uppmärksamhet
»Föreningens» förnyade angrepp, och under
feberanfallen var han med sina fantasier ständigt
vid riksdagen. Upprepade gånger mottog
han besök af sin vän Hjalmar Petre. Hans
aftynande blef långvarigt och plågsamt;
lördagen den 27 maj kl. 4 e. m. drog han
ändtligen sin sista suck.
Begrafningen, som skedde tisdagen den
30 maj, försiggick enligt den dödes
förordnande i den strängaste enkelhet.
Processionen från sorgehuset räknade endast sex
deltagare, bland dem professor F. F.
Carlson. Under vägen slöt sig Västgöta nation
till densamma. På kyrkogården var mycket
folk samladt, och vid grafven sjöngs
psalmen 452 »af studentkårens bästa kvartett,
och det så rent» (såsom en af deltagarne
skref) »att den aflidnes i lifstiden så fina
öra ej kunnat därvid hafva något att
påminna».
På grafven restes sedan genom svärsonens,
redaktör Hedlunds försorg, en vacker vård
med den enkla inskriften: Svenska
folkskolan hägnar hans minne. Den
förtröstansfulla profetia, som dessa ord inneburo, har
delvis redan gått i uppfyllelse, och den skall
med hvar dag göra det i allt högre grad.
Ju mera svenska folkskolan utrecklar sig,
ju mer skall hon komma att utgöra ett
förverkligande af Rudenschölds bästa och
dristigaste tankar samt, därigenom växa upp
till att själf blifva hans skönaste och
värdigaste minnesvård.
Fridtjuv Berg.
Ungdomens vanart.
En diskussion inom Stockholms
prästsällskap.
Vid Stockholms prästsällskaps
sammanträde den 18 d:s förekom en liflig
öfverläggning angående ämnet: »Ung-
domens vanart, dess orsaker och
medlen till dess bekämpande.»
Meningsutbytet öppnades af
seminarierektor Fr. Lundgren, som
påpekade, att talet om ungdomens vanart hade
mötts med löjen och speord, tills
brottmålsstatistikens vittnesbörd blifvit så förfärande,
att man på rätt många håll börjat vakna opp
och själfva statsmakterna känt sig manade
att inskrida. Tal:n ville begränsa dagens
öfverläggning till ungdom under 18 år, och
ansåg han denna ungdom kunna indelas i
tre klasser, hvardera omfattande en
sexårs-period: den första en groningens, den andra
en växandets och den tredje en
fruktsättningens.
Nästan utan undantag kunna yttringarna
af ungdomens vanart ledas tillbaka till två
af människans grunddrifter: lusten att njuta
och driften att vara fri. Den förra vill
gärna utmynna i njutningslystnadens finare
eller gröfre former, den senare i slyngel- och
slynperiodens auktoritetsförakt.
Skulden för den första periodens vanart
bära nästan uteslutande hemmen, ej blott
de uppenbart olyckliga utan ock de mera
lyckligt lottade.
För andra åldersperioden dela hem och
skola ansvaret och söka säkerligen hemmen
alltför mycket öfverflytta ansvaret på skolan.
Denna äger ju ej blott dugliga och goda
lärare, utan äfven sådana, som aldrig bort
välja uppfostrarens kall. Det stora
lärjungeantalet i folkskolan omöjliggör individuell
fostran, helst läraren saknar
föräldramyndig-het och kan ej utdela behöflig aga förrän
efter en ganska lång procedur.
För tredje åldersperioden delar hemmet
ansvaret med kyrkan och samhället.
Föräldrar och barn skulle under denna period
vara förtrogna, men hur ofta händer det ej,
att föräldrarna förlorat allt inflytande Öfver
barnen! Tal:n ville ej yttra sig om det sätt,
hvarpå kyrkan under konfirmationstiden
fyllde sin uppgift - andra hade i denna fråga
större erfarenhet. Men till sist ville han
erinra om de plikter det borgerliga
samhället hade mot den uppväxande ungdomen
och att begränsa dess vanarter. Detta hade
statsmakterna den senaste tiden börjat mer
och mer allvarsamt behjärta.
Hvar funnes nu botemedlen? På
hemmen borde man vid alla möjliga tillfällen
söka inverka: i predikningar, vid
föräldramöten. Vid sidan af undervisning i slöjd
och husliga bestyr borde genom kvinnliga
hemmissionärer undervisning lämnas åt
husmödrar i lagning af kläder och skötande af
hushållet - något som vid norrländska
sågverk visat sig vara välsignelserikt.
Lärjungeantalet borde begränsas, den enskilde
läraren erhålla föräldramyndighet och som
all undervisnings slutmål bör sättas
uppfostran. Lagen angående minderåriges
användande i fabriker ställer vissa hinder för
att de unga omedelbart efter slutad
skol-kurs kunna erhålla stadigvarande
sysselsättning, hvarigenom en slå-dank-period
uppkommer, som det är ytterst viktigt att
fylla ut.
Slutligen erinrade tal:n om hvad som kan
göras af prästerskapet under
konfirmationstiden och om betydelsen af sund ungdoms-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
