Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
310
SVENSK LÄEAEET1DNING.
N:r 20
graf, där Kajanus1. hymn vid Topelius’
begrafning af sjöngs och tal hölls för den
aflidnes minne af måg. P. Snellman. Vid
Topelius’ närbelägna graf gafs äfven en
sång-arhyllning, hvarefter taget satte sig i
rörelse till Runebergsstoden. Minnestalet hölls
där af måg. Gr. Tegengren, hvarjämte sjöngos
några sånger, däribland »Vårt land». Därpå
hyllades äfven minnet af Pacius framför
dennes stod i Kajsaniemi.
På kvällen intogs supé i societetshuset
af omkring 600 akademiska medborgare.
Tal höllos bl. a. af prof. C. G. Estlander,
mag. Johannes Runeberg och prosten Y. J.
Fogelberg. »Vårt land» sjöngs flera gånger
under aftonens lopp.
Äfven i landsorten högtidlighölls dagen
på olika sätt.
Sångsällskapet M. M. gaf i onsdags afton
en festkonsert i universitetets högtidssal,
hvarefter hölls föredrag om Pacius och hans
betydelse for tonkonstens utveckling i
Finland.
Det var i sin ungdoms skönaste ålder -
blott 25 år gammal - Pacius kom till
Finland, som sedan blef hans andra
fädernesland. Oemotståndligt rycktes han med i
den svallande nationalkänsla, som fyllde
sinnet hos vårt finska broderfolk, och
hans musikaliska begåfning gjorde honom
värdig att ställas i ledet sida vid sida med
nationens andliga stridsmän. »Det var»,
säger en minnestecknare, »en. stark
nationalkänsla, som skapade Runebergs -dikter
och Pacius’ toner och som lät Elias
Lönnrot upprulla den ena bilden efter den andra
af ett stort folkepos. Och skulle en gång
Finlands namn blifva utplånadt, ett är dock
alltid kvar: ekot af den kantelesång, som
kunde röra hela naturen till tårar.»
D.
är backen grön..
;Nu är backen grön, nu står ängen skön,
nu bor vårens vind i björk och tallar;
nu är mossan len, nu är sol på gren,
smyckade stå skogens tempelhallar.
Blekgul liten kind trår till vårens vind.
pärför upp med skolans dörrar tunga!
Ställ din unga tropp till en långmarsch opp,
vårlig luft må vidga barnalunga!
Qt med barnen, ut och af våren njut,
ut till yster lek i dat, på höjder!
£ryck en liten, mjuk, kanske svag och sjuk
hand i dina under lekars fröjder!
Säkert har du sett, huru ögon lett,
och hur rosor blommat upp på kinden,
när med lek och sång du i ystert språng
svängt en liten kring i blomstervinden.
£ag din skara med ut i skog, på hed,
låt den unge fritt sin visa tralla!
<£if i barnasång, takt i blodets gång,
ack, en sådan syn vi älska alla.
;Mulna skuggor fly bort med vårlig sky.
Sol och sång, natur och blomsterminnen
lätt sig smyga in uti barnasinn’
och ge daning åt de unga sinnen.
Och din egen själ trängtar ut jämväl
som ett barn till skön och huldrik moder,
j^jut då, du som kan, af allt rikt du fann
i naturens djupa, friska floder!
Johan Hellberg.
Erik Gustaf Vensell.
Det dystra korstecknet här ofvan
häntyder på, att åter en arbetare i den stora
vingården slutat sitt dagsverke och gått den
vägen bort, därifrån ingen vänder åter.
Det är här fråga om en arbetare som få
och en hedersman i ordets fullaste mening.
För dem af läsarne, som hade nöjet känna
den man, hvars bild här meddelas, torde icke
någon särskild minnesteckning vara behöflig.
De skola ändå bära honom i kärt och
vör-dadt minne. Men han är värd att bli
känd äfven af dem, som blott hört hans
namn och som under en lång följd af år
ofta skänkt honom röster vid de allmänna
valen inom S. A. F.
Erik Gustaf Vensell föddes i Vallby
församling i Uppsala län den 7 januari 1835.
Föräldrarna voro bondfolk. Sjuklig redan
från sitt första år, fick han ständigt
dragas med en bräcklig och svag
kroppshydda. Under hela sitt lif måste han
begagna kryckor. Men han ägde likväl en
sund och rikt begåfvad själ, och sina stora
gåfvor inlindade han icke i svetteduken.
Redan såsom barn fick han göra bruk af
dem. Under de 6 år (1844-50), han
tillbragte i folkskolan, var han sin lärares
biträde. Hans första skoltid var nämligen
så godt som årsbarn med den svenska
folkskolestadgan, och den Lankasterska under-
visningsmetoden, som då stod i sitt flor,
kräfde monitorer. De finnas, som ännu
kunna intyga, att Vensell var en
framstående sådan.
Så godt som omedelbart efter sin
konfirmation 1850 inskrefs han såsom elev i
j Uppsala folkskollärareseminarium, där han
; vistades närmare 6 terminer. Under år
1852 kom han dock att någon tid sköta
skolan i sin födelseförsainling. Sedan han
i juni månad 1853 tagit sin examen,
anställdes han såsom vikarie i samma skola till
1859 års slut. Året därpå tjänstgjorde han
i Hedesunda, och under åren 1861-65
ägnade han sig åt privat undervisning i
j Gäfle, tills han sommaren sistnämda år
valdes till ordinarie lärare i
födelseförsamlingen.
På denna post stod han troget kvar till1
: den 2 juli 1896, då han afgick med pension,
i hvarefter han genast bosatte sig i
grannförsamlingen, Enköpings Näs, där han den 6
| dennes utandades sin sista suck.
Vensells åsikter rörande folkskolan och
hvad därmed ägde sammanhang voro sunda
; och tidsenliga. Han följde med sin tid,
och han ägde vaken blick for tidens stora
kraf. Sveriges allmänna
folkskollärareförenings verksamhet följde han med största
intresse, och han beklagade de obehag, den
haft att utstå, men han gladdes ock öfver
dess framgång. Den härvarande kretsen var
hans skötebarn. För den föreningen har
han gjort stora uppoffringar. Han var en
af dess stiftare 1865 och länge dess kraft-
! fulle sekreterare samt sedermera äfven dess
högt värderade ordförande. Det var först
- 1896 som han i följd af sjuklighet kom att
draga sig tillbaka, under försäkran likväl,
att han komme att tillhöra kamratgruppen,
så länge han fanns till. Vid föreningens
j senaste midvintermöte blef han enhälligt
! vald till dess förste hedersledamot. Under
flera år har han varit allmänna föreningens
länsombud och en gång äfven dess revisor.
Ofta har han tjänstgjort såsom direktör i
Enköpings sparbank.
Vensell var en i ordets bästa bemärkelse
vänsäll och redbar man. Från hans rika
l erfarenhet har mången kamrat erhållit en
mängd goda råd. Hjälpsam och frikostig
var han som få.
! Från trycket har han utgifvit dels en
räknelära och dels »2,000 ordspråk». Under
yngre dagar varsnades ock tidningsartiklar
af hans hand. Hans anföranden vid
skolmöten voro alltid skrifna och infördes
ordagrant i protokollet. De vittna om stor
erfarenhet, rik begåfning och sakkännedom
och voro oftast kryddade med den slags
| humor, som alltid verkade godt och uppig-
; gande såsom aldrig framkommen i oträngdt
j mål.
Det smärtsamma dödsbudet, som natur-
! ligtvis i närmaste hand rör familjen, ökas
! däraf, att hans maka, Beda Vensell, född
| Vallinder, efter knappt tvänne dygn följde
| honom i döden.
| Af makarnes tre barn är sonen Ivar
! folkskollärare i Valbo och dottren Sigrid
lärarinna i Norrsunda, bägge i Gestrikland.
Sonen Arvid, som i egenskap af sjöman
varit vida omkring i världen, har under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
