Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 23
SVENSK LÄRARETIDNING.
355
(icke läskmmiga), inen därmed är endast
visadt, att vi lia de bästa förutsättningarna
för en verklig folkbildning. Förmågan att
läsa, skrifva och räkna är ej detsamma
som bildning. »Massan» är ej bildad,
därför att den är i besittning af dessa
färdigheter. Den äger vapnen men har ej
gjort några eröfringar, den förfogar öfver
goda verktyg men har ännu ej gjort rätt
bruk af dem. Intresset för verklig
folkbildning är ännu allt för ringa, och
offervilligheten för densamma jämförelsevis
obetydlig. .
Dock finnas ljuspunkter, vissa ansatser,
som gifva oss rättighet att hoppas det vårt
folk i framtiden kan bli en högt bildad
nation. Erkännas måste t. ex., att vår
folkundervisning står jämförelsevis högt och
i många afseenden kan tjäna som förebild
för andra länder, men man får ej fordra
för mycket af folkskolan. Den måste
uppfostra »massan», de mindre begåfvade såväl
som de gynnsamt utrustade, måste arbeta
med ett stort barnantal i hvarje klass o. s. v.,
hvadan den ej kan medhinna så
synnerligen mycket utöfver den verkliga
bildningens förutsättningar’, läsning,, skrifning,
räkning o. s. v.
Man har därför anordnat olika slag af
fortbildningskurser: fortsättnings- och
aftonskolor, folkhögskolor, arbetareinstitut,
sommarkurser, och dessutom har man i
litteraturen, särskildt tidningarna och
folkskrifterna, goda bildningsmedel. Alla dessa
försök att meddela god folkbildning ha dock
sina brister. Fortsättnings- och
aftonskolorna besökas för litet och finnas ej
öfverallt. Folkhögskolorna ha en stor uppgift,
men den bildning de meddela tränger blott
till ett fåtal. Arbetareinstituten ha
visserligen fyllt sin uppgift väl, men deras
verksamhet är inskränkt till de större städerna
eller i alla händelser till ett fåtal platser.
Om betydelsen af sommarkurserna torde
vara för tidigt att ännu yttra sig, men de
synas vara en löftesrik institution. Ännu
har det emellertid varit endast vissa
samhällslager, som vid dessa varit
representerade, företrädesvis folkskollärarekåren,
hvadan ej heller detta bildningsmedel kunnat
visa sig tillräckligt verksamt.
Tidningarna ha en stor uppgift för
bildningens spridande, men ha också sina
brister. På grund af de förhållanden under
hvilka de arbeta, måste den bildning, som
genom dem kan inhämtas, bli osysternatisk
och sporadisk.
Folklitteraturen borde kunna vara ett
synnerligen godt medel i folkbildningens
tjänst, men ännu är dess publik för liten
och skrifternas pris på grund däraf för
högt. Dessutom lida vi brist på verkligt
populär litteratur. Ytterst få skriftställare
äga förmågan att skrifva så, att folket
sen-terar, hvad de skrifvit. Såsom exempel på
förf., som i forna dagar kunde skrifva
»folkvett», kunna nämnas Olaus Petri, Fryxell
o. s. v.
Såväl i afseende på den muntliga som l
den skriftliga framställningen behöfves en j
uppryckning till popularitet och folklighet, j
Önskvärdt vore, om kurser såväl för utbild- |
ning i muntlig, populär framställning som l
för uppöfvande af folklig stil kunde
anordnas. Detta torde dock vara ett aflägset
önskemål. För närvarande borde man
emellertid på allt sätt söka uppmuntra de
ansatser till ett folkbildningsarbete, som redan
finnas. Särskildt betonade talaren, att man
borde kombinera populära föreläsningar med
spridningen af folklig litteratur.
Öreskrifter behandlande samma eller likartade
ämnen som föreläsningarna borde finnas
tillgängliga vid föreläsningslokalerna.
Folkbibliotek och läsestugor borde inrättas.
Talaren afslöt sitt anförande med att
jämföra ett Stilprof af en modern
skriftställare med en framställning af likartadt
innehåll hos Olaus Petri, hvilken jämförelse
på ett slående sätt visade det berättigade
i hans föregående kraftiga yrkande på
nödvändigheten af en lättfattligare, folkligare
framställning, om bildningen skall bli
tillgänglig för hvar nian.
M. P-n.
FÖR DAGEN.
»Rent af ett evangelium^
Inga ord hafva blifvit så flitigt
brukade men inga heller så flitigt
missbrukade som bibelns. Huru ofta hafva
icke dennas utsagor blifvit neddragna
till föremål för ett slags oratorisk lek,
i det man lösryckt dem ur sitt
sammanhang, beröfvat dem sin
ursprungliga mening och användt dem. som stöd
för påfund, hvilka skilja sig från
författarens åsikt och uppfattning lika
mycket som ljuset.skiljer sig från
mörkret!
Ett af de ord, hvarmed man på detta
sätt allt som oftast spelat boll, är det
apostoliska: »Kunskapen uppblåser».
Ingen, som läser Pauli törsta bref
till korintierna kap. 8, skall kunna
undgå att häpna öfver att dessa ord
någonsin kunnat användas som stöd för
den meningen, att man kan få för
mycken kunskap.
För det första visar nämligen
sammanhanget genast, att den kunskap,
som Paulus där omtalar, icke har det
minsta att skaffa med den, för hvars
inskränkande och begränsande man nu
söker åberopa hans auktoritet d. v. s.
den, som man med ett något
egendomligt namn brukar kalla den
»profana». Om denna är i Pauli uttalande
alls icke fråga. Den kunskap,
hvarom han yttrade sig, är en sådan, som
gäller människans religiöst-moraliska
förhållanden.*
* Närmast de korintiska kristnas person- j
liga förhållande till »ätandet af af gudaoffren», i
Med afseende härå funnes, sade han (v. 7), j
icke hos alla den kunskapen, att man härom j
egentligen ej borde behöfva göra sig något j
samvete, eftersom det icke funnes mer än en !
gud (v. 4). Men om någon trodde sig i kan- i
nedom härom hafva kunskap nog, så visade j
detta endast, att hans kunskap vore allt för |
inskränkt och ytlig, hvadan om honom måste i
Vidare framgår af sammanhanget
uppenbart, att orsaken till att
»kunskapen» om dylika ting enligt Pauli
åsikt kan blifva sådan, att den
uppblåser, ingalunda ligger däruti, att den
är kunskap, d. ä. kännedom om
sanningen, utan däri, att den är en allt
för snäf och grund kännedom om
denna sanning. Då människorna söka ett
rättesnöre för sitt handlande, taga de
sig, menar han, vanligen saken
alldeles för lätt: de stanna vid den första
abstrakta formel, hvartill de under sitt
sökande kommit, och slå sig därmed
till rö utan att närmare eftertänka,
huruvida de vid uppställandet af denna
formel tagit hänsyn till det första af
alla bud: människokärlekens. Men den,
hvars kunskap är så trång, så flack,
han äger, enligt aposteln, endast det
inbillade vetande, som uppblåser: »han
är uppblåst och vet intet, utan är sjuk
i spörsmål och ordstrider, af hvilka
uppkomma afund, tvedräkt, smädelser,
onda misstankar» (l Tim. 6: 4).
Syftet med hans sökande blir nämligen
icke att finna det rätta utan att »få
rätt», icke att upptäcka en skymt af
verkligheten utan att uppföra en
konstfull byggnad af »spörsmål och
ordstrider», af spekulationer och
funderingar - en byggnad, hvars
sammanfogande eller sammanhållande han
känner såsom sitt eget verk och hvars
inbillade härlighet därför är väl ägnad
att göra honom uppblåst. Det var
ock, som bekant, ur en dylik förment
»kunskap» (»gnosis»), som de
spekula-tivt-teologiska systemer växte fram, som
bruka sammanfattas under benämningen
»gnosticism» och som redan på Pauli
tid började grumla den ursprungliga
kristendomens höga enkelhet.
.*..
För hvar och en, som genomläser
Pauli framställning i dess helhet, torde
det alltså vara klart, att då
kyrkoherden Ternstedt och de med honom
liktänkande använda apostelns ord om den
förmenta kunskap som uppblåser för att
med deras stöd ställa
kunskapssträfvan-det öfver hufvud taget i en misstänkt
da-ger, då öfverflytta de hans ord till ett
område, hvarpå han vid deras
ned-skrifvande icke tänkte.
Detta behöfver emellertid i och för
sig ej innebära, att ifrågavarande ord
icke skulle kunna af andra tillämpas
äfven på detta område. Tvärtom. Det
är nämligen icke blott i
religiöst-moraliska ting, som det är farligt att
stanna vid en flack och ytlig kunskap.
Öfverallt där man nöjer sig med ord
i stället för sak, med abstrakta
formler i stället för lefvande verkligheter,
sägas (v. 2): »Om någon tycker sig veta något,
vet han ännu intet såsom han bör veta». Den
trånga och ensidiga kunskap i
religiöst-moraliska ting, hvilken icke framför allt toge
hänsyn till plikterna mot nästan, vore
således blott en inbillad kunskap, och det var
om denna aposteln yttrade: »Kunskapen
uppblåser, men kärleken uppbygger».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
