Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
452
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 29
ställda »beriktigande» framkallat en
gensaga från Göteborgs Aftonblads
redaktion. Rörande författarens andel i
artikelns tillkomst yttras sålunda:
Då den ärade förf. hos oss hemställde,
huruvida hans föredrag skulle lämpa sig för
offentliggörande, androg han som uteslutande
skäl för denna sin förfrågan just den
omständigheten, att han i folkskolefrågan vore af
i hufvudsak samma åsikt som denna tidning.
För att visa, att bladet ingalunda
undangömt den motivering, som hr
Lindqvist lämnat för hvad han själf
kallar sitt »afknappningsförslag»,
af-trycker detsamma »ännu en gång efter
föredragandens manuskript» följande
svartmålning af folkskolans
olycksbring-ande inverkan på ungdomens
arbetslust och arbetsförmåga:
Skulle föräldrarna någon gång vilja ha
barnen därtill (sysselsättning i hemmet), så
använda dessa ej sällan boken som undanflykt,
och skälet är nog ej heller svepskäl. Då
föräldrarna det oaktadt använda barnen till
hvarjehanda småsysslor, uppkommer trassel och
obehag i skolan, och snart skylla barnen i
skolan på kroppsarbete och hemma på
läsning: därvid försummas bådadera. Så går
tiden till det 15:de året - eller rättare 16:de,
ty konfirmationen tar ett år - och då skall
väl ändå intet hindra regelbundet arbete (?).
Men barnet är då ännu lika okunnigt i
arbete, som det var i läsning vid 7 år, d. v. s.
absolut nybörjare - och hvad värre är:
lusten är borta.
Hänvisande härtill rinner tidningen
det vara uppenbart, att hr Lindqvist
fortfarande måste instämma i dess både
förr och nu förfäktade mening, att
folkskolan bör ställas på grundlig
förknappning eller - som det på dess skönare
språk heter - »att hela samhällets
intresse står öfver de särskilda
institutionernas, och att detta intresse kan fordra just
en sådan reformation, som afbryter en
öfverhandtagande ensidig utveckling
på enskilda punkter för att göra
rättvisa åt det hela». Hr Lindqvists »egen
senast anförda motivering och den
varning han uttalat mot kommunernas
för tunga belastning genom
folkskoleväsendet, synes ju», tillägges det,
»vittna om, att han förstått det».
Huru Göteborgs Aftonblad och dess
»röst ur fackmannalägret» till sist
uppgöra sitt mellanhafvande kan
visserligen i och för sig vara tämligen
likgiltigt. Historien härom är emellertid
så till vida af intresse, som den på ett
ganska påtagligt sätt visar, i hvilken
tvetydig ställning man måste komina,
då man åtnöjes med talesätt och lösa
tycken i stället för att arbeta sig fram
till klara tankar och en konsekvent,
sammanhängande öfvertygelse.
VI höra ingalunda till deras tal, som
mena, att vårt nuvarande
folkskoleväsende är fullkomligt, och vi äro därför
långt ifrån att. klandra dem, hvilka
hysa missnöje med det bestående. Utan
detta missnöje skulle naturligtvis
drif-kraften till allt framåtskridande saknas,
och ur denna synpunkt sedt kunna vi
ej bättre önska, än att obelåtenheten
med folkundervisningens nuvarande
beskaffenhet måtte bland folkskolans
arbetare blifva så allmän och lefvande
som möjligt.
Men missnöje med det bestående är
som bekant af två olika slag. Somliga
kunna icke lida folkskolan, emedan hon
gör sin sak för bra: emedan hon, trots
alla hinder, dock i någon mån verkar
utvecklande på personligheterna samt
gifver dem åtminstone någon väckelse
till själfständigt tänkande, kännande och
viljande. För dem, som af sådan
anledning hysa missnöje, är folkskolan på
sin höjd ett nödvändigt ondt, och
deras diktan och traktan måste helt
naturligt gå ut på att låta henne
undergå en så grundlig »afknäppning», att
hennes väckande och frigörande
inflytelse måtte blifva den minsta möjliga.
Detta är reaktionens betraktelsesätt
- förkastligt utan tvifvel, men från
reaktionärernas synpunkt fullt
begripligt och väl motiverad t samt farligt
icke allenast genom de mäktiga sociala
intressen, af hvilka det uppbäres, utan
ock genom den inre konsekvens, den
klara medvetenhet om mål och medel,
hvaraf det i våra dagar på många
håll utmärkes.
Å andra sidan rinnas sådana,
hvilkas otillfredsställelse med folkskolans
nuvarande beskaffenhet helt enkelt beror
därpå, att de finna henne ännu ej vara
nog vuxen sin höga uppgift såsom en
anstalt för bildning och uppfostran,
ännu ej tillräckligt frigjord från sin
gamla karaktär af en inrättning
hufvudsakligen för mekanisk inprägling
af innan- och utanläsning samt en
smula skrifning och räkning. För
dem, som hysa en sådan mening, är
folkskolan icke allenast ett godt utan
ett nödvändigt godt - icke allenast
ett medel för så och så många tusen
lärares och lärarinnors nödtorftiga
existens utan, hvad vida mera är, en
oaf-vislig förutsättning för vår nations både
materiella och andliga odling, ett
oumbärligt villkor för dess ekonomiska,
intellektuella och sedliga förkofran.
Sådan är den ståndpunkt, som
intages, vi vilja ej säga af alla
»varmhjärtade» personer (ty äfven de
orimligaste meningar kunna ju omfattas
med lifligaste och uppriktigaste
nitälskan), men af alla klarsynta, alla
som mäkta sträcka sin blick någon
hårsmån ut öfver dagens små strider.
Oss förefaller det, som om valet
mellan dessa båda ståndpunkter
åtminstone ej för folkskolans arbetare borde
kunna erbjuda några svårigheter. Men
öfvertygelser låta ju icke kommendera
sig. Har en folkskollärare på grund
af lifserfarenhet och .eftertanke
kommit därhän, att han i det hela taget
sympatiserar med Göteborgs
Aftonblads och dess meningsfränders
reformplaner, då är det endast godt och
beröravärdt, att han för dem träder i
breschen. Har han funnit, att
folkskolan utgör ett hinder för vårt folks
arbetshåg och arbetsduglighet samt
därmed äfven för dess moral, då är det
alldeles i sin ordning, att han
framlägger sina »afknappningsförslag» och
motiverar dessa, hvilket motstånd från
fördomsfulla yrkeskamraters sida han
än härigenom må utsätta sig för.
Två ting torde man emellertid i så
fall kunna med rätta af honom begära.
För det första: att han icke i stället
för positiva förslag och fattbara skäl
nöjer sig med luftiga talesätt, hvilkas
innebörd är så obestämd, att de af lugnt
pröfvande människor hvarken kunna
bestridas eller bejakas. För det andra:
att han före sitt ingripande i den stora
striden söker göra klart för sig själf,
hvar han egentligen är hemma: örn på
ena sidan eller på den andra eller till
äfventyrs på någon mycket upphöjd
men hittills okänd och obeskrifven plats
midt emellan de båda fientliga lägren.
Den strid, som i vår tid föres om
folkskolan och hennes ställning, är
nämligen ingen lek utan rama allvaret.
Här duger ej att ena dagen kokettera
med reaktionen och andra dagen tro
sig kunna afvisa hennes kärvänligheter
genom några blyga h viskningar om
sin fruktan för hennes »nedrifvande
hårming» och för »själf svåldets
vildmark». Reaktionen är en
efterhängsen skönhet, som kräfver sin man för
sig. Och det gör hon efter vår mening
rätt uti. Klara och hela ståndpunkter
äro här de enda, som duga.
Sångare,
som ämna bevista allmänna
folkskolläraremötet i Norrköping, torde beakta
annonsen i dagens nummer.
I Sveriges samtliga län
har numera Sveriges allmänna
folkskollärareförening kretsföreningar,
sedan helt nyligen Nordmalingskretsen
i Västerbottens län blifvit bildad. I
Norrbottens län har numera föreningen
t. o. m. tre kretsar, sedan äfven en
krets bildats norr om polcirkeln.
Glöm ej
de nya föreskrifterna i folkskolestadgans
§ 19 angående hvad som är att
iakttaga vid sökande af folkskolläraretjänst.
Till en ordinarie folkskolläraretjänst i
Öster-Åkers församling, Roslagen,
inkommo 5 ansökningar, men skolrådet
nödgades kassera
ansökningshandlingarna för icke mindre än de 4 - detta
på grund af uraktlåtenhet att ställa sig
§ 19 till efterrättelse. Den ende
kvarstående sökanden fick platsen.
Sommarkurserna i Lund öppnas
i universitetets aula måndagen den 15
augusti kl. 12 middagen af professor S.
Ribbing med en offentlig föreläsning om
humanismen och naturvetenskapen såsom
kultur-krafter. Samkväm anordnas å Akademiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
