- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 17:e årg. 1898 /
515

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:r 33

SVENSK LÄRARETIDNING.

515

hands, att söka genomdrifva uttalanden,
hvilka på grund af sakskälens svaghet
eller sin allt för speciella natur
ingalunda äro ägnade att vinna allmän
tillslutning.

Tydligare än någonsin förut har
detta visat sig vid förevarande tillfälle.
Vi fästa oss härvid mindre vid den
episoden, att en afdelningsordförande kunde
tillåta sig en så rent otrolig
oformlighet som att, sedan hans afdelning
beslutat att i en viss fråga icke göra
något uttalande, detta oaktadt själf (!)
framlägga ett tillförene obekant och
odiskuteradt förslag, hvilket till på
köpet utgjorde en hel liten afhandling,
utmynnande i yrkandet på en
hänvändelse från mötets sida till regering och
kyrkomöte m. m. Denna episod
förtjänar endast att antecknas såsom ett
gif akt för kommande mötesbestyrelser,
att de icke få förutsätta det
parlamentariska lifvets enklaste abc såsom för
alla bekant; Vi syfta däremot på det
sakförhållandet, att af de vid mötet
föreliggande resolutionsförslagen endast
ett ringa fåtal blefvo oförändrade eller
i hufvudsak godkända. De allra flesta
undergingo väsentliga omgestaltningar,
eller utbyttes mot helt andra, eller ock
beslöts, där så ej kunde ske, att
diskussionen skulle utgöra svar på frågan.
I det hela taget torde ej kunna nekas,
att de sålunda vidtagna ändringarna i
allmänhet voro ganska befogade, och att
hvad som nu skett bör utgöra en maning
för kommande mötesinledare att icke
i förlitande på sin gynnade ställning
taga sin sak lätt och söka trumfa
igenom yrkanden, hvilka sakna nog
allmänt intresse eller nog kraftig
motivering.

Ett annat resultat, som genom
mötet vunnits, är, att det uti ås just nu
på dagordningen stående stora
hufvud-frägorna på ett så klart och kraftigt
sätt uttalat lärarekårens mening, att
allmänheten därom icke kan hysa
någon tvekan.

Sedan lång tid tillbaka har det
upp-fostringsspörsmål, som mest tilldragit
sig allmänhetens uppmärksamhet, varit
det om ungdomens s. k. förvildning.
Från det reaktionära och mot
folkskolan fientliga hållet har man med stor
ifver begagnat sig häraf för
främjandet af sina syften och oaflåtligen
pekat på två botemedel för undanröjande
af det öfverklagade onda: 1) en
inskränkning i folkskoleundervisningen,
2) en inskränkning i det skydd, som
genom förordningen rörande
minderårigas användande i arbete är
ungdomen beredt mot ett allt för tidigt
indragande i industri- och fabrikslifvet.
Sträfvandet har varit att genom ideliga
bearbetningar söka ingifva den stora
allmänheten, ja om möjligt till och
med lärarekåren själf eller någon del
däraf, den uppfattningen, att vår
svenska ungdom verkligen hölle på att
blifva., allt sämre, att grundorsakerna
härtill - »tidsandan» naturligtvis oberäk-

nad - vore folkundervisningens och
barnaskyddets allt för stora
utsträckning samt att räddningen alltså vore
att söka i ett förkortande af skoltiden
samt ett tidigare inträdande i
lönearbetet.

Med klar blick för den situation, hvari
vår svenska folkskola härigenom
kommit, hade mötesbestyrelsen å
programmet upptagit samtliga de grundfrågor,
hvaraf $enna situation framkallats:
frågorna om ungdomens »förvildning»,
om folkskoleundervisningens
»begränsning» och om minderårigas arbetstid.

I närmaste samband härmed stodo
de likaledes på programmet upptagna
frågorna om »folkskolans rätt och plikt
att uppfostra» samt om »koncentration
af undervisningen och den s. k.
bildningsnivån», den senare dock tyvärr
endast i form af föredrag utan
diskussion. Besläktade härmed voro ock de
frågor,, som rörde beredandet af
möjlighet för folkskolans lärjungar att få
det i folkskolan påbörjade
bildningsarbetet fortsatt, d. v. s. frågorna om
fortsättningsskolan och om
folkbibliotek.

Till bestyreisens berömmelse må sä
gas, att den sålunda beredt
folkskollärarekåren tillfälle att tillkännagifva
sin mening i alla de grundväsentliga
spörsmål, hvilka just under nuvarande
tidsförhållanden i främsta rummet
påkallat uttalanden från dess sida. Detta
är så mycket mer förtjänt af
erkännande, som man kunnat befara, att
spörsmål af detta slag skulle i ett
storindustriellt samhälle betraktas såsom
»ömtåliga», och det utgör tillika ett af de
påtagligaste bevisen på, att Norrköpings
tongifvande män icke frukta för att
låta sin ställning och sina moraliska
förpliktelser gent emot arbetareklassens
’ungdom blifva föremål för offentligt
öfvervägande och bedömande.

Med den sammansättning
programmet sålunda erhållit skulle det icke
hafva förvånat, om mötet fått en
orolig, ja till och med stormig karaktär.
Frågorna om ungdomens s. k. förvildning,
om folkskoleundervisningens
begränsning och om minderårigas användande
i lönearbetet äro ju utom skolmannens
krets föremål för starka och häftiga
meningsbrytningar, och såväl bland
folkskolans lärare och lärarinnor som
bland dess öfriga målsmän och vänner
finnas utan tvifvel många, som
åtminstone i andra afseenden sympatisera
med den allmänna tanke- och
känsloriktning, hvilken i en allt för hög
folkundervisning och ett allt för långt
utsträckt barnaskydd finna de tvänne
grundorsakerna till ungdomens
»förvildning».

För dem, som på grund häraf
väntat, att mötet i Norrköping skulle
utmärka sig genom skarpa slitningar och
häftiga debatter, blef det en fullständig
missräkning. Det fick tvärtom en
utprägladt lugn och fridsam karaktär,
och det öfverträffade i detta afseende

till och med sina trenne närmaste
föregångare, hvilka icke helt och hållet
saknade dramatiska uppträden af en
viss spännande art. Orsaken härtill
är utan tvifvel att söka i den allmänna
känslan, att i de frågor, som skulle
kunnat gifva anledning till svårare
strider, den stora massan af
mötesdeltagare i själfva verket var fullkomligt
ense. Uttalanden i reaktionär riktning
förekommo visserligen, men dels voro
dessa uttalanden så enstaka, att de ej
kunde tilldraga sig någon vidare
uppmärksamhet, dels voro de inhöljda i
dunkla talesätt och mångtydiga
ordsvep, så att ingen kunde komma på det
klara med, hvad de egentligen skulle
föreställa.

Det nu afslutade mötet har i alla
händelser visat, att den svenska
folkskollärarekåren och den stora massan
af folkskolans öfriga vänner redan
bildat sig en fast och bestämd
öfvertygelse i de folkskolans lifsfrågor, hvilka
vid mötet voro framlagda till pröfning,
och att dagens härskande
reaktionsvindar äro lika vanmäktiga, då de tala
i västanvindens smekande sus som då
de komma med tordön och hagelbyar.

Detta är en af de tydligaste
lärdomar, som Norrköpingsmötet gifvit, och
det är en god och nyttig lärdom.

Många om brödet

är det, så snart lönen är aldrig så litet
mera än den vanliga. Till en i denna
tidning ledigannonserad
småskollärarinnebefattning i Skutskär med 450
kronors lön hafva anmält sig 71 sökande
och till två likaledes i denna tidning
annonserade småskollärarinneplatser i
Solna med 400 kronors lön icke
mindre än 104 sökande.

Ett förståndigt uttalande.

Oppunda västra kontrakts
prästerskap hade under förra veckan möte i
Katrineholm under ordförandeskap af
kontraktsprosten Fr. Öhmann. Härvid
ofverlades om den omtalade
lärarebristen. Någon sådan brist ansågs ej
förefinnas i västra Södermanland, men
uttalades såsom önskvärdt, att ett mera
allmänt höjande af lönevillkoren borde
komma till stånd. Det har ju ock visat sig,
att på de ställen, där lärare aflönas
i någon mån jämförligt med de bättre
arbetarne inom industrien samt
behandlas väl, där har man icke saknat
sökande.

Skolfrågan under »utredning».

Den af ecklesiastikministern bebådade
utredningen af skolfrågan har nu blifvit
en verklighet. Posttidningen meddelar
härom följande:

Sedan k. m:t bemyndigat statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet att
tillkalla högst tre sakkunniga personer för att,
enligt de närmare bestämmelser
departementschefen ägde meddela, biträda honom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:41:45 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1898/0519.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free