Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 34
SVENSK LÄRARETIDNING.
527
hygieniska förbättringar på folkskolans
område, som gjort hans föreläsningar så
instruktiva.
Af det redan befintliga rika materialet
har han för en uppmärksam, talrik
åhörareskara efter samvetsgrann, med stor
sakkun-kunskap verkställd sofring framlagt blott
det allra bästa.
*
Direktör H. Hansson föddes i Eone
socken på Gotland 1859, blef student 1880,
andre lärare vid Gotlands folkhögskola i
Hemse 1884-1889, då han antogs till
föreståndare vid Södra Vi folkhögskola,
Kalmar län. Samma år på våren aflade han
fil. kandidatexamen med historia och
statskunskap såsom hufvudämnen.
Sedan 1890 har han nästan årligen med
anslag från Antikvitetsakademien företagit
arkeologiska undersökningar på Gotland och
i Småland, öfver hvilka han afgifvit
utförliga berättelser, intagna i Akademiens
månadsblad, Svenska fornminnesföreningens
tidskrift m. fl.
Vid feriekurserna i Visby föreläser han
i fornkunskap, omfattande den förhistoriska
tiden samt handleder kursdeltagarna under
de utflykter i arkeologiskt syfte, som under
kurserna företagas.
*
Folkskolläraren Per Johan Gerdén,
sekreterare och kassaförvaltare i
kursbestyrel-sen samt byr af örestån d are, föddes i Arvika
landsförsamling 1867, aflade
folkskollärareexamen i Karlstad 1887 samt förordnades
till e. o. lärare vid Ivarsby folkskola i
Värmland år 1887. Aret därpå blef han
ordinarie lärare vid Visby folkskola, hvilken
befattning han sedan dess innehaft. Sedan
1894 är han därjämte lärare vid tekniska
skolan i Visby. Lifligt intresserad för
sammanslutningsarbetet bland folkskolans
lärarepersonal är han sedan några år tillbaka
ordförande i Visby kretsen af S. A. F. Han
är därjämte sekreterare i den bestyrelse,
som sysslar med anordnande af en
arbetsstuga i Visby.
G. är enligt
feriekursbestyrelseledamö-ternas enstämmiga uttalande den person,
som efter föredömet af sommarkurserna i
Uppsala tagit initiativet till och dragit
tyngsta bördan i afseende på dessa kursers
anordnande.
På hans förslag tillsatte i september 1896
Visby kretsen af S. A. F. en kommitté,
bestående af folkskoleinspektören R. Uddin,
lektor N. Höjer, riksdagsmannen P. Larsson
i Fole och hr Gerdén, för att hos
landstinget söka få till stånd anslag till dylika
kurser och sedermera anordna desamma.
Att, sedan landstinget på framställning
genom länsstyrelsen härtill anslagit 500
kronor, feriekurstanken kunnat så i allo
lyckligt realiseras beror visserligen på det lifliga
intresse, hvarmed hela bestyreisen och hela
Visby samhälle gynnat saken; men att hr
Gerdéns arbete för denna varit af stor
betydelse, det erkänna alla med tacksamhet.
*
Vid ett par föregående tillfällen har
denna tidning meddelat porträtt af en annan
utaf föreläsarne, professor Ad. Noreen i Upp-
sala, hvadan vi icke anse nödigt att nu
ånyo införa hans välkända bild.
O. Bm.
En trädg-årds- och ruinfest,
anordnad af flera framstående personer i
staden, hölls i onsdags afton uti
frimurareträdgården och S:t Nikolai ruin. Öfver
700 personer deltogo i densamma, hvadan
bortåt ett halft tusental af öns egna män
och kvinnor samlats för att visa sitt
intresse och sin sympati för lärarekåren, som
äfven kunde känna sig smickrad däraf att
frimurareträdgården, som annars ytterst
sällan upplåtes för allmänheten, blifvit ställd
till festanordnarnes förfogande.
De närvarande hälsades välkomna af
stadsfullmäktiges ordförande, kronofogden Aug.
Bokström.
Tal:n betonade, att samhället velat gifva
uttryck åt sin högaktning och sympatier för
feriekursernas deltagare genorn en enkel fest
i den forna klosterträdgården, som med sin
yppiga sydländska vegetation sluter sig till
det vördnadsvärda dominikanertemplet,
hvilket för vårt och kommande släkten kan
vittna om kraften af det trosnit, som insåg
otillräckligheten af jordisk storhet, rikedom och
prakt.
En kör af folkskollärare och sångare
från staden uppstämde »Härliga land».
Biskop v. Schéele höll härpå ett tal af
följande lydelse:
Mina damer och herrar!
För fem år sedan tillbragte jag en
sommarafton i staden Shatauqua i Amerika, där idén
om feriekurser först upprunnit. Där
samtalades om den stora nya tanken, som fått
form i »Shatauquas föreläsningar», såsom de
i Amerika kallas. Vi talade om, hvilken
betydelse för framtiden de skulle kunna få.
Underliga tankar rörde sig därvid i mitt
bröst. Jag vågade då icke uttala, hvad jag
önskade, att äfven mitt kära Visby måtte få
sådana. Men då det kom till min kännedom,
att vid Uppsala universitet sådana
föreläsningar börjats, då tog hos mig den tanken
gestalt, att de en gång också skulle hinna
till Visby. Det var en djärf tanke.
Väl är sant, att mycket behöfves för att
sådana kurser skola gagna. Det behöfves
framför allt vetgirighet, sanningskärlek, ett
alltid brinnande begär att tillägna sig
kunskap. Men vi må skatta oss lyckliga, att
dessa förutsättningar äro för handen.
Nu har denna tankegång blifvit
förverkligad.
Med en viss stolthet vill jag visa hän på
de stora mäktiga sjöhjältar, som här kämpat,
och på de väldiga strider, i hvilka våra fäder
velat gifva sitt lif för det de ansett sant och
rätt och häfdande fosterlandets väl.
Med en viss stolthet måste vi jämväl skåda
hän på den förståndsförmåga, som särskildt i
forna tider utmärkt gotländska män, hvilka
gifvit oss icke blott en lands- och en sjölag
utan jämväl en gotländsk folksaga, som i
sanning kan mäta sig med hvilket lands saga
soin helst. Skulle icke dessa minnen skapa
ett sinne för förverkligande af den tanken,
som i dessa feriekurser funnit sitt uttryck ?
Förvisso.
Och hvad är det för en tanke ? Det är en
stor och rik tanke, för hvilken det förlofvade
landet öppnar sig, så att man blott behöfver
hafva tröst och frimodighet att taga det i
besittning.
Detta, mina ärade medlärare, är en ny syn
på tingen. Därför må en framställning af det,
som måhända tillförene på ytligt sätt studerats,
vara på sin plats af den, som själf känt och
lefvat in sig i, hvad han talar. Väl är saken
densamma men synen är ny. Och att
upptäcka detta det är dock vardt någon uppoff
ring af tid och pengar. Ja, jag tänker att
ännu vidare än så sprider sig välsignelsen af
detta arbete, då det i rätt ande öfvas och
bedrifves. Jag tänker, att ett samband
mellan förståndsutbildning och mognad samt
karaktärens utbildning och mognad genom
det kan kornrna till stånd.
Det sistnämda har stor betydelse icke
blott så, att man vänjer sig att tänka med
sammanhang, att skilja det osanna och falska
från det sanna, det oväsentliga från det
väsentliga ; denna urskillningsförmåga inverkar
äfven på karaktären, så att man handlar med
sammanhang och urskil Ining.
Jag tror ock, att ett studium, rätt
bedrif-vet, har makt att hos människan framalstra
det, som är det bästa och största för hvarje
människa, nämligen ödmjukhet, kärlek och
sanning, ja, allt det, som sätter hjärtat i
brand.
Men måhända man invänder: det är dock
att tala för stora ord, att sätta målet och
uppgiften för högt. Jag erkänner, att
arbetet bör göras besinnings fullt och nyktert.
Men detta får icke nedstämma vårt sikte för
målet. Väl äro dagarnas antal ringa, men
det händer, att lifvet rundt om oss på denna
korta tid kan väcka stora tankar. Vi äro
glada för alla sådana inflytelser utifrån och
hälsa eder alla hjärtligt välkomna, I
fastlandets bröder och systrar, som hitkommit för
att deltaga i vårt arbete.
Dock ha vi ett anspråk på eder att tänka
stort om vårt folk och dess uppgift, att
tänka ännu större om möjligheten för vårt
folk att fylla denna uppgift. Man har sagt,
att vår själfständighet icke skulle vara
mycket starkt grundad och att den hotades med
förstöring. Detta afvisa vi med förakt samt
med den kraft, som vet, att vårt folk icke
förnedrat sig och därför icke förlorat sina
anspråk på att bevara sin själfständighet.
Vi lägga för öfrigt våra öden i Guds hand.
Han, som var med våra fäder, han skall ock
vara med våra barn, blott vi icke äro
trolösa. Jag tilltror mig kunna säga, att den
närvarande tiden går dräktig med storhet
och är viss därpå.
Den, som har någon förmåga att höra där
nere från djupet af händelsernas gång, han
kan icke misstaga sig, att stora ting
förberedas af Gud i himmelen och att stora ting
förberedas af hans fiende nedanefter. Det
gäller blott, hvilkendera sidan vi skola
tillhöra, hvilken här vi skola sluta oss till. Och
kunna feriekurserna i sin mån bidraga till
att klargöra denna ställning och väcka en
hvar deltagare att göra sitt val fast, då ha
de i sanning fyllt sin uppgift.
Och till sist: hvad är då anledningen till,
att jag så önskar, att hvar och en må välja
rätt ? Jo, det är genom den lefvande vordna
sanningen som den fulla personligheten,
hvilken är förenad med lifvet, kan utvecklas.
Ett sådant ljus, det personliga, är det, för
hvilket jag höjer mitt lefve.
Kören sjöng »Hör oss, Svea», och
därpå talade borgmästare C. Een.
Han erinrade om det engelska arbete, som
bär titeln »Vårt underbara århundrade», och
hvars författare vill visa att vårt sekel
ensamt uträttat mer än alla de föregående
tillsammans, hvilket påstående han stöder på
de många epokgörande uppfinningarna. Men
nästa fråga blir då, om människorna också
blifvit lyckligare och gått framåt i utveckling
till det goda, sanna och sköna. Svaret beror
af hvars och ens olika världsåskådning, men
visst är, att trots lidelsernas vågor på den
forsande och bubblande ytan af det stora
världslifvet arbeta på djupet ädla och starka
krafter, som invigt sig åt ljusets altartjänst.
Tidsandan har börjat få syn på det rent
mänskliga, som är den högsta
utvecklingsform människan under sitt jordelif kan
uppnå. Den rent mänskliga utvecklingen har
kunskap och vetande som underlag samt
sann bildning som öfverbyggnad. Ljus, mera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:41:45 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1898/0531.html
