Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
532
SVENSK LÄRARETIDMNG.
N:r 34
Att söka hämma industrialismen i hans
segerlopp skulle vara lika fåfängt som
få-vitskt. Men häraf följer ingalunda, att
han bör fä utveckla sig blindt, med en
naturmakts likgiltighet för sina följder. Han
får icke försätta människorna i sådana
yttre förhållanden, att ett verkligt familjelif
blir omöjligt, och han får icke beröfva
barnet dess o f or ytterligaste rätt: rätten till
uppfostran! Hvilka socialpolitiska
konsekvenser, som i detta kraf ligga inneslutna, det
lämnar jag för tillfället åt en hvar att
själf eftersinna. Jag vet väl, att man på
många håll icke vill veta af dessa
konsekvenser. Men må man då ock bereda sig
pä, att äfven hos oss ungdomens
förvildning snart skall vara ett allmänt socialt
faktum, och må man sedan icke beskärma
sig öfver det onda: man har ju själf så
velat det!
Någon anledning att slå oss till rö eller
att behandla frågan om ungdomens
förvildning som en bagatell hafva vi sålunda i
alla händelser icke.
Först och främst är det gifvet, att äfven
om vår ungdom utan undantag befunne sig
under något så när normala förhållanden,
så utgör dock dess sedliga uppfostran en
stor och vansklig uppgift, som allt framgent,
släkte efter släkte, måste taga hemmets och
skolans förenade verksamhet i anspråk. I
alla tider måste det blifva föräldrars och
lärares sak att leda de ungas utveckling in
på rätt väg, att söka hämma de onda
till-skyndelserna och i stället söka »framälska»
de goda, och detta icke blott med ord, med
läxor och förmaningar, utan framför allt
ined lif.
Lika klart är, att i samma mån som
yttre förhållanden göra det svårt för
hemmen att på ett tillfredsställande sätt
fullgöra sin del af denna uppgift, i samma
mån blir det nödvändigt, att skolan
genomgår den inre förnyelse och utrustas ined de
yttre hjälpmedel, som kräfvas för att
uppgiften äfven under dessa ogynnsamma
förhållanden skall blifva löst. I det
hänseendet återstår ännu mycket att göra, i
synnerhet hvad den hittills så förbisedda och
försummade Öfvergångsåldern beträffar. Jag
påpekar härvid blott den i flera hänseenden
så ytterst viktiga frågan om en på
folkskoleundervisningen hvilande yrkesundervisning.
För det andra måste vi lägga märke till,
att redan nu en stor del af vår ungdom
uppväxer under familjeförhållanden, som äro
afgjordt abnorma. Många barn sakna ju
föräldrar eller hafva föräldrar, som hvarken
kunna gifva dem ordentligt uppehälle och
yttre tillsyn, ej heller sedlig ledning och
omvårdnad.
Där det endast är armodet och därmed
omedelbart sammanhängande omständigheter,
som utgöra hindret, där kan och bör den
enskilda och den kommunala
företagsamheten träda hjälpande emellan genom
anordnande af barnkrubbor, barnasyler,
arbetsstugor och »barnavärn», genom
utackordering i fosterhem eller insättning i
barnhem m. m. Svårigheterna äro här icke
oöfvervinneliga. Åtgärder af detta slag möta
nämligen i allmänhet intet motstånd från
föräldrarnas sida, utan kännas och erkännas
af dem såsom en hjälp
Vanskligare ställer sig saken, där felet
ligger på det moraliska området, d. ä. i
hemmets försummelse och fördärf. I
sådant fall kan botemedlet endast sökas i
hemmets förbättring eller i barnets
skiljande därifrån. Men att ett dåligt, af
dryckenskap eller andra laster kanske alldeles
förstördt hem skall omgestalta sig själft,
eller att pliktförgätna föräldrar skola
medgifva, att föräldramyndighetens enda grund
är föräldrarnas uppfostringsplikt, det har
nian naturligtvis icke stor anledning att
vänta. Då man står inför sådana fall -
det vill säga just de, där orden »vanart»
och »förvildning» äro på sin egentliga
plats - då har man kommit in på det
område, där de enskilda bemödandena icke
längre göra till fyllest och där frågan
om sedligt försummade och vanartade barns
uppfostran blir ej blott en pedagogisk och
filantropisk fråga utan tillika en juridisk
och statsekonomisk: en fråga icke endast
om personlig hängifvenhet och offervillighet
utan därjämte äfven om samhällets
ingripande genom lagstiftning och understöd.
Inför den krets, till hvilken jag nu
ställer mina ord, behöfver jag väl knappast
tillägga, att hon detta oaktadt alltid till sitt
väsende är och förblir en personlig
uppfostringsfråga, och att alla juridiska former
måste hafva till yttersta ögonmärke, att
detta hennes väsende kommer till sin fulla
rätt. Endast om så blir fallet, skola dessa
former, huru viktiga, ja rent af nödvändiga
de än må vara, kunna medföra åsyftad
verkan samt bidraga att närma oss till den
lyckliga tid, då talet om ungdomens
»förvildning», om det kommande släktets
växande »fördärf», icke mer skall hafva någon
grund.
Sedan bifallsyttringarna tystnat, vidtog en
liflig och sakrik öfverläggning, från hvilken
vi anföra följande:
Öfverläraren Alfred Dalin i Huskvarna var
i likhet med inledaren öfvertygad om, att
ungdomen nu i allmänhet vore bättre än i
gångna tider. Men äfven om motsatsen ägde
rum, så borde detta icke förvåna oss,
när-vi betänkte, huru illa vi i detta afseende
till-godosåge ungdomens intressen. Under
barndomsåldern intill 13:e året sörjde vi
visserligen för dem med 8 månaders undervisning
årligen i städerna och 4-8 månader på
landet; många hem vårdade sig samtidigt väl
om barnen, hvarjämte söndagsskolor på många
ställen sökte taga vård om dem; men så snart
de uppnått 13 år och komme in i den
farligaste perioden af sitt lif, då lämnades de
helt åt sig själfva. Hvarken föräldrarna eller
samhället brydde sig vidare om deras
utveckling i det goda. Hemmets, folkskolans,
söndagsskolans inflytelse nådde dem icke;
vore det i så fall underligt, om de sjönke
och andra makter toge hand om dem?
Läsförmåga hade de. Många äfven läslust. Då
framträdde »affärsmän», som försåge dem
med litteratur (skön litteratur!), dåliga
tidningar stuckes i deras händer, böcker och
bilder af sämsta slag. Härtill bjödes de pä
dåligt sällskap och vande sig vid fördärfliga
njutningar. Dock vågade tahn med
bestämdhet påstå, att ungdomens sedliga
beskaffenhet under de senaste 20 åren förbättrats och
icke försämrats. Om statistiken möjligen ta-
lade ett annat språk, så berodde detta
därpå, att vi nu hade långt större fordringar än
tillförene, såge saken med andra ögon.
Såsom belysande exempel ville tahn anföra, att
vid en folkfest, som helt nyligen hållits och
däruti 10,000 personer deltagit, men hvarvid
endast funnits 2 poliser tillstädes, hade alla
uppfört sig så väl, att knappast ett ohöfviskt
ord talats, och i Huskvarna, där lagen om
minderåriga noga efterlefdes, och där man
dessutom särskildt vårdade sig om de unga, vore
det sedliga tillståndet bland dem det allra
bästa.
Folkskolläraren K. O. Sjölander från A sker
ansåg våra dagars brist på enhetlighet på
alla områden, icke minst det religiösa, vara
orsak till, att resultatet icke blefve så godt
som man önskade. Enhetlig, fast och
följdriktig ledning vore ett hufvudvillkor för ett
godt uppfostringsarbete.
Kyrkoherden J. A. Hedendahl från Kila i
Södermanland ville hvad landsbygden
an-ginge bestämdt säga, att ungdomen icke vore
förvildad. Hvem som helst vore, natt eller
dag, välkommen till talis trakt för att
kontrollera sanningen häraf. I större städer hade
nog lagen om minderåriga med sina många
bestämmelser och hinder för barnen att
utföra nyttigt arbete antagligen gjort skada.
Om vi ej vilja vara med om att skapa
ligapojkar, måste vi se till, att barnen så fort
som möjligt få arbete.
Folkskoleinspektören d:r Ivar Lyttkens: I
det hela ginge nog utvecklingen framåt, men
den ginge så att säga efter vågsvallets lagar.
Efter perioder af hastigt framåtgående
komme tider af reaktion. Måhända befunne vi
oss nu i en sådan. Det gällde då för oss att
kraftigt gripa verket an och genom uppfostran
leda utvecklingen till ett bättre. Lagar och
reglementerande hjälpte ej mycket, personligt
ingripande vore af nöden. Uppfostrare borde
hvar och en, som kommer i beröring med
barn, känna sig förpliktad att vara: föräldrar,
lärare från de högsta till de lägsta,
undervisningsanstalternas och kyrkans. Alla borde
säga till sig själfva: hvar det är behöfligt,
skall jag ingripa. Endast personligheter kunna
få ett hjärta att följa ett annat hjärta. Det
personliga, det individuella verkandet vore
hufvudsak, då det gällde uppfostran.
Folkskolläraren C. J. Carlsten i Norrköping
var i motsats till inledaren och öfriga talare
af den åsikten, att det verkligen blefve allt
sämre och sämre med moralen i vårt land.
Detta intygades ju ock af de gamle, som
kände huru det stod till i forna tider.
Gammal svenskmanna tro och heder vore nu till
det mesta försvunna, lögn och bedrägerier
toge allt mer öfverhanden, sanningen åtnjöte
icke längre någon aktning, vi vore alldeles
vansläktade från våra stora och ärorika
förfäder. Våra dagars uppfostrare borde därför
särskildt arbeta på att hos barnen inplanta
kärlek till sanning och redbarhet och själfva
stadigt föregå dem såsom lefvande bevis
på att dessa dygder dock ännu, trots det
växande fördärf vet, kunna och böra finnas till.
Folkskolläraren Alex. Jonsson från
Stockholm medgaf gärna, att arbetet vore en
mycket viktig faktor i uppfostrans tjänst. Men
icke allt arbete vore lämpligt för barn.
Fabriksarbetet vore t. ex. icke ägnadt att
förbättra de unga. Tal:n hade egentligen begärt
ordet för att protestera mot de orättvisa ord,
som af hr Hedendahl uttalats rörande lagen
om minderåriga samt bad att särskildt få
protestera mot att tillståndet skulle vara sämst
i de städer, där denna lag efterlefves. På
de ställen, där den något så när
respekterades, vore tillståndet bland ungdomen visst
icke sämst eller sämre än förr, och i
Norrköping, där man mycket noga vakar öfver
efter-lefnaden af dess föreskrifter, vågade väl
ingen komma och säga, att ungdomen vore
förvildad.
Öfverläraren J. G. Söderberg från Lidköping
protesterade likaledes på det bestämdaste mot
det påståendet, att arbete, alldeles oafsedt
dess beskaffenhet och de förhållanden,
hvarunder det bedrefves, skulle vara moraliskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
