Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 34
SVENSK LÄRARETIDNING.
535
ett omätligt inflytande till ondo, så kunna vi
från flera håll erhålla en sådan erinran.
Sådan ett lands folkskollärarekår är, sådan
är dess folkskola. Äfven om vi med
tacksamhet och glädje böra erkänna, att våra
svenska folkskollärare i allmänhet äro stilla
och i sitt arbete troget tjänande män, så
hvarken kunna eller böra vi fördölja för oss>
att äfven bland dem framträdt sådana, som
tillräckligt tydligt erinra osa] om, hvilken f ära
för vårt folk den stora hären af folkskollärare
skulle blifva,, om den komme att lyda en ond
tidsandes ordres. Ännu mera varnande
erinringar härom gifvas från andra länder, där
mångenstädes folkskollärarne visa sig vara
mycket pålitliga och tjänstfärdiga soldater uti
den här, som kämpar för religiös otro och
politisk omstörtning. När man försöker
föreställa sig den härjning, som dessa måste
åstadkomma bland de stora barnskaror, som
snart sagdt utan allt värn lämnas i deras
hand, så kan man känna sig frestad till den
pessimistiska önskan, att folkskolan aldrig
blifvit byggd. - -
En sådan önskan vore dock onyttig, ty
folkskolan är och blifver en makt, som
säkerligen (!) aldrig kan undertryckas ; den vore
också oförståndig, ty lika visst som folkskolan
kan bli en förbannelse, lika visst kan hon bli
en härlig välsignelse. ––––Jag håller j
före, att bland de särskilda uppgifter, som
just vår tid ställer på församlingsherdarne,
är det en bland de viktigaste, att de böra
taga vara på våra folkskollärare. Här finnas
nog makter, som vilja taga hand om dem ;
men kyrkan behöfver dem, och hon väntar
af sina präster, att de skola göra hvad de
kunna för att inmönstra skollärarena i
hennes aktiva tjänst.
De uttalanden, som komma från
biskop Billings mun, hafva i allmänhet
utöfvat en viss normerande inverkan
på åsikter och känslor hos en stor del
af vår kyrkas prästerskap. Så äfven
dessa. Ännu under de senaste
veckorna har den känsla af djupt
misstroende, som i dem framlyser, utgjort
grundtonen i åtskilliga prästerliga anföranden
och yttranden, som inom
folkskollärarekåren väckt ett stort och berättigadt
uppseende, och i ett nyligen
utkommet digert arbete, som gör anspråk på
att vetenskapligt behandla en af
teologiens praktiska grenar och hvartill vi
torde återkomma, är det denna
misstroendets känsla, som uppbär hela
framställningen örn folkskolan och
hennes förhållande till kyrka och
prästerskap.
Utan tvifvel måste det därför
komma att blifva meden viss of verraskning,
kanske till och med missräkning, som
mången tager kännedom om det
herdabref, som biskop Billing i dessa dagar
utsändt till Lunds stifts prästerskap. Den
gamla stridstonen ärnämligen betydligt
mildrad, om ock ej alldeles borta. Det
märkes, att författaren icke längre är
fullt så viss på att hans uppfattningar
äro de enda riktiga och att alla andra
nödvändigt måste vara villfarelser. »Om
mitt lif lärt mig något,» säger han, »så
är det att icke lita på mig själf», och
om fördragsainhetens sköna men svåra
dygd yttrar ban följande lika sanna
som vackra ord:
Våra krafter böra ej förslitas uti
misstänksamhet och tvister; de behöfvas till annat
och bättre. Icke är den ena uppfattningen1
lika god som den andra, icke det ena sättet
att gå till väga lika hälsosamt som det
andra; men kärlekens band behöfver ej slitas
sönder af i någon mån växlande åskådningar
eller olika praxis.
I överenstämmelse härmed inskärpes
kraftigt den sanningen, att i andens
strider endast andliga vapen äro på
sin plats.
Må också vi - heter det - framför allt
vara vissa därom, att köttslighet icke är makt
utan vanmakt, att man med köttsliga vapen
aldrig kan vinna verkliga segrar, och må vi
därför uppriktigt frukta för att på något
område försvara oss eller anfalla med sådana
vapen. Bättre är att stå värnlös och
vapenlös än att vinna seger med köttsliga vapen,
ty de skenbara segrar, man med derå vinner,
äro nederlag.
Af de maningar, som herdabrefvets
författare riktar till sina ämbetsbröder,
äro flera af den art, att de förtjäna
beaktande äfven utom de kyrkliga
för-samlingslärarnes krets. Så t. ex. den,
där han, ehuru visserligen med
mycket lätt hand, påpekar de förändrade
sociala lefnadsförhållanden, i hvilka
stora massor af vårt folk under senare
tider blifvit försatta och hvilka för all
andlig ledning uppresa hinder, hvilka
man fordom ej visste af.
Under senare tider - säger han - hafva
inom detta stift tillkommit en del nya
förhållanden, som påkalla vår uppmärksamhet.
Jag syftar härmed på de många nya
järnvägarna och därpå, att i åtskilliga
församlingar tillkommit en fabriksverksamhet, som
håller på att förändra deras förra karaktär.
Vare det långt ifrån oss att beklaga denna
utveckling, af hvilken man hoppas förmåner
i olika riktningar; men uppenbart är, att med
dessa förändringar också vissa faror äro
förenade. Ett nytt material har tillkommit, som
det gäller att etisera.
Erkännansvärdt och för alla kårer
beaktansvärdt är ock hvad författaren
i samband härmed yttrar om en rätt
kår anda.
Det är en välsignad sak - heter det
härom - att kritiken öfver prästers synder allt
mera skärpts, och det är att önska, att den
måtte bli allt skarpare och samvetsgrannare
inom våra egna leder. Bland oss bör finnas
en kåranda, som förmår oss att med
oblidkelig! allvar reagera mot all köttslighet och
sömnaktighet ibland oss.
Herdabrefvets författare är som
bekant jämte mycket annat äfven en
skicklig och inflytelserik politiker. Det
är därför med ett visst intresse, som
man läser hans uttalanden om prästens
deltagande i det medborgerliga lifvet,
och intresset blifver icke mindre, då
man erinrar sig, hvilka egendomliga
föreställningar en del af hans
ämbetsbröder visat sig hysa om
folkskollärarnes skyldigheter och rättigheter i
samma hänseende.
Såsom lutherska kristna veta vi - säger
han .- att allt, som göres i kärlek, är en för
Gud behaglig gudstjänst, det må nu röra sig
inom den innersta eller yttersta kretsen af
mänskligt lif. Och idealet för en luthersk
präst hafva vi aldrig lärt oss att hämta från
eremit- eller munklifvet. Den romerska
kyrkan har genom åtskilliga åtgärder försökt att
ställa sina präster på afstånd från det
allmänna mänskliga lifvet. Major e longinquc
est reverentia.* Men vår lutherska kyrka har
velat, att hennes präster ej skulle bilda, ett
afskildt skrå utan såsom medlemmar af det
mindre eller större samfundet deltaga i de
växlande arbetena tör dess bästa.
Förträffligt sagda ord, som väl
förtjäna att betänkas och behjärtas af dem
det vederbör.
I följande nummer skola vi meddela
de uttalanden i herdabrefvet, hvilka
direkt röra folkskolan och hennes
lärarekår, och hvilka till följd häraf måste
för våra läsare äga det största
intresset.
Det allmänna intrycket
af Norrköpingsmötets förhandlingar har
-. skrifver Svenska Morgonbladet -
varit det, att folkskolans lärare förstå
att sätta lärjungens uppfostran i
främsta rummet och den honom meddelade
kunskapen i det andra. Detta jämte
den hängifvenhet för kallet, som
präglat hvarje anförande vid mötet, bådar
godt för framtiden.
En glädjande lifaktighet
har allt mer under de senaste åren
framträdt bland Sveriges folkskollärare.
I år har den slagit ut i yppig blom.
Under denna månad har det stora
mötet i Norrköping gått af stapeln och
därefter hafva följt sommarkurserna i
Lund, i Visby, i Käfvesta och i
Molkom. Till alla’ dessa anstalter, f or
lärarnes fortbildning hafva
kunskapstörstande skaror strömmat, och detta i
en myckenhet, som vida öfverstigit de
flestas förhoppningar. Denna ifver att
tillgodogöra sig vetande bådar godt
för skolans och kommande släktens
framtid.
Olika eftersökta
äro de befattningar, som vår folkskola
kan erbjuda sina tjänare. Under det
från många håll af landet klagomål
förspörjas öfver brist på sökande till
platserna som lärare och lärarinnor,
lockar t. ex. en annons om en
ledigför-klarad vaktmästarebefattning en hel
skara folk af hvarjehanda slag. Så
hafva i dagarna jämt ..ett hundra
sökande anmält sig till förenade
vaktmästare- och eldarebefattningen vid
Linköpings nya skolhus. Och detta
förhållande är lätt förklarligt: på många
ställen tillfaller ett fetare brödstycke
den, som har uppsikt öfver
skolsalarnas vädring, än den, som har till
uppgift att sprida ljus i barnasjäl.
Belåtenheten var ömsesidig.
Den i ^Norrköping utkommande
tidningen Östergötlands Dagblad
konstaterar »med en synnerlig fägnad» att
deltagarne i skolmötena i Norrköping
med, så vidt tidningen erfarit., fullkom-
* Det, som befinner sig på afstånd, vördas
mest.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
