Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
550
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 35
en af detta diktverk utkom i tryck. -
Jag darrar nästan. Hvad skall han komma
att säga? Forskningen tyckes mig stundom
begå helgerån, då den med obarmhärtig
hand slår ned de drömda idealen genom
att låta oss skåda dem i sanningens ljus.
Dock - min fruktan är borta. Varm,
sympatisk ljuder föreläsarens stämma, då
han inledningsvis antyder, hvad som
kommit Runeberg att i Fänrik Ståls sägner
behandla finska kriget och dess hjältar, då
han skildrar, huru personer och händelser
från Runebergs barndom med outplånliga
drag inristats i den blifvande skaldens
medvetande och gifvit stämning och färg åt de j
dikter, han sedan skapade. Besjälad af äm- j
nets storhet skildrar föreläsaren vidare, huru
den växte och växte i Runebergs hjärta,
kärleken till detta land, »hans forntids land,
hans framtids land», till detta folk, »som
kunde allt, blott ej sin ära svika», tills
hvad som »uti syn och sång hans hjärta
rört en gång» tog sig uttryck i den
härliga diktsamling, som bär namnet »Fänrik
Ståls sägner».
Sedan föreläsaren i korta drag redogjort
för finska kriget, berörde han diktens värde
i poetiskt och historiskt hänseende.
Runeberg hade ej alltid strängt hållit sig till
den historiska verkligheten. »Men det
poetiska står öfver det historiska. Allt som
diktats i natur och sanning är i grunden
sant, dikten är en bild af den gudomliga
ordningen, den är ej skyldig att kopiera
den historiska verkligheten. För den,
hvilken såsom Runeberg lagt vikten på det inre,
betyder en eller annan osannolikhet
ingenting. »
Och så började en detalj beskrifning,
hvarvid föreläsaren följde sägnerna dikt för dikt,
dröjande vid hvar och en, än längre, än
kortare. Den varmt fosterländska, lugna
och fridfulla ljuston, som genomgår den
första dikten Vårt land, meddelade sig åt
våra sinnen; vi sågo, huru »här striddes
våra fäders strid» och att »det var här det
blodet flöt». Vi dröjde i »Molnets broder»
hos flickan i torpet, hvilken i kärlekens
njutning trott sig finna lifvets högsta lycka,
som, då hennes hjärta mött ett annat hjärta,
glömmer jord och himmel, hemland, fader,
moder och sluter mer än hela jorden i sin
älsklings famntag, skådar mer än himlen i
hans öga. Vi stannade åter hos henne vid
den i striden för fosterlandet fallne hjältens
sida, då hon i uppoffrande kärlek utbrister:
»Mer än lefva fann jag var att älska, mer
än älska är att dö som denne.» Vi
lyssnade med vemod och fröjd till orden hon
talade med tårlöst öga vid älsklingens bår
och som sedan dess ljudit vid mången graf,
bärande vittne om, att den goda gärningen
äger bestånd äfven efter döden. Vi sågo
Sven Dufva på bron, axelbred och styf och
lugn, han som ej kunde lära sig lyda order
men fann det mindre konstigt att dö för
kung och land. Och i Döbeln vid Jutas
- - - dock, jag vill ej försöka skildra
denna flykt från dikt till dikt, endast säga,
att vi rycktes med från bild till bild, från
stämning till stämning, mäktigt och
oemotståndligt. Och när föreläsaren ett par
gånger på sitt mästerligt målande sätt läste
upp någon af dikterna, såsom Sandels och
Lotta Svärd - då blef det dödstyst ibland
oss, vi lyssnade med andlös spänning, det
kändes, som om händelserna tilldroge sig
och personerna vore lefvande.
Och då han till sist med rösten
skälfvande af inre rörelse framsade de gripande
orden i berättelsen om gamle Pistol, hvilka
han ville sätta som motto på Runebergs
diktning i Fänrik Ståls sägner: »Han teg,
han kände sitt hjärta förstoras, Finland
stod för hans själ, det kulna, hans torftiga,
gömda, heliga fädernesland» - då kände
man, att man genomlefvat ett ögonblick,
stort och skönt, »ej likt det, som går och
snart skall glömmas».
Lina Gren.
Skollekar.
En nyhet för sommarkurserna i vårt land
var, att tvänne lekkurser för deltagarne i
de nu afslutade sommarkurserna hade
blifvit anordnade. Den ena afdelningen, den
manliga, leddes af folkskolläraren Julius
Hammarlund från Malmö, den andra, den
kvinnliga, af folkskollärarinnorna Stina
Hell-gren och Karolina Gren, båda från Malmö,
samt Matilda Tengvall från Örebro.
Att dessa kurser skulle omfattas med
lifligt intresse kunde man redan på förhand
antaga, helst som lekens värde för det
uppväxande släktets uppfostran på senare
tiden börjat blifva allt mera Uppskattadt.
Ett stort antal deltagare samlade sig också
dagligen till lek - och detta fastän värmen
stundom var ganska stark - antingen på
den gräsbeväxta lekplanen bakom Fysiska
och Fysiologiska institutionerna eller ock på
Högre allmänna läroverkets skolplan. Här
ordnades vi till lek, och snart voro vi, gamla
och unga, i full verksamhet. Man kunde
nästan bli förvånad, då man såg de gamla,
i skolans tjänst grånade kämparne täfla
med hvarandra och med de unga i
träffsäkerhet, i snabbhet och vighet. Lif och
glädje strålade ur allas ansikten.
Ett femtiotal förträffliga skollekar hade
på »grundlinjer» af hr Hammarlund
uppsatts i den ordning, hvari man kunde
införa dem på skolans olika stadier. Blott
de lekar, vi ej förut kände till, lektes af
oss. De voro omkring ett fyrtiotal.
En af gammalt känd och erkänd princip för
uppfostran är ju, att man bör dana en sund
kropp till boning åt en sund själ. Hvarje
medel, som lämnas oss att nå detta mål,
bör därför af alla mottagas med
tacksamhet. Ett af dessa medel, och tillika ett
utmärkt sådant, äro skollekar. Också ser
man, att denna idé om skollekar i
uppfostrans tjänst endast behöft framkomma för
att vinna anhängare och beundrare. Detta
framgick med största tydlighet vid den
diskussion, till hvilken den manliga
afdelningens ledare, hr Jul. Hammarlund, inbjudit
för skollekar intresserade mötesdeltagare.
Många voro också de, som hörsammade
inbjudningen. Diskussionen inleddes af hr
Hammarlund genom ett föredrag, som allt
igenom bar prägeln af det stora intresse,
hr Hammarlund hyser för skollekarna, och
hvilket förmått honom att söka bibringa
oss kursdeltagare samma lifliga intresse.
Såsom redan blifvit påpekadt har han också
fullständigt lyckats i denna sin sträfvan.
Alla i diskussionen deltagande erkände den
stora betydelse, som lekarna, rätt ledda,
skulle hafva för barnens ej blott fysiska
utan ock psykiska utveckling. Många
fram-buro ock offentligt sitt tack till lekledarne
för deras skickliga ledning och osparda nit.
Och då vi här till våra ledare säga vårt:
Välkomna åter! så uttala vi därmed säkert
alla kursdeltagares innerliga önskan.
A. V. Lagergren.
Samkväm och fester,
Sommarkursernas betydelse är icke blott
den att rikta vårt vetande och vidga våra
vyer utan äfven att gifva tillfälle till
personlig bekantskap med arbetare på skolans
olika fält.
Detta senare syfte har vunnits genom de
samkväm, som hvarje afton hållits i »lilla
salen» å Akademiska föreningen. Där ha
vi afton efter afton samlats till så stort
antal, som lokalen bekvämt kunnat rymma.
Rundt omkring salen se vi grupper af
skolfolk i lifligt samspråk om dagens
intryck, till dess någon tar upp en sång. Så
framträder en östgöte med
landsmålsberättelser, oöfverträffligt väl återgifna.
Eller ock få vi af en lärarinna höra
föreläsas en bit på »värmländske tongmåle»
- eller berättas af en annan om »Rosa
Stjärna, som i jordens gömda dalar sökte
vägen till himlens blå.»
Nu sättas alla stolar i ring, lekledaren
instruerar, och snart är t. ex. järnvägsleken
i full gång. »Så väfva vi vallman, så slå
vi tillsamman» i skiftande turer och pröfva
slutligen väfven, som befinnes stark och
präktig. Den del af sällskapet, som ser på,
har säkert lika roligt som de lekande själfva.
Verkliga högtidsstunder i musikaliskt
hänseende ha äfven dessa aftnar blifvit genom
vänlig medverkan af en framstående
kvinnlig pianist och dito fiolist från Lund.
Vid l O-tiden har uppbrott skett efter en
gemensam sång. »Aldrig förr ha vi vid våra
sommarkurser haft så angenäma samkväm l»
tycks allmänna tanken vara.
Af byrån anordnades söndagen den 21
aug. å Akademiska föreningens festsal ett
samkväm för kursdeltagarna. Det var vid
detta tillfälle, som domprosten P. Eklund
höll föredrag »om några religionspedagogiska
spörsmål».
Sommarkursernas afskedsfest - så stod
det på de blå biljetter, som fredagen den
26 aug. kl. 7 e. m. samlade till
Akademiska föreningens festsal de flesta deltagarna
i sommarkurserna jämte föreläsarne,
sommarkursernas styrelse, byråpersonalen m. fl.
inbjudna, uppgående till ett antal af omkring
300 personer. Den stora, rikt upplysta
salen med de blomsterprydda borden, den med
flaggor dekorerade talarestolen och vimlet af
festklädda människor företedde en mycket
liflig och färgrik tafla.
Sedan supén blifvit väl expedierad,
öppnades talens rad af folkskolläraren S.
Sand-qvist från Halmstad, som yttrade i
hufvudsak följande:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
