Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 36
SVENSK LÄRARETIDNING.
569
liga lyftning - detta folk skulle sedan bättre
uppskatta folkskolan och inse det
berättigade i ’tidens kraf på åtskilliga
förbättringar inom denna, t. ex. i fråga om lokala
förbättranden m. m., hvilket kraf det nu
mången gång af okunnighet motarbetar.
K. Petterson.
Kursernas syfte.
Härom yttrade lektor Nils Höjer vid sitt
afslutningstal följande i flera hänseenden
träffande ord:
Då jag nu går att säga några slutord, vill
jag göra det med de ord, som prosten Uddin
begagnade, då kurserna öppnades. Han
angaf såsom kursernas ändamål, att de skulle
gifva hvar och en af deltagarne en rätt
insikt om detta: »Ett vet jag, att jag intet vet».
Detta, som ju i sig själft är en paradox,
innebär, att ändamålet med dem var att gifva
kunskapsbegär efter mer.. Detta
åskådliggjordes i går afton på ett märkligt sätt af
professor Noreen då han sade, att, då en forskare
funnit eri ny stjärna, så öppnar den
oändliga rymder.
Det synes mig, att de ock ha det målet att
skilja mellan hvad man verkligen vet och allt,
hvad man icke vet, eller med andra ord att
skärpa den kritiska blicken, så att kärnan af
vårt folk i allt vidare kretsar göres förtrogen
med vetenskapens metod att finna vägen till
sanningen. Därigenom blir det stålsatt och
värnadt mot alla tusentals kvacksalvare,, som
dagligdags utbjuda sina recept mot andligt
och timligt ondt.
s Ved aftenstid i Visby.
Tro ikke, ät jeg er en nattesvgermer!
Tro ikke, ät jeg ynder ät vandre rundt i
hovedstsedernes gader, når det sidste lys er
slukket og kun lygterne sender deres matte
skser ud över stenbroen. Men Visby -
ingen tid på d0gnet er Du mserkeligere,
aldrig er Du intressantere, end når solen er
dalet ned i vest og mulmet breder sig ud
över Dig. Jeg skrider igennem de tavse
gader. Som gennem et s!0r ser jeg Dine
huse, der luder ud över fortovet og som
derved baerer vidne om deres aelde. Jeg
drejer om et hj0rne. S:ta Karin tegner
sig for mig i m0rket. Med de h0je buer
og de slanke vinduer står Du der og tåler
uden stenime Dit mserkelige sprog:
»Engång var jag rig, munkene flokkedes om
mig,, og under mine hvaelvinger 10d
takkesangen og b0nnen, medens r0gelsekarrene
blev svunget föran altret. Nu er jeg fattig,
- og dog, nej, jeg er rig endnu, thi jeg
förmår mere end nogen anden ät tale til
menneskene om alts forgsengelighed og måne
slsegterne til ikke ät stole på det jordiske,
men vende blikket og tanken mod det
himmelske - og netop deri ligger min rigdom.»
Uvilkårlig må jeg stanse. Du har som en
dragende magt, der ikke tillader nogen ät
gå Dig hurtig förbi. Og jeg ser lyset stråle
ud gennem vinduerne, salmesangen lyder,
f0rst stille, halvt mumlende, men stadig
stserkere og stserkere; h0jtidsfuldt dirrer
luften af tonernes vseld; det drager mig;
jeg må blande min stenarne i de andres,
men som jeg hgever min r0st, vsekkes jeg
af min dr0m - omkring mig er den tavse
gade, föran mig knejser S:ta Karins
vaeldi-ge ruin - -.
L. F. B. la Cour.
Afskedsfest.
Det behagliga och nöjsamma i lifvet
förefaller alltid allra bäst, just då man håller
på att mista det.
Den tid vi skolmänniskor tillbragt med
hvarandra i »rosornas och ruinernas stad»,
har varit oss mycket angenäm i sin helhet,
men då vi på fredagsaftonen samlades för
sista gången, syntes den oss angenämare
än någonsin.
Det var minnets skära ljus och det nära
förestående afskedets slagskugga, som gaf
oss vår stämning. Elektriskt ljus, kulörta
lyktor och färgprakt från blommor och
grenar i Stadshotellets förtjusande vackra
ter-rassförmiga trädgård - allt detta gjorde ock
hvad det kunde.
Våra hedersgäster, föreläsarne, kursernas
bestyrelse, representanter för Visby
samhälle och andra, sona visat oss särskildt
vänligt tillmötesgående, anlände strax efter
kl. 7.
Den supé, hvarpå vi bjödo dem, var
enkel, kunde knappast vara enklare. Men
sona det icke heller var meningen, att den
skulle vara festens »glansnummer», betydde
detta ingenting. Muntra fylkades vi kring
té- och mjölkkannor, och de påbredda
smörgåsarna gingo hastigt sin undergång till
mötes.
Sedan den saken var all, samlades vi
kring den tillfälliga talarestolen, och där
af-löste det ena talet det andra.
Hvad det talades om? Det kan sägas
helt kort: man gaf uttryck åt sin
tacksamhet.
Folk brukar minsann inte ha mycket af
den varan, så att det var väl snart gjordt?
Nej, så förhöll det sig icke denna gång.
Vår tacksamhet mot fosterlandet för allt
hvad dess forntid och nutid gifvit och
gifver oss och för fagra löften, som förvaras
i framtidens sköte, tolkades af
kyrkoherden Eonqvist i vackra, allvarliga ord.
För våra värderade lärare, föreläsarne,
och vår förekommande ciceron i fornsalen
och ruinerna, lektor Mathias Klintberg,
talade folkskolläraren Edvard Dahlström i
Follingbo.
Professor Noreen svarade härpå genona
att berätta den gamla gutasagan om Tjelvar,
som genom eld lyfte vår ö ur hafvets vågor.
Grenom sagan strålade talarens egen
hjärtevärme emot oss, och då han sade oss »att
eld är mer än ljus, ty ljuset ensamt är
kallt, men elden har både ljus och värme»,
då fingo vi ock nyckeln till den inflytelse,
han själf på oss utöfvat. Han har
nämligen gifvit oss icke blott kunskapens ljus
utan också sin varma sympati, och - »det
ena glödande kolet tänder det andra».
Att ännu på Tjelvars ö de finnas, som i
rikt mått hafva ärft stamfaderns gåfva,
visade oss lektor Klintberg, som genom sina
historier på gutamål lät glädjens lusteldar
flamma och spraka i högan sky.
När sedan sängarne, som under aftonens
lopp flitigt läto höra sig, med kraft stämde
upp den gamla gutavisan: »Vörr skudd änt
u akä», då åkte jublet upp till höjdpunkten.
Mycket, mycket annat förekom under
aftonens lopp, men sona talen voro både
»månge og länge», måste jag afstå från
att referera. Det hela afslöts med en kort
afskedshälsning af landshöfding Poignant.
Sist sjöngs enstämmigt: »Hur den flyktat
bort på snabba vingar», och så var
»glädjens strålande högtidsstund» förbi. Men
ehuru vi nu äro skingrade, känna vi oss
fortfarande som ett, och vi instämma
tillitsfullt i af skedssångens ord:
Ej vår kedja sprängs, fast festens dag tar slut,
men hon vidgar sig, hon växer hvar minut,
tills hon famnar med blomsterband
allt Nordens folk i skilda fosterland.
Jenny Hallin.
FÖR DAGEN.
»Svensk Läraretidning, herr
Kastman och Sveriges
fåfänga.»
Så lyder öfverskriften på en ledande
artikel, som Göteborgs Aftonblad bjöd
sina läsare såsom tjänligt motgift
några dagar innan Norrköpingsmötet hölls
och Göteborgs folkskolor började sin
hösttermin. Vi förmoda, att den
beredt hr kanslirådet Kastman ett lika
stort och hjärtligt nöje som den beredt
oss.
Det »uppslag» i fråga om folkskolans
»reform», som det ärade bladet gifvit
genom sina »Junins-bref», har -
påstår det - »väckt en storm af ovilja
inom det officiella folkskolelägret» eller
- såsom det också heter - hos »det
svenska folkets pedagogiska husbönder».
Särskildt har Svensk Läraretidning -
förmenar vår ärade samtida - tagit
illa vid sig öfver de
»afknäppnings-förslag», som kommit från »en röst
ur fackmannalägret», och den lilla
analyserande granskning, som vi ägnat
nämda »rösts» dunkla tal, har enligt
Göteborgs Aftonblads mening sin
förklaringsgrund däruti, att en medlem af
folkskollärarekåren vågat uppresa sig
mot vår pedagogiska husbondemakt:
vi tycka oss nämligen - säger det -
- »stå på den byråkratiska höjden
gent emot en underordnad»! Med ett
öfverseende storsinne, som hedrar
bladets hjärta, ger det sin gamle
bundsförvant förlåtelse för hans senaste affall,
ja till och med för hans beskyllningar
och hans stygga hänsyftningar på fru
Lenngrens »Björndansen». Han är ju
fortfarande dess enda icke anonyma
»röst ur. fackmannalägret» och sålunda
tills vidare oumbärlig. Gent emot vår
påvisning af dunklet och
motsägelserna i »rösteris» betraktelser förklarar
bladet därför kort och godt, att dessa
betraktelser vorob^a.
»Författarensyrkande», säger det, »är fullkomligt klart och
därtill fullkomligt berättigadt. Han har
sagt både hvad han menar och hvad
han önskar.» I alla händelser,
tillägger det, äro de personer ej få, som i
likhet med honom anse, att det
tyranni, hvartill folkskolefåfängan ledt,
hör till de svåra maktmissbruk, för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
