Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 37
SVENSK LÄRARETIDNING.
583
»I begränsningen visar sig just mästaren.»
Lärarne ville visst inte vara några »andliga
korfstoppningsmaskiner» eller »bedrifva
afguderi med kunskapen», men så länge man
ej sagt, hvad det var, som skulle rensas bort,
hvilka ämnen vi kunna befrias ifrån, så länge
kunde man lugna sig, hvarföre han för sin
del i likhet med hr Dalin yrkade bifall till
resolutionsförslaget oförändradt.
Sedan diskussionen därefter förklarats
afslutad, förkastades alla ändringsförslag och
antogs med stor majoritet hr Nelanders
resolution, som enligt fröken Vetterlinds
yttrande »var ett under af sans och måtta».
Man hade annars för princip att gå mycket
illa åt resolutionsförslagen på
Norrköpingsmötet. Ett »gif akt» för framtiden.
O. Th. Huldén.
Sjunde svenska folkhög*
skoleiQötet.
(Bref till Svensk Läraretidning.)
Vi fortsätta och afsluta den i förra
numret påbörjade redogörelsen för
folkhögskolemötet i Gröteborg.
Hvilken betydelse kan en andra årskurs
hafva för folkhögskolans såväl manliga som
kvinnliga afdelning? Denna fråga inleddes
af svenska folkhögskolans ursprunglige
upphofsman och ordföranden i Hvilans
skolstyrelse, bankdirektör Ola Andersson i
Malmö.
Talaren framhöll, att man ej finge taga för
många praktiska ämnen med i första
årskursen, ty då blefve det ingen medborgareskola.
Dessa ämnen borde i stället föras till en
andra årskurs. En sådan vore lika nödvändig
för den kvinnliga som för den manliga
skolan. Dess mer vi finge andra årskurser, dess
mer skulle folkhögskolan fylla sin stora
kulturuppgift.
l diskussionen deltogo föreståndarne L.
Holmström, S. Velin, V. Sjögren, A.
Al-ström, läraren N. Hansson å Hvilan och
fröken, Amanda Leffler i Gröteborg. Det
framhölls därvid, att undervisningen i andra
årskursen äfven borde vara väckande.
Dessutom framkastades tanken, att andra
årskursen kunde vara samskola, således gemensam
för manliga och kvinnliga skolan. Viktigt
vore, att afgifterna i första årskursen ej
sattes för låga, ty härigenom komme de
mera burgna till skolan, och dessa kunde
fortsätta i en andra årskurs. Den bildning,
dessa förvärfvade, komme sedermera de
tjänande till godo.
Det utan gensägelse bästa föredrag, som
hölls under mötet, var det, med hvilket
direktör T. Holmberg å Tärna inledde frågan:
Huru skall folkhögskolan kunna hålla sitt
speciella skolprogram lifsfriskt uppe i den
nyttighetsstromning, som onekligen gör sig
gällande på flera områden? Vi skola med
några ord gifva en antydan om, hvad
talaren sökte framhålla.
Svenska folkhögskolans program, sade
talaren, är sammansatt af två hufvudelement:
det första är ett medborgerligt-mänskligt.
Man afsåg ursprungligen att sätta folket i
stånd att bättre fylla sina nya skyldigheter i
samhället, men man kom snart till insikt om,
att medborgaren blott är en sida af människan,
hvarföre det gällde att uppfostra denne
senare. Det andra momentet är att tillgodose
rent praktiska behof.
Det är nu af yttersta vikt, att det praktiska
ej får äta sig in på det rent humanistiska
och ideella. Då har folkhögskolan förlorat sin
rätt att finnas till som sådan. Den kvinnliga
folkhögskolan får ej vara en slöjdskola och
den manliga ej en landtbruksskola och allra
minst utbreda denna uppfattning i bygderna.
Skolan har en stor uppgift att som motvikt
mot en ensidig ekonomisk åskådning hålla
uppe tron på andliga makters nödvändighet
för folkets lycka. Det behöfs desto mer, som
nu vid sekelslutet industrialism och praktisk
materialism sitta i högsätet.
Det bedrifves stort ofog med ordet
»praktisk*. Det får ej, som det borde, betyda det
som garanterar största möjliga lefnadslycka,
utan ekonomisk fördel. Det praktiska lifvets
män förbise ofta det andliga och eviga.
Följden är, att lyx och njutningslystnad sprida
sig. Barnen uppfostras irrationellt, under det
man lägger an på att rationellt uppföda sina
kalfvar. Folkskolan må arbeta för ett
tarfligt lefnadssätt men högt tänkesätt.
Humanismen, ej naturvetenskaperna, bör i
folkhögskolan hafva främsta rummet, ty det är
människan själf, ej naturen, som är centrum
i lifvet. Landtbr u karens utveckling är af
större vikt än landtbrukets.
Faran för folkhögskolan kan komma från
två håll. Utifrån, från dem, som underskatta
det andliga och vilja omskapa folkhögskolan
till en landtbruksskola. Inifrån, från skolans
egen kår, om den kommer att bestå af män,
som undanskjuta det humana. Det vore ej
lyckligt, om agronomer skulle väsentligen
rekrytera kåren. De borde åtminstone ha
studerat sig in i folkhögskolelifvet.
Folkhögskolan må stå i nära samband med
universitetet.
Man säger, att vår folkhögskola ej
uppbäres af en folkstämning såsom i Danmark.
Låtom oss ej missmodigt sitta och vänta på
en sådan, utan låtom oss anlita de krafter,
vi själfva hafva. Må vi sätta oss i samband
med de män, som förstå och behjärta våra
syften, med pressen och de män i kyrkan,
som ej blott sörja öfver det onda utan vilja
göra något för det godas seger.
Starka bifallsyttringar följde på
föredraget, och man skulle nästan helst önskat,
att ingen diskussion blifvit af. Sådan
uppkom emellertid, och i densamma deltogo
läraren A. J. Molin i Grebbestad, fröken
Amanda Leffler, föreståndarne P
Gunnarsson, H. Odhner, Sjögren och Alström samt
hr Holmberg själf. Flere af talarne ville
lämna större utrymme åt
naturvetenskaperna och det praktiska än inledaren. Största
faran hotade från nyttighetsskolan. Med
den måste vi söka konkurrera. Utan att
svika folkhögskolans program böra vi
tillmötesgå tidens behof.
Diskussionen, som ej förmådde hålla sig
uppe i jämnhöjd med det inledande
föredraget, erhöll emellertid en värdig
afslutning af kyrkoherden D. Davidsson i
Falkenberg, ordförande i Hallands
folkhögskolestyrelse. Han var uppriktigt tacksam för
den inblick han genom mötet fått i
folkhögskolans lif och beklagade, att kyrkans
män i allmänhet stå så främmande för
hennes uppgift. Själf hade talaren icke förut
anat skolans stora vikt för fäderneslandet
och för personlighetens daning.
Den förda diskussionen fick utgöra svar
på frågan.
Hvad bör göras för att kunna bereda
folkhögskolans lärare och elever tillfälle till
studieresor? Läraren E. Ingers å Hvilan
och föreståndaren A. Rydbeck i Värnamo
hade uppställt denna fråga, och blef den
inledd af den senare. Talaren, som
syntes i första rummet tänka på eleverna,
framhöll, hvilken stor uppfostrande betydelse
resor hade, ej ininst för väckande af
fosterlandskärlek. Hr Ingers påpekade, huru
nödvändigt det var för lärarne att genom
studieresor skaffa sig praktisk utbildning. Han
föreslog, att man skulle söka erhålla
reseanslag af landsting, af skolstyrelser och af
elevförbund.
Under den följande diskussionen, i
hvilken förutom inledarne deltogo läraren A.
Almroth i Ebbetorp, föreståndarne Odhner,
Alström och Holmström samt redaktör E.
Hammarlund, framhölls från alla sidor
behofvet af, att någonting göres för
underlättandet af resor, och lämnades åtskilliga
upplysningar om, hvad som kunde göras.
Särskildt meddelade hr Hammarlund om sina
erfarenheter från Sveriges allmänna
folkskollärareförening och från riksdagen.
K. m:t hade på ansökan af Svenska
turistföreningen medgifvit skolungdom i grupper
om minst 10 personer resa på statens
järnvägar mot truppbil j ettspris, och detta
medgifvande gällde nog äfven folkhögskolornas
ungdom. Skulle mot förmodan så ej vara fallet,
vore det nog lätt att få medgifvandet utsträckt
till folkhögskolornas lärjungar. För lärarne
vore det däremot sämre ställdt. Alla i
riksdagen framlagda förslag till deras förmån
hade hittills fallit. Emellertid borde man icke
gifva saken förlorad utan å nyo söka föra
den fram, ända till dess hos oss liksom i
andra land statsmakterna lämnade anslag för
studieresor åt lärare och lärarinnor vid de
särskilda folkundervisningsanstalterna.
Äfven i denna fråga fick öfverläggningen
utgöra svar på frågan.
Hvad erfarenhet har man om
samundervisningen vid folkhögskolan, och bör man
söka införa sådan vid de äldre skolorna f
Föreståndaren Alström yttrade som
inledning till diskussionen, att behofvet af längre
kurs för flickorna vore mycket stort. Kunde
samundervisning införas, vunnes sådan ökad
tid, hvarjämte lärarne finge en längre, väl
behöflig rekreationstid. Svårigheten vore
emellertid att få tillräckliga lokaler för
samundervisning.
Hade man under föregående debatter
tagit saker och ting jämförelsevis lugnt, blef
det nu så mycket lifligare. Här bröto sig
bestämdt skiljaktiga åsikter mot hvarandra,
hvarjämte mera förmedlande uttalanden
gjordes. Som samskolans vänner uppträdde,
förutom inledaren, hr och fru Holmström,
föreståndarne H. Hansson i Gamleby och
Rydbeck, lärarne Hj. Nilsson i Molkom,
Ingers, Almroth och H, Tornell å Hvilan
samt fröken Malin Holmström därstädes.
Flertalet af dessa kunde berätta om egna
eller andras erfarenhet från skolor, där de
undervisat eller varit lärjungar, och hade
endast godt att anföra. Särskildt hade fru
Holmström åtskilligt att meddela från den
enda verkliga samskolan bland de svenska
folkhögskolorna, nämligen Bodens.
Som bestämda motståndare mot
samskole-idén uppträdde däremot hr och fru
Holmberg samt föreståndarne Sjögren och O.
Lundgren, därvid stödjande sig på både
pedagogiska och etiska grunder. Särskildt var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
