Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 41
SVENSK LÄRARETIDNING.
647
1. Räkning, 5. Teckning.
2. Historia. ’ 6. Skrifning.
3. Geografi. 7. Musik och sång.
4. Modersmålet. 8. Naturkunnighet.
De tre sistnämnda ämnena hafva tilldragit
sjg försvinnande litet intresse.
Svaren på frågorna »hvarför» äro högst
intressanta. Ja^ skall anföra några exempel.
På frågan, hvarför de tycka om ett visst
ämne, hafva
9-åringarna svarat: därför att det är roligt,
därför att de tycka om sådana mänsom
Columbus, därför att de få höra historier om krig.
11-åringarna: det är lätt att förstå, det
går bra, man måste tänka (räkning), det är
nyttigt att lära sig något.
13-åringarna: man lär sig något, det är bra
när man kommer i ett yrke.
15- och 17-åringarna: det är nyttigt, det är
behöfligt i lifvet.
Som synes, har man här en värdering
efter gradvis stigande synpunkter.
På frågan, hvarför de icke tycka om ett
visst ämne, lyder svaret mestadels så: »jag kan
inte förstå det, det är svårt, det går inte, jag
kan inte göra det bra»
Som inan finner, äro dessa senare svar i
sak ett och samma, om än uttryckt med
olika ord. Och är icke detta svar från
2,000 barn ganska betecknande och ett
lystringsord för alla lärare?
Förvisso kan man af dessa
undersökningar, så enkla de än äro, draga viktiga
pedagogiska konsekvenser.
Det är ingen tillfällighet exempelvis, att
naturkunnighet kommit sist på skalan och,
absolut taget, tillvunnit sig så ringa intresse.
»Vi förstå det, om vi besinna», säger Taylor,
»huru konkreta föreställningar på
naturkunnighetens område förväxlas med systematik;
man gifver barnen ett abstrakt
vetenskapligt skema i st. f. naturen själf i sin
fullhet och i sitt lefvande sammanhang.»
Och om 52 % af barnen i tredje
klassen, 60 % i fjärde men endast 20 % i
femte klassen tycka om räkning, har man
icke då anledning att besinna, om icke
någon felaktighet i undervisningen äger rum i
femte klassen? Det kan vara en felaktig
undervisningsmetod, som nedsätter
procenttalet i femte klassen. Som ett bevis
härför anför Taylor en skola, i hvilken 76 %
af barnen förklarade sig icke tycka om
geometri. Läraren trodde, att ett visst
i antal sidor i läroboken skulle nödvändigt
genomgås på en viss tid. Därför körde
han på med en sådan fart, att barnen
hvarken fingo tid till en klar och säker
uppfattning eller till att riktigt knyta det
efterföljande fast vid det föregående. De
hade sålunda alltjämt en kväljande känsla
af osäkerhet i ämnet. »Det gick inte bra»
för att tala deras eget språk. , Så fastades
lärarens uppmärksamhet på hvari felet
bestod. Han ändrade metod, och 3 månader
därefter, då en ny undersökning företogs,
förklarade 75 % af barnen, att geometri
var ett trefligt ämne.
Med samma metod (uppsatsskrifning i
skolorna) undersökte prof. Clark Wissler
vid Ohio University år 1895 nära 2,000
barns intressen för de lästa styckena i
läseboken och fann många beaktansvärda re
sultat. Jag skall endast omnämna ett.
Barnen skulle bland annat angifva
rubriken på de under näst föregående år lästa
stycken, som de kommo ihåg. 16 % af
styckena hade icke stannat i minnet hos
någon enda lärjunge, och 28 %
ihågkommo? af endast 5 %" af barnen och
därunder. Nu säger Wissler, att läsningen
af de stycken, som ingen enda lärjunge af
de 2,000 kom ihåg, är liktydigt med
för-spilld tid. För min del vill jag icke
alldeles underskrifva detta omdöme. Däremot
har han kanske rätt, då han förklarar, att
»alla de 44 % af stycken saklöst kunde
varit borta ur läseboken». Ty vid ett
närmare påseende finner man enligt hans
uppgift, att de röra sådana ting, som barn icke
alls sätta värde på. Af detta och äfven
af andra viktiga skäl, som undersökningen
förebragt, påyrkar han läsebokens
omarbetning till större öfverensstämmelse med
barnens erfarenheter och intressen.
Jag har i fråga om denna metod varit
så omständlig, emedan jag velat visa, att
den, så enkel den än är, kan användas i en
mängd fall samt leda till viktiga
psykologiska rön och pedagogiskt praktiska resultat.
(Forts.)
Vi begagna detta tillfälle att för vår
läsekrets presentera föredragshållaren,
folkskolläraren Jöns Franzén. Han föddes 1856 i Hurfva
af Malmöhus län, tog folkskollärareexamen vid
Lunds seminarium 1876, var åren 1876-77 e.
o. folkskollärare i Jakobs och Johannis
församling i hufvustaden och samtidigt äfven
lärare vid dåvarande slöjdskolan, nu tekniska
skolan. På hösten samma år vardt han ordinarie
folkskollärare i Lund. År 1884 tog han
studentexamen och idkade 1885-87 akademiska
studier vid det sydsvenska universitetet. I trots
af de enskilda studier, som fordrades härför,
idkade han en omfattande privatundervisning,
tjänstgjorde som lärare i Axel Eklunds
bok-hålleriinstitut i Lund, förestod 1886-1888
egen slöjdskola i Lund och är sedan
sistnämda år slöjdlärare vid Lunds seminarium.
År 1887 genomgick han å Nääs fullständig
slöjdlärarekurs och företog därefter en
studieresa, hvarunder han besökte Stockholm,
Uppsala och Köpenhamn m. fl. städer för
att vidga sin kunskap i ämnet. Sommaren
1887 studerade han i Göteborg metallslöjden.
Dessutom har han 1891 hållit föreläsningar
i pedagogik vid en af de skånska landstingen
anordnad fortbildningskurs för länens
folkskollärare samt psykologiskt-pedagogiska
föreläsningar vid flera skånska arbetareinstitut
under de två senaste åren.
Han har därjämte idkat en rätt
omfattande skriftställare verksamhet och i
föredrag-söm i skrift sökt rikta uppmärksamheten på
vikten af barnpsykologiska undersökningar.
Bland hans utgifna skrifter märkas: »Liten
lathund i metersystemet», »Om slöjden som
uppfostringsmedel», m. fl. uppsatser i detta
ämne, »Geometri för folkskolan»,
»Lärarebildning, lärarekall och lärarekår» (från
tyskan, n:r 3 af S. A. F:s pedagogiska
småskrifter), »Psykologiskt-pedagogiska fragment»,
»Folkskollärarebildningen i Danmark (n:r 6
af S. A. F:s pedagogiska småskrifter). En
mängd värdefulla uppsatser af hans hand
finnas dessutom i den
pedagogiskaskolpres-sen. Sedan den l juni 1895 är han ledamot
af centralstyrelsen för Sveriges allmänna
folkskollärareförening.
FÖR DAGEN.
Folkskollärarnes ekonomiska
villkor
hafva på senare tiden blifvit
diskuterade i pressen med anledning af den
omordade lärarebristen. Så innehöll
t. ex. Oresundsposten nyligen en
ledare i ämnet, i hvilken särskildt
påpekas den ogynnsamma ställningen för
lärare i fabriks- och andra större
samhällen å landsbygden.
Artikelförfattaren yttrar:
Anledningen till lärarebristen vid
folkskolorna har under de senaste månaderna
varit en nästan stående rubrik i pressen,
och helt olikartade äro de medel, som
föreslås för bristens af hjälpande. Än
föreslås inrättande af parallellklasser vid
seminarierna och dessas utvidgning, än förordas
upprättande af nya seminarier, än
rekommenderas ökning af stipendiebeloppet åt
seminariernas elever o. s. v. - förslag,
som emellertid visst icke träffa rätta
orsaken och därför ej heller äro i stånd att
afhjälpa missförhållandet.
För cirka 25 år sedan höjdes
folkskollärarnes kontanta aflöning till 600 kronor,
en åtgärd, som på sin tid hälsades med
bifall, och öfver hvilken man för tillfället
kände sig ganska tillfredsställd, i synnerhet
som denna aflöning stod i ganska rimligt
förhållande till då rådande
aflöningsförhål-landen på andra arbetsområden, med hvilka
folkskollärarnes ekonomiska ställning
lämpligen kunde jämföras. Inom alla områden
ha emellertid anspråken på en dräglig
tillvaro framträdt rned sådan kraft, att
arbetarnes aflöningsförhållanden sedan dess
blifvit mer än dubbelt bättre. En naturlig följd
häraf har ock blifvit den, att
lefnadsom-kostnaderna för hvarje år stigit allt högre,
och den aflöning, sona vid ofvannämda
tidpunkt kunde anses tillräcklig för en familjs
underhåll, räcker nu knappast till hälften.
Grenorn de två ålderstillägg å 100 kr.,
som af riksdag och regering tillerkänts
folkskollärarne, ha dessas ekonomiska
bekymmer endast till en del blifvit lättade.
Det kan ju hända, att en lärare på
landsbygden med stor sparsamhet kan med
nuvarande löneinkomst knapphändigt försörja
sig och de sina, så vida icke de sistnämda
uppgå till för stort antal, men säkert är,
att i städer och andra samhällen, där en
större folkmängd är sammanträngd, är det
absolut omöjligt att någorlunda anständigt
och utan svåra och nedtryckande ekonomiska
bekymmer uppehålla sig på den
minimiaf-löning, som genom lag är bestämd. För
länge sedan ha ju ock samtliga (?) städer och
många andra samhällen insett detta
förhållande och tillerkänt folkskollärarne en
betydligt högre aflöning än ofvannämda
minimum. Sålunda har Helsingborgs stad
sedan flera år tillbaka aflönat sina ordinarie
lärare med 1,400 kr. med en förhöjning till
1,600 och 1,800 kronor efter respektive 5
och 10 års tjänstgöring med särskild
ersättning för undervisning i slöjd m. in., och
ingen lär väl vilja påstå, att denna aflöning
bereder tillfälle att hvarken lefva
öfverflödigt eller skapa sig stora besparingar för
ålderdomen.
Sådana samhällen finnas lyckligtvis
numera icke så få, och de sakna sannerligen
ej heller dugliga och framstående sökande
till resp. lärarebefattningar. Annorlunda
och allra svårast blir naturligtvis förhållan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
