Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 44
SVENSK LÄEAEETIDNING.
695
domliga och mänskliga natur, hans
förnedring och upphöjelse, få en helgjuten bild
af hans person, sådan den framstår i den
heliga historien och af hans stora verk i
dess olika skeden och med afseende på dess
beskaffenhet och resultat.
2. Vi behöfva en ny katekes med en
ny uppställning. Den gamla indelningen i
fem hufvudstycken, som förskrifver sig f rån
medeltiden, är olämplig och måste anses
föråldrad. Den saknar helt och hållet
system. Därför har man sökt att hjälpa upp
saken genom hvarjehanda framflyttningar
och förändringar i uppställningen. Men
invänder kanske någon: hvartill behöfs
system? Frågan är så orimlig, att den knappt
förtjänar att upptagas till besvarande. I
allt mänskligt tänkande och all mänsklig
verksamhet måste det finnas en viss
ordning om dessa öfver hufvud taget skola
vara möjliga. Vid all undervisning måste
man följa en ordning, som är gifven i och
med föremålet själft. Så t. ex. vid
undervisningen om människan beskrifver man
hennes särskilda delar i en viss ordning,
som leder till en enhetlig totalbild af henne.
Så bör man ock undervisa i religionen.
Men det möter stora svårigheter vid
användningen af en lärobok, uppställd efter
de fem hufvudstycken a. Först får man
kunskap om ett sedligt lif enligt Guds vilja,
innan man fått någon kunskap om Grud,
som anordnat detta lif, och om människan,
som skall lefva detsamma. Denna kunskap
får man först efteråt i första artikeln. Efter
andra hufvudstycket komma tre
hufvudstycken, af hvilka de två sista behandla
nådemedel, som äro medel för den verksamhet,
som afhandlas i tredje artikeln l Ger
sådant reda och öfversikt och gör
undervisningen så lätt som möjligt? Är sådant
ägnadt att obehindradt befordra ungdomens
klara tänkande och utveckling?
Katekesen måste väl gå i en viss
ordning, som är grundlagd i skriften och
ligger i saken själf. Den skall först meddela
kunskap om Gud och människan, därefter
om frälsningen, dess förverkligande och
kyrkans fulländning. Läran om nådemedlen
hör ju till läran om frälsningens
tillämpning, hör således till tredje artikeln. Här
skola således äfven sakramenten behandlas
liksom ordet, hvadan man ej behöfver två
utförliga hufvudstycken om sakramenten,
hvilkas innehåll till stor del blir det
samma som i tredje artikeln, till stort men
för undervisningens klarhet och enkelhet.
Och till läran om frälsningens tillämpning
hör ock läran om det sedliga lifvet, hvilket
följaktligen ej bör föregå tredje artikeln.
3, Indelningen oeh systematiseringen böra
vara så enkla och okonstlade som möjligt i
katekesen. De stora hufvudsakerna skola
framställas i en viss ordning utan att
fördelas på för många fack, hvilket senare
försvårar det teoretiska inlärandet och
delvis förtager innehållets kraftiga verkan på
lifvet. För att riktigt träffa lifvet skall
innehållet gifvas samladt på några få
punkter i en lättfattlig, naturlig ordning. Den
tredje artikeln i vår katekes erbjuder i sin
framställning af nådeverkningarna så många
svårigheter både för lärare och lärjungar,
att dessa trötta sinnena och verka en viss
afsmak för det viktiga innehållet hos många,
som ha anlag för att försumma den
religiösa sidan af sitt personlif.
Det är visserligen ett faktum, att det
religiöst-sedliga lifvet hos människan
uppkommer och utvecklar sig efter en viss
ordning, hvilken skall reflektera sig i den
teoretiska framställningen af saken. Men
denna framställning måste syfta till att
reflektera saken på ett naturligt och
åskådligt sätt, så att man liksom tycker sig se
detta lif i lifslefvande gestalt skimra fram
i lärobokens satser.
4. Vår nuvarande katekes har ett
korrekt och klart språk, som så tillvida måste
verka utvecklande. Men dess språk är ej
nog enkelt och lämpadt efter barns eller
menige mans ståndpunkt. En katekes måste
tala på samma gång skriftens, kyrkans,
barnens och folkets språk. Den måste använda
korta perioder och åskådliga, äfven så
mycket som möjligt saftiga uttryckssätt. Dess
språk skall innehålla originellt formulerade
uttryck, som lätt fästa sig i minnet och
verka anslående på sinnet. Se t. ex. Luthers
lilla katekes!
5. Utan att helt och hållet förkasta
frågeformen tro vi, att det vore lämpligt att
utbyta den mot en direkt framställning i
satser utan föregående frågor. I andra
ämnen använder man ej frågeformen i
läroböckerna. Frågornas framställning och
formulering tillhör läraren och
undervisningstimmen. Undervisningen blir mera lefvande
och intresseväckande, då den rör sig med
ett material, som man liksom går spörjande
till, som skall klargöras genom ett ej på
förhand schematiseradt samtal mellan lärare
och lärjungar.
6. Slutligen vilja vi säga, att vi tro,
att en katekes bör vara kortare än vår
nuvarande. En katekes bör innehålla de allra
viktigaste hufvudpunkterna af kristendomen
i enkla drag och ej vara fylld med en del
saker, som lätt komma fram såsom
förklaringar vid undervisningen.
Härmed ha vi endast antydt våra tankar
om denna sak för att föra den på tal.
Meningen härmed har ej varit att väcka
ringaktning för den nuvarande katekesen,
som är på visst sätt ett mästerstycke,
utan att erinra om hvad så många tänka
och äfven uttala, att den ej är fullt
lämplig såsom lärobok i kristendom för
folket och följaktligen ej kan hålla sig
uppe såsom sådan. Vi behöfva en katekes,
hvilken på enkelt, åskådligt och verkligt
systematiskt sätt i ett språk, som är
fattbart för ungdomen och folket, meddelar
kristendomens hufvudsanningar så att de
kraftigt och omedelbart kunna omskapande
gripa in i och genomtränga lifvet. Må
detta ske snart, innan allt för många
vända sig bort från katekesen och
kristendomen och uppslukas af villfarelser och sed-
lig förvildning! En fråga af yttersta vikt,
ty det är dock religionen, som är den
förnämsta bevarande och utvecklande makten
i mänskligheten. F. A. Johansson.
FÖR DAGEN.
Det åttonde hundradet,
som af senaste riksdagen beslöts för
folkskolans lärarepersonal och hvarom
k. kungörelse utfärdades redan den 27
sistl. maj, skall med nästa års början
tillgodokomma samtliga lärare och
lärarinnor, som senast under detta år
uppnå 10 ordinarie tjänsteår.
I allmänhet synas skolråden hafva i
sina förslag till utgiftsstat för nästa år
beaktat den kungl, kungörelsen, och
församlingarna hafva utan vidare godkänt
den i staten upptagna förhöjningen.
Här och hvar tyckes man dock ej
hafva en aning om den nya
författningen. Så erfara vi, att ett skolråd i
närheten af Kristianstad upptagit
lärarelönerna för nästa år till endast 700
kr., oaktadt lärarne tjänstgjort 15-18
år. Som stämman godkänt skolrådets
förslag, äro lärarne nu villrådiga om
hvad som är att göra.
Från Västergötland meddelas oss
följande kuriösa historia:
Folkskollärarinnan i M. annexförsamling
räknar med detta års utgång 18 ordinarie
tjänsteår. Detsamma är äfven fallet med
folkskolläraren i B. annexförsamling af samma
pastorat, beläget i Skara stift. Båda hafva
oförvitligen tjänstgjort. Vid upprättande af
utgifts- och inkomstförslagen för
nästkommande år rörande de båda folkskolorna hafva
de respektiva skolråden för vederbörande
kyrkostämmor pä kyrkoherdens tillstyrkan
föreslagit lärarinnans i M. och
folkskollärarens i B. lön för 1899 till 700 kronor.
Vid erinran om riksdagens beslut rörande
andra ålderstillägget, hvilket beslut som
bekant af k. m:t stadfästades den 27 sistlidna
maj, förklarade kyrkoherden att »det är inte
kommet någonting om det ännu». Han
tillade: »Jag har visserligen läst om det i
tidningarna, men man får aldrig fästa sig
vid tidningarna och allt deras
’skandalskrif-veri’: de äga ingen bindande kraft.»
Kyrkostämmorna hade visserligen intet
emot att tillämpa riksdagsbeslutet, men »då
det ännu icke är kommet något om det»,
d. v. s. då någon kungl, kungörelse ännu
icke hittat väg till pastorsämbetet, så vågade
församlingarna icke löpa den risken att
besluta löneförhöjning, enär, om den k.
kungörelsen i fråga icke kommer till orten, man
fruktar att utan statsbidrag (!) få vidkännas
det åttonde hundradet.
Alltså beslutades på kyrkostämma i
oktober 1898 för lärarinnan i M. ojh för läraren
i B. en lön på 700 kronor för 1899, det
nittonde tjänsteåret för båda.
Nu frågas: hvad hafva lärarne i ett
sådant fall att iakttaga?
Enligt vårt förmenande behöfva de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
