Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
774
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 49
Kedan på 1860-talet funnos
»sommarkurser» anordnade för folkskollärare De gällde
på den tiden fristående gymnastik,
infanterimanöver, exercis och bajonettfäktning.
L. deltog i tvänne sådana sommarkurser i
Skara åren 1863 och 1867 och vardt
lifligt tilltalad af dessa öfningar, hvilkas
betydelse för uppfostran han insåg. Länge
töfvade ej, innan gossarne i hans skola
hade hvar sitt trägevär och exercis öfvades.
Det var en fägnad att se den pli och
militäriska disposition, som L. lyckades
ingjuta hos sitt unga manskap. Gossarnes
ögon strålade, då de fingo »gripa till vapen»,
och i synnerhet vid kommandoropet: »anfall
med bajonett - gå på marsch!» Någon
gång gjordes en utmarsch eller trupprevy,
och det var högtidsstunder. Då en af
gossarne, som var musikalisk, gick i teten
trakterande violin, och då tillika hela
»kom-| paniet» uppstämde Björneborgsmarschen, som
1 medelst taktfasta steg erhöll ett visst
eftertryck, då tedde sig en vacker och liffull
tafla af »det unga Sverige» i den annars
fridfulla sommarnaturen, en tafla, som icke
snart glömmes.
Vän af trädgårdsskötseln såsom
undervisningsämne har L. sökt anordna skolträdgård,
i hvilken undervisning meddelats barnen i
trädplantering och trädförädling, härtill
uppmuntrad af en för folkskollärare anordnad
och jämväl af L. genomgången lärokurs vid
trädgårdsinstitutet Agnesberg vid Göteborg.
För egen del hade ock L. en trädskola,
hvilkens alster funno afnämare och
sprid-des vida å orten, hvarigenom hågen för
trädplantering vid gårdarna ganska betydligt
främjades.
Af naturen utrustad med ett godt och
praktiskt förstånd, snabb och liflig i
uppfattningen, energisk och rättänkande vardt
L. ofta anlitad såsom rådgifvare i
rättsfrågor och förtroendeman vid boutredningar
o. s. v., och sålunda någon gång
förskaffande sig en välkommen om ock ringa
förökning i de små inkomsterna. Men den
knappa seminariekursen tarfvade
komplettering, hvarför de lediga stunderna ock
måste till stor del ägnas åt trägna
själfstudier.
Efter en 33-årig mödosam men hedrande
lärareverksamhet beviljades L. afsked med
pension 1883. Tack vare dåvarande chefen
för Kobergs fideikommiss hans excellens grefve
Arvid Posses ingripande till den gamle
lärarens fördel, hade L. glädjen att se sig
på platsen efterträdd af sin dotter
folkskollärarinnan, organisten och klockaren M.
Louise Ljungström, hos hvilken L. med fru
frarn-lefver sin ålders dagar, föremål för fröken
Ljungströms ömma, kärleksfulla
omvårdnad.
L. hyser allt fortfarande ett varmt
deltagande för folkskolan och hennes framtid,
samt följer kritiskt företeelserna på
folkundervisningens område. Gamle L. håller
folkbildningens fana högt och är öfvertygad
därom, att folkskolan går en ljus och
löftesrik framtid till mötes och att hennes lärare
komma att få arbeta under allt mera
förbättrade förhållanden.
J. .A.
Historieundervisningen,
En kritik af läroböcker,
Vid det i förra numret omnämda
diskussionsmötet å K. F. U. M:s stora
sal härstädes, till hvilket inbjudning
utfärdats af ett stort antal skolmän,
behandlades frågan: Hvilka principer böra
ligga till grund för en modern
Mstorie-undervisning på skolans stadium?
D:r ff. Fahrceus framhöll i sitt
inledningsföredrag hufvudsakligen följande:
Historieundervisningen hade ett dubbelt
syfte. Den skulle dels bibringa historisk
kunskap och historiskt intresse, dels
utveckla de intellektuella anlagen. Den skulle
uppväcka fosterlandskärlek och
medborgaresinne samt känsla för mänsklighetens ideella
intressen. Men skulle dessa syften vinnas,
måste en säker grund läggas. Man måste
vid denna undervisning utgå från det
konkreta, ej från abstraktioner.
Emellertid lade de gängse läroböckerna
svåra hinder i vägen för en sådan
undervisning genom sin intresselösa,
abstrahe-rande och generaliserande framställning. Där
förekomma sådana uttryck som t. ex.
»riksstyrelsen blef först nu ordnad», »med
kloka omsorger helade han de sår, som de
borgerliga krigen tillfogat landet». Och
dylika uttryck förekomma ofta utan att ens
ett försök göres att närmare klargöra
innebörden af desamma. Sådana blodlösa
abstraktioner vore först då lämpliga, när det
gällde att sammanfatta resultatet af en
utförligare och konkret framställning men
alldeles icke för lärjungen på de lägre
stadierna. De vore i själfva verket sämre än
intet, ty de ingåfve lärjungen leda för
ämnet, l senaste upplagan af Odhners
histo-storia hade visserligen en del sådana
abstrakta vändningar utgallrats, men allt för
många funnes kvar. De karakteristiker, som
förekomme, vore äfven i hög grad olämpliga.
De blefve för lärjungen ingenting annat än
en hop adjektiv. Mot de nu använda
läroböckerna kunde man vidare anmärka, att
de innehölle en vetenskaplig terminologi,
som vore för lärjungarne obegriplig. Så
heter det t. ex. om Uppsala möte, att »den
heliga skrift skulle vara enda rättesnöret
för människans tro». Så talas om »den
liturgiska striden». Dylika uttryck ginge
lärjungen spårlöst förbi, eller ock vållade
de missförstånd. På samma sätt förhölle
det sig ined politiska termer.
Mot en så beskaffad framställning
förde den samvetsgranne och intresserade
läraren en hopplös strid. Ty för lärjungen
måste alltid läroboken vara hufvudsaken.
Dess framställning skulle vara]
undervisningens kärna, men denna kärna vore oftast för
hård att tugga sönder, hvarföre den
antingen bortkastades eller sväljdes otuggad, och
i senare fallet finge lärjungen sin »historiska
matsmältning» fördärfvad, i inånga fall för
alltid.
Enda botemedlet vore en konkret
framställning, som för att utgöra en säker grund
borde vara både djup och bred. En episk
bredd i den historiska framställningen,
utförliga och målande berättelser skulle äfven
tillgodose krafvet på fantasiens utbildning,
hvilken vore allt för mycket förbisedd.
Lärjungen skulle lära sig att lefva med, att
lida, glädjas, hoppas med sitt folk eller
med mänskligheten. Han skulle lära sig
att beundra de ädla personligheterna och
att uppröras öfver låghet, våld och tyranni.
Man invände mot denna fordran på episk
bredd, att begränsning vore nödvändig.
»Genom att läsa för mycket, lärde man intet»,
hette det. Men talaren vågade hysa en
annan åsikt. Ju mera stoff man ger
lärjungen, desto mer behåller han af kärnan.
Och detaljerna glömmas i alla händelser
snart bort. Historien borde ej läsas som
multiplikationstabellen och franska glosor.
I synnerhet på de lägre stadierna vore
anekdoter mycket lämpliga. Man hade
visserligen anmärkt, att de ofta ej vore fullt
pålitliga. Men härmed vore ej så farligt.
Äfven de anekdoter, som ej återgåfvo den
historiska verkligheten, kunde vara af värde
såsom uttryck för hvad samtiden tänkte om
en historisk person. Och om en och annan
af dessa anekdoter hufvudsakligen verkade
roande, vore detta visst intet fel.
På de lägre stadierna finge man nöja sig
med skildringar af personligheter och
tilldragelser. I de högre klasserna borde
lärarens föredrag vara sådant, att det
utvecklade och belyste ämnet systematiskt och
med framhållande af det historiska
sammanhanget. Här måste nya synpunkter
tillkomma, statsrättsliga och kulturella. Här måste
läroboken vara så framställd, att den gåfve
lärjungen anledning till själfständigt
tänkande. Här måste äfven det historiska
re-sonnemanget införas.
Man torde anmärka, att en
historieundervisning så beskaffad som den här
förordade skulle kräfva för mycken tid och
dessutom medföra öfveransträngning. Men här
vore ej fråga om att utbreda sig öfver
sådant, som endast plägade medtagas för
fullständighetens skull. Tid skulle ju äfven
kunna vinnas genom »den perspektiviska
metoden», som medtoge endast det
viktigaste af forna tiders historia.
Krigshistorien måste i någon mån maka
åt sig och lämna plats för kulturskildringar,
hvilka ej borde sammanföras i s. k.
öfver-sikter utan inordnas i den kronologiska
framställningen. Om dylika skildringar vore
valda med urskillning och rätt framställda,
blefve de lika intressanta och roande som
historien om fälttåg och bataljer. Historien
vore icke blott enskilda länders och folks
historia utan mänsklighetens. Däraf följde,
att den måste lägga den största vikt vid
den mänskliga kulturens framåtskridande.
Införandet i historieundervisningen af ett
lämpligt urval af kulturella skildringar skulle
väcka intresse för förhållandena i det
sociala lifvet, väcka känslan för det fredliga
arbetets storhet och gifva lärjungarna
förutsättningarna för att uppfatta sin egen tid
och förvärfva en sådan kännedom om
samhällslifvet, som staten med rätta kräfver af
medborgaren. Undervisningen skulle lägga
mindre an på ett själlöst uppräknande af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
