Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 50
SVENSK LÄRARETIDNING.
795
Än slå Fänriks Ståls sägner bro mellan förr
och nu: bilderna af forna strider, forna
lidanden väcka minnen af fordomtima
fostbrödra-skap, som trots ett sorgligt partiväsen i
Finland ännu har en oemotståndlig
tjusningskraft.
Svenska litteratursällskapet firade å
universitetets solennitetssal en anslående fest,
därvid statsrådet Estlander tolkade dagens
betydelse.
I går firades minnet med fester i
Helsingfors folkskolor.
Som bekant var Johan Ludvig Runeberg
född i Jakobstad 1805 och afled i Borga
1877. År 1885 den 6 maj aftäcktes i
Helsingfors hans bildstod i brons, utförd af
hans son, den berömde bildhuggaren Valter
Runeberg. Det är en kopia af denna stod,
som återgifves å föregående sida.
ufeänber åt 1899 sin
t8:be årgång,
, pm, ufcjifmngefifcer
800 0ford fttxwfoibor för
bet Biffiga pmet <*f
3 hr. 50 öve.
porträtt eller annan illustra*
tion i regeln
* i
nummer. *
prenumerera på närmaste postanstalt
fore julafton,
6å fat ftM tföningen genast på ngåret
ocb slipper vänta på Bbta
Barnet.
Ur det i dagarna utkomna märkliga
arbetet af Z. Topelius »Blad ur min
tankebok» återgifva vi nedanstående
för den högt värderade författaren i
många afseenden karakteristiska
uttalanden örn barnet:
Hvad är det normala barnet? Svara
mig icke: ett oskyldigt barn. Nej, barnet
är icke oskyldigt i den mening, att det
skulle vara utan synd, utan själfviskhet,
afund, egensinne och andra fel, ärfda eller
invanda; sådana röjas, innan det lärt sig
tala. Ett barn är oskyldigt blott i den
mening, att det är otillräkneligt. Det kan
j ej kombinera orsak och verkan, handling
och följd; det handlar omedelbart efter
stundens intryck. Fel och straff, skuld
och förlåtelse äro välbekanta, motiven
obekanta. Och detta otillräkneliga omedelbara,
som är barnets svaghet, är tillika dess
höjdpunkt. Handlingen utan motiv kan förlöpa
sig och göra skada, men frånvaron af all
beräkning medför en renhet i uppsåtet, en
hängifvenhet och ett förtroende, som utan
tvifvel äro de egenskaper Kristus fordrar
för sitt himmelska rike. Man måste förstå
detta för att icke se ned på ett barn; man
skulle långt hellre se upp från vår
grumliga synkrets till det trohjärtade klara
barnaögat.
Orsaken är att barnet ser världen hel
! och obruten, det är hvad vi kalla objektiv.
Den vuxnes klyfta mellan naturen och
anden finns icke i denna sagovärld. Leksaken
lefver och är hvad den föreställer. Djuret
j talar, skogen sjunger, blomman glades och
sörjer; allt i naturen har lif, röst, känsla
och mening: alla förstå barnet och barnet
förstår dem. Om det i ett ögonblick
förflyttades hundra mil bort från sin plats,
skulle det icke det minsta förvåna sig. l
denna höga och älskvärda objektiva
åskådning igenkänna vi urmänniskan och hennes
förlorade paradis. Ormar dölja sig under
dess blomster, men barnet förstår dem icke
och fruktar dem icke. Hvarför lära det
frukta?
Klyftan, klyftan l Vid den första
ungdomens port står en byggmästare, som
uppfört höga murar i världen, men muren kring
j barndomens Eden rifver han skoningslöst
ned. Reflexionen klyfver världen i spillror.
Han intränger som en kil af stål mellan
naturen och anden, han frågar, och allt
faller sönder. Barnet frågar också, och
ofta efterhängset, men det undersöker ej
svaret, det tror. Reflexionen tror intet:
han fordrar bevis. Och denna världens
förste och störste pedagog, som börjar sin
läxa före all skola, slutar icke, innan han
sönderslitit barnets lyckliga hela värld i
tusen trasor för vinden.
Vi skola icke beklaga det oundvikliga.
j Reflexionen är en andemakt, en världsmakt;
han måste ju komma, han är utvecklingens
hafstång och villkor. Men han skall ej
komma i förtid, han skall ej vilja förvandla
knoppen och blomman genast till frukt, ty
då blir hans resultat en omogen kart. O,
dessa föräldrar, tanter och vise skolmästare,
som ej tycka sig tidigt nog kunna lyfta
det okunniga barnet till sin förmenta högre
ståndpunkt; om de kunde ana den värld
de ödelagt, skulle all deras visdom vara
för fattig att återköpa de skatter af tro
och lycka, dem de frånröfvat sitt plundrade
barn.
Det finnes ingen fruktbarare jord för
goda och onda frön än barnahjärtat. Ett
ord gror, ett intryck fattar rot, ett
kärleksbevis bär frukt. Man säger, att barn lätt
glömma. Ja, lätt sinne är dem lyckligtvis
medfödt, lifvets små och stora sorger gå
dem förbi som spårlösa vindkast. Glöms-
kan består däri, att de lefva af ständigt
nya intryck som fjäriln lefver af solsken.
Lyckliga tid,
när lasten var en häxa,
och sorgen snart försvann,
och allt utom min läxa
jag lätt och lustigt fann!
Ja, lyckliga tid, när man är allt, tror
allt, vet allt och kan allt!
FÖR DAGEN.
»Skoltvång» och
uppfostringsplikt.
En skolförening i Norrköping (dock
ej därvarande krets af Sveriges
allmänna folkskollärareförening) diskuterade
den 29 sistlidna november den senast
af Göteborgs Aftonblad med sådan
energi på dagordningen ställda frågan om
»skoltvånget» och dess »begränsning».
Öfverläggningen inleddes med ett
anförande, hvaraf ett i Norrköpings
Tidningar lämnadt referat, enligt uppgift
affattadt af inledaren själf, blifvit ställdt
till vårt förfogande.
Anförandet innehåller många tankar,
hvari vi med nöje instämma, och detta
så mycket hellre som de upprepade
gånger blifvit af oss förfäktade.
Sålunda framhöll talaren bland
annat, att skolväsendet i vårt land
»hittills legat nästan uteslutande i
myndigheternas och några få af de högre
skolmannens händer». På allra senaste
tiden hade lärarne fått rätt att uttala
sig rörande vissa detaljer, »men den
stora massan af föräldrar hade utan
något medinflytande fått nöja sig med
de maktägandes beslut». Så borde det
emellertid ej förblifva:
I samma mån som föräldrarna själfva och
föräldrarna före dem åtnjutit
skolundervisning och därigenom lärt sig att bedöma
skolans frukter och äfven i någon mån dess art
och väsen, i samma mån borde de äfven
tillerkännas ett visst medinflytande i en
angelägenhet, som så djupt ingrepe i hela deras
lif. Först när denna tid inträdt, hade skolan
blifvit hvad hon borde vara, en verkligt fri
och folklig institution.
Förträffligt tänkt och sagdt. De som
i våra dagar uppträda såsom
själfkal-lade folktribuner och deklamera öfver
det grufliga »tyranni», som folkskolan
utöfvar öfver de stackars föräldrarna,
behöfva från folkskolevännernas sida
egentligen endast detta svar: Ja väl,
gif svenska folket själft
bestämmanderätten öfver sin skola, vi få underkasta
oss utgången. Vilja ni vara med
härom, då kunna ni med fog säga er tala
i folkets namn. I motsatt fall är det
uppenbart, att det icke varit för
folkets lidanden ni ömmat, utan att det
varit helt andra intressen, hvilkas
ärenden ni lupit.
Ungefär så hafva vi ock förut yttrat
oss till dem, som bittrast beklagat sig
öfver det tyranniska skol-ok,
hvarunder svenska folket enligt deras
påstående för närvarande lär sucka. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
