Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 24. (911.) 14 juni 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
384
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r,24
k. m:t inkomna yttrandena däröfver
märkes särskildt det af
öfverståthållare-ämbetet i Stockholm afgifna. Det
afviker i väsentliga delar från
kommitté-förslaget, hvari flertalet länsstyrelser
utan vidare instämt.
Öfverståthåilare-äinbetets kritik riktar
sig hufvudsakligen mot samma punkt,
som vi uti våra betraktelser öfver
förslaget (n:r 49 föregående år)
betecknade såsom dess svagaste, nämligen
att kommittén ej gjort tillräcklig
skill–nåd mellan uppfostringsmedel och straff.
För vår del betviflade vi, att det
funnes rätt många uppfostrare, som
skulle vara böjda att såsom aga (d. ä.
såsom ett pedagogiskt, på själfva
sinnesriktningen verkande tuktemedel)
betrakta exempelvis 40 rottingsslag, gifna
enligt domstols förordnande genom
polismyndighetens försorg samt i
närvaro af magistratens eller kronofogdens
vittnen. Enligt vår åsikt ägde en dylik
åtgärd hela karaktären af ett juridiskt
straff och komme af alla vederbörande
att såsom sådant anses, hvadan det
riktigaste ock vore att gifva densamma
detta namn.
Samma tankegång uttalar äfven
öf-verståthållare-ämbetet.
Det är icke nog med att stadga - yttrar
det - att barn under 15 år skola vara
fritagna från »straff»; det gäller äfven att tillse,
att icke de åtgärder, som mot dem tillämpas,
i såväl allmänhetens som den felandes
uppfattning komme att få utseende af
bestraffning.
Härtill ser öfverståthållare-ämbetet
ingen annan möjlighet än att samtliga
dessa åtgärder flyttas öfver från det
juridiska till det pedagogiska området.
Det upptager sålunda såsom sin den
tanke, som kommitté-förslaget
uttryckligen förkastat, nämligen att mål
rörande minderåriga förbrytare borde
behandlas icke af domstolarna utan af
en ny, väsentligen pedagogisk
myndighet, likartad med det norska
målsmansrådet (vaerge-raadet). Det yttrar härom:
Så länge nämligen förbrytelser af
minderåriga handläggas vid domstolar i samma
ordning som andra förbrytelser, agan ådömes
såsom påföljd för ett rättsligen konstateradt
brott samt mot detta beslut besvär få
anföras i samma ordning, som är stadgad för
besvär mot andra brottmålsutslag, torde den
allmänna uppfattningen bli den, att aga och
insättande i uppfostringsanstalt lika väl
som öfriga tvångsåtgärder, hvilka ådömas
såsom påföljd för brott, ingå bland statens
straffarter. Men däraf blir följden tydligen den,
att just ett af de viktigaste mål, sorn
lagstiftningen på detta område bör fullfölja: att
söka fritaga den felande minderårige från den
vanära, som i det allmänna
föreställningssättet är förenad med undergåendet af
bestraffning, måste förfelas.
För hela behandlingens öfverflyttande
till annan myndighet än den juridiska
tala dessutom, enligt
öfverståthållare-ämbetets åsikt, tvänne omständigheter:
dels att det pedagogiska gagnet af aga
skulle äfventyras genom användandet
af juridiska former, dels att agan såsom
juridiskt straff icke förtjänar att i vår
lagstiftning upptagas.
Med besvärsrätten följer - heter det -
den olägenheten, att ägans verkställighet kan
komma att under en längre tid fördröjas,
medan den uppfostrande verkan, som af
kroppsaga kan förväntas, väsentligen beror däraf,
att agan verkställes så snabbt som möjligt
efter det barnet gjort sig förtjänt däraf, så
att barnet i sitt föreställningssätt otvunget
förbinder det kroppsliga lidandet med den
handling, hvartill det gjort sig skyldigt.
Kommitténs förslag att utan vidare
låta aga träda i stället för ådömdt
bötesstraff anser
öfverståthållare-ämbetet »i själfva verket innebära ett
återinförande af det sedan många år här
i landet afskaffade och af det allmänna
rättsmedvetandet utdömda
kroppsstraffet». Det skulle dessutom lätt kunna
leda till åtskilliga, skarpt i ögonen
fallande orättvisor och oegentligheter. Om en
19-åring och en 17-åring stode tilltalade
för samma brott och ådömdes samma
bötesbelopp, så skulle 19-åringen kunna
undslippa med några dagars fängelse,
medan 17-åringen finge t. ex. 30
rottingsslag. På ett ställe skulle 10 kr.
böter, på ett annat 100 kr. böter
komma att motsvara samma antal slag
o. s. v.
Beträffande den af domstol ådömda
»agan» framställer
öfverståthållare-äin-betet slutligen en anmärkning, som för
hvar och en med någon smula
psykologisk blick varit lätt att förutse, och
som inom pressen synes hafva vunnit
ganska allmän anslutning.
Det skulle - yttrar det - vålla en djup
misstämning inom poliskåren, om dess
medlemmar skulle tvingas att utom de göromål,
hvilka de vid inträdet i kåren åtagit sig att
fullgöra, uträtta en syssla af den art som
ifrågavarande, hvilken icke skulle kunna undgå
att i allmänhetens uppfattning draga en yiss
nesa öfver kåren i dess helhet och särskildt
de medlemmar däraf, hvilka komme att
åläggas ifrågavarande prof oss-tjänst. Mellan
polisen och allmänheten bör råda ett
ömsesidigt godt förhållande, så att allmänheten
vänjer sig att med förtroende och välvilja
efterkomma polisens påbud. Detta goda
förhållande skulle helt visst lida, därest polisen
gjordes till verktyg för utdelande af ådömd
kroppsaga. Icke blott den däraf drabbade
och hans likasinnade kamrater utan mången
gång äfven föräldrarna och omgifningen skulle
i verkställaren af domstols påbud se en
personlig fiende, hvars verksamhet det gällde
att så mycket som möjligt försvåra. Äfven
kan det vara fara vardt, att poliskåren själf
skulle på denna väg förlora ur sikte vikten
af att mot allmänheten städse iakttaga ett
värdigt och humant uppträdande.
Dessa öfverståthållare-ämbetets ord
synas oss förtjänta att väl öfvervägas af
alla dem, hvilka tro, att frågan om
minderåriga förbrytares samt vanartade
och sedligt försummade barns
behandling är löst helt enkelt genom ett
påbud om »mera stryk». Denna tro har
som bekant en mycket stor
utbredning, men icke desto mindre visar den
sig vid närmare eftertanke endast vara
en vidskepelse.
En lönepetition
har lärarepersonalen i Växjö nyligen
ingifvit till skolrådet. Lönerna för den
ordinarie lärarepersonalen därstädes
bestämdes för 15 år sedan och utgå
nu med följande belopp:
för ordinarie lärare: 1,180, 1,380 och 1,580
kronor;
för ordinäre lärarinna: 1,000, 1,100 och
1,200 kr.;
för e. o. lärare: 1,000 kr. och för e. o.
lärarinna 800 kr.;
för småskollärarinna: 500, 550 och 600kr.
Då äfven i andra städer
lönepetitioner förberedas, återgifva vi det
väsentligaste ur lärarepersonalens skrifvelse.
Efter en kort redogörelse för den
nuvarande löneregleringens tillkomst
heter det:
Under de sistförflutna 15 åren hafva
förhållandena omgestaltats i väsentlig grad,
hvilket gör, att en ny lönereglering för
skolans lärarepersonal väl torde kunna
anses vara af nöden. Lifsförnödenheternas
pris har väsentligt stegrats. Då ansågs en
maximilön af 1,580 kr. icke vara för högt
tilltagen. Tvärtom funnos de inom
skolrådet, som voro af den meningen, att en
fjärde lönegrad bort bestämmas. Nu torde
det emellertid kunna anses obestridt, att
nämda lön är allt för lås;. För att i detalj
visa detta förhållande tillåta vi oss att
anföra en beräknad
stat för en folkskollärare i Växjö med en
familj om exempelvis 6 personer:
Bostad ..._____..........................- 300: -
Föda (50 öre pr person och dag)... 1,095: -
Gångkläder (inklusive linne och
skodon)................................. 400: -
Bränsle (8 famnar björkved)_____ 112: -
Lyse.......................................... 25: -
Möbler och kökssaker.................. 75: -
Läkare och medicin..................... 25: -
Änke- och pupillkassan ___.......... 33: 33
Skatter..............................._____ 80: -
Diverse (tvätt, rengöring, resor m.
m.)........................... 100: -
Summa kr. 2,245: 33
I denna summa ingå icke en del
vanligen nödvändiga utgifter, såsona
lifförsäk-ringspremier, räntor och amorteringar, lön
till piga o. s. v.
Sålunda torde en maximilön af 2,000 kr.
numera för en lärare ined familj vara för
anständig bärgning nödig.
En omständighet, som äfven bör tala för
en mera fördelaktig lönereglering för
folkskollärarekåren, är den, att krafven på
lärareutbildningen oupphörligen växa.
Seminariernas inträdesfordringar hafva skärpts,
hvadan större förbildning förutsattes,
hvilket gör, att den vid 21 ä 23 års ålder
utexaminerade läraren användt hela sin förtid
till sin utbildning. Arbetet är nu mera
fordrande än förut. Arbetssättet har
nämligen utvecklats allt mer och upptager
i form af hemarbeten en betydlig del af
lärarens fritid. Särskildt i städerna ställer
skolarbetet stora anspråk på lärarens
arbetsförmåga, enär en massa af barnen komma
från mer eller mindre dåliga hem och
kräfva för sin moraliska uppfostran stora
ansträngningar. Af allt framgår, att
skolarbetet behöfver sin man hel och hållen, men
nu är det ovedersägligt, att ingenting i så
hög grad nedsätter och nedstämmer
arbetskraft och arbetslust som tryckta ekonomiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
