Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 36. (923.) 6 september 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
590
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 36
Sommarkurserna i Uppsala,
Om räkneundervisningen i skolan
höll den bekante ifraren för en lättare,
åskådligare och begripligare inetod med
afseende på bibringande af kunskap om
tal-storheterna, lektor K. P. Nordlund sex
mycket besökta föreläsningar. Som
bekant sträfvar d:r N. att få
räkneundervisningen sådan, att barnen, då de lämna
skolan, i det praktiska lifvet skola kunna
förstå att använda, hvad de fått lära. Och
det var för att ytterligare utveckla dessa
åsikter, som N. höll föreläsningar vid
sommarkurserna.
Med ungdomlig åskådlighet och hänförelse
framhöll den gamle räknemästaren sina åsikter
och sin rika erfarenhet under ett mångårigt
arbete i skolans tjänst. Grundtonen i hans
föreläsningar var, att man vid början af
räkneundervisningen skulle göra klart för
barnen, att man ej har att göra med abstrakta
tal utan med verkliga konkreta begrepp, för
hvilka siffertalen blott utgöra en
storleks-bestämning. Felade man mot denna
grundlag, försvårades räkneundervisningen, och
man vunne ej ett åsyftadt resultat. Kraftigt
framhölls äfven, huru nödvändigt det är att
använda korrekta uttryck, så att barnen
icke få den föreställningen, att lösningen
af en förelagd uppgift är svårare än den
i själfva verket är. De vid
räkneundervisningen allmänt brukliga benämningar och
termer borde helt och hållet falla bort,
emedan de äro svåra att inlära och förväxlas
så lätt med hvarandra.
Styrkan uti lektor Nordlunds räknemetod
ligger i de mångfaldiga hänvisningarna till
åskådlighet vid undervisningen. Barnen
sättas i tillfälle att själfva förvissa sig om
det verkliga genom att handtera föremålen,
att själfva mäta, väga, räkna med gångbara
mynt o., s. v. På detta sätt kan man lära
t. o. m. den å hufvudets vägnar ej så
synnerligen lyckligt lottade lärjungen att räkna
och att älska detta ämne. Här gäller blott
att i början skynda långsamt.
F. d. lektor Karl Peter Nordlund föddes i
Ö. Löfsta 1830, blef student i Uppsala 1849,
var extra lärare i samma stad 1853-55 och
1857-58, amanuens vid astronomiska
observatorium därsammastädes 1858-1860. Blef
adjunkt i Upp?ala 1858, lektor i matematik
och fysik vid Gäfle läroverk 1862; t. f. rektor
därstädes 1884-85.
Vid de af Gäfleborgs läns landsting
anordnade undervisningskurser för folkskollärare
1885 och 1889 var han lärare i räkning och
ledde de pedagogiska undervisningskurserna
i samma ämne för folkskollärarne i
Stockholm 1891. Blef 1883 ledamot af
stadsfullmäktige i Gäfle. Tog afsked från lektoratet
1898.
Utom uppsatser i Matematisk tidskrift har
han från trycket utgifvit en mängd
läroböcker och matematiska arbeten såsom:
Räkneöfningsexempel för skolor I och II;
En samling räkneuppgifter jämte
fullständig lösning; Förslag till materiel vid
undervisningen i räkning; Eäknetabeller för
underlättande af sifferkalkyler, som
förekomma vid utbyte af svenska mått och vikter
mot metriska och. omvändt; Elementarläro-
bok i algebra; Studier i algebra; Lärogång
vid den grundläggande undervisningen ii
räkning jämte metodiska anvisningar;
Käkneöf-mngsexempel för småskolor; Ifrågasatta
reformer vid räkneundervisningen.
Fredrika Fredlund.
Bokens och bokhandelns historia.
Af det hufvudsakliga innehållet i de två
föreläsningar, som professor H. Schuck höll
öfver detta ämne, följer här en kort
sammanfattning.
Boken kan anses såsom slutpunkten i
ea utvecklingskedja, som börjat långt före
Gutenbergs dagar, och det är denna
utveckling före Gutenberg, som närmast
behandlades. Så skriften, materialet, på hvilket
man skref, och materialet, med hvilket man
skref, samt slutligen ett och annat örn
bokens format, band, förvaringssätt o. s. v.
Boken räknar sina anor från Egyptens
Hieroglyfer, ur hvilkas bildskrift så
småningom utvecklat sig en stafvelseskrift,
hvilken i sin ordning efter hand öfvergick
till ljudskrift. I verkligheten kan man dock
ej tala om ren ljudskrift utan snarare om
en kombination af ord- och ljudskrift. Så
kunde t. ex. tecknet, som skulle betyda st,
förenadt med bilden af en nedhukad kvinna,
betyda hustru, med bilden af ett rökelsekar
låga, men med bilden af en gås vid sidan,
betydde det gås o. s. v.
Denna skrift, hvilken anses med
säkerhet ha varit i bruk redan 6 a 7,000 år fore
Kristus och afsedd hufvudsakligen för
inskrifter i sten eller liknande material, gaf
upphof till den s. k. kursiv skrif ten, från
hvilken åter den semitiska skriften är ett
lån. Man har funnit sådana inskrifter från
890 f. Kr. Semiternas skrift lärdes af
grekerna, hvilkas äldsta inskrifter härröra från
tiden omkring år 700 f. Kr. Från grekerna
fördes skrifkonsten öfver till Italien. Den
äldsta italiska skrift (jäst i dessa dagar
upptäckt) anses förskrifva sig från 600-
550 f. Kr.; och det är från den italiska
skriften, som våra nu brukliga alfabet
härstamma. Från att till en början hafva
bestått af raka streck, förenade till mer eller
mindre spetsiga vinklar, afrundades den så
småningom till en för skrifning lämpad
rundskrift, hvilken uppstått omkring 200
e. Kr. men mest varit i bruk under 400
-700-talen.
När så germanerne eller, såsom romarne
benämde dem, barbarerna inbröto i det
romerska väldet upptogo de den där brukliga
skriften, hvilken hos de olika germanska
folken antog olika karaktär, så att t. ex.
longobarder, franker, irer, anglosachser och
andra erhöllo sins emellan afvikande
stilformer. Under senare delen af medeltiden
försämrades emellertid den särskildt under
Karolingernas tid vårdade och vackra stilen;
och det var blott uti Italien den. lyckades
undgå förfall.
Gutenberg upptog den brukliga gotiska,
fraktur- eller munkstilcn. Från Italien
däremot förskrifver sig vår antikva.
Det äldsta kända materiel, som användts
att skrifva på, är palmblad, hvilket för
öfrigt ännu i dag begagnas därtill i Indien.
Från Grekland har man sig bekant, att
olivblad användts till röstsedlar. Ett något
bättre material hade man i Italien funnit
i bast, som där vanligen användes, och
namnet på bast blef där liktydigt med bok
(bast = liber-bok). Linne brukades i Egypten
och Italien, tegel i Assyrien och sedermera
äfven i Europa (röstsedlar, förskrifter).
Vidare förekommo bly, brons- och träta flor
och taflor af trä, öfverdragna med vax.
Känd är den egyptiska jmp^/rwsberedningen,
hvilken ända till på 900-talet var af
synnerlig betydelse. Läder begagnades som
skrifmaterial af judar, jonier o. a.
Pergamentet var emellertid det bästa
materialet och mest eftersökt på grund af
sin hållbarhet, prydlighet och större
användbarhet och förekom under hela
antiken. Under medeltiden ersattes det af
papperet, hvilket först tillverkades | Kina,
kom därifrån till araberna, och af dessa
sedan öfverfördes till Europa. Det bereddes
af lump. Tyskland fick sin första
pappersfabrik pä 1320-talet och Sverige sin första
under Gustaf Vasa. De flesta handskrifter
från denna tid äro dock skrifna på
pergament.
Materialet, med hvilket man skref, var
vid skrifning på vaxtafla stylus, på
pergament skrif röret (= calamus) och på papper
nu bruklig skri f materiel. Af det röda bläck,
som jämte det svarta användes, ha vi
ordet rubrik (af ruber = röd). De äldsta
skrifternas form var rullen, men redan
under medeltiden kom denna ur bruk.
Sanden voro af pergament eller skinn med
titeln framtill på boken. Då böcker voro
sällsynta och dyrbara, iakttogos vissa
försiktighetsmått till förekommande af deras
bortstjälande. Så t. ex. brukade man i
boken uti särdeles kraftiga ordalag angifva
den förbannelse, som skulle träffa den, som
vore nog djärf att stjäla ifrågavarande bok.
Dock vågade man ej lita på detta
skyddsmedel ensamt, utan de flesta böcker
försågos med kedjor, så att de kunde fastlåsas.
Sådana fasilåsta böcker kallades catenati.
Föredraget illustrerades genom förevisande
af en mängd prof på skrift af olika arter
och förrn;, på olika material och i olika
format och band.
Beträffande handeln med böcker skildrade
föreläsaren, hurusom denna öfverallt haft
att kämpa med stora svårigheter och
därför ytterst långsamt utvecklat sig till sin
nuvarande ståndpunkt. Under medeltiden
stod den under öfverinseende af
universiteten, hvilka ägde rätt att fastställa stadgar
för densamma. Först med reformationstiden,
då läslust och läsbehof vaknat, tog den
något mera fart. Ännu i midten af detta
århundrade (1847) utfärdades emellertid till
författaren »Orvar Odd» en
bokhandelsräkning af följande innehåll:
l ex. Frithiofs Saga,
l skålpund krakmandel,
l låda apelsiner,
Fru Knorrings »Kusiner»,
hvilken kan i sin mån vittna om
bokhandelns betydenhet vid den tiden.
Anna L. Lessel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
