Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 43. (930.) 25 oktober 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
702
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 43
berliner- filosof en BeDekes hängif naste
lärjungar. Äfven i sin verksamhet var Dittes
mycket lycklig. Genom sin praktiska
förmåga och sitt enkla lefnadssätt förvärfvade
han sig allmän aktning och kärlek. Inom
kort blef han vald till ordförande i den
pedagogiska föreningen - ett val, som för
honom fick stor betydelse.
Efter de stormiga ären 1848 och 1849
hade ven; allmän reaktion utbredt sig i
Europa. Frihetsandan hos folken skulle kväfvas,
och, för den skull behöfde man grundligen
omgestalta folkundervisningen. De
pesta-loxziska /idéerna hade visat sig »fördärfliga»
ocJi borde därför hämmas i sitt segertåg.
I Preussen sökte man göra detta genom de
Stiehl-Raumerska regulativen. Äfven
Sachsen gick, så godt sig .göra lät, i Preussens
fotspår. Redan 1852 hade man inskränkt
seminariekursen till tre år, och i
seminarie-< stadgan (»Allgemeine Seminarordnung») af
1856 (1859) borttogos ej allenast latinet
utan äfven psykologien och logiken sona
själfständiga undervisningsämnen.
Dessa förändringar’ ogillades allmänt af
lärarne. På det allmänna sachsiska
läraremötet i Chemnitz år 1864 kom missnöjet
till öppet utbrott. Den omedelbara
anledningen därtill var ett föredrag af Dittes
öfver undervisningen i modersmålet vid
seminarierna, Föredraget utmynnade i
följande satser:
1. Läraren behöfver en grundlig och
allsidig utbildning i modersmålet.
2. a) De nuvarande sachsiska
seminarierna förmå ej tillfredsställa detta behof, ty de
meddela ej lärostoffet i tillräcklig mängd, ej
.heller i enlighet med metodikens fordringar,
b) Bristen på undervisning i något
främmande språk gör sig i synnerhet kännbar.
3. Dessa brister härleda sig såväl från
seminariernas nuvarande arbetsordning som
från det ofullkomliga ot-h felaktiga
handhaf-vandet af denna.
4. Lärareståndets välfärd och
folkskoleväsendets framgång äro i fara genom dessa
brister.
5. a) Lärareföreningarnas viktigaste
uppgift är att sörja för sina medlemmars
vetenskapliga utbildning, b) Kealskolan är
lämplig att ersätta preparandäustallen.
Den följande debatten blef mycket het,
men Dittes höll orubbligt fast vid sin
mening, i hvilken också flerMet af
församlingen instämde.
Seminarielärarne sökte mer eller mindre
lyckligt att rättfärdiga sig och sitt arbete.
Deri sachsiska regeringen lade dock märke
till den frimodige mannens ord. En
kornmitte fick i uppdrag att undersöka
seminarierna. Väl förklarade denna i
revisions-, protokollen,, att skildringen af bristerna vore
’öfverdrifven,, men föreslog det -oaktadt?
åtskilliga reformer af seminarieväsendet,
hvil-, ka också delyis genomfördes 18661 Denna
reform -rörde sig mest om de
missförhållanden, som Dittes .påpekat. Ar 1873 skedde
med utfärdandet af den nya folkskole- och
seminarielagen en grundlig reorganisation af
skolväsendet.
Äfven i utlandet fäste man afseende vid
Dittes’ kritik och reformförslag. Då
regeringen i hertigdömet Götha, sökte en
efterträdare åt den år 1864 aflidne seminariedirek-
torn d:r Carl Schmidt, kunde Diesterweg
ej föreslå någon bättre än Dittes. Han
blef också utnämd år 1865 och emottog
den ärofulla kallelsen, ehuru staden
Chemnitz gjorde allt för att behålla honom.
I en skrifvelse af den 19 januari 1865
tackar Dittes för kallelsen och säger bland
annat följande:
Jag skall söka mitt lifs lycka i att under
en så upplyst och välsignelserik regering
kunna ägna mina svaga krafter åt
folkupplysningen i edert sköna hertigdöme. Ehuru
jag tyvärr känner, att min ringa förtjänst
och min lilla talang betydligt öfverskattas,
så vågar jag dock .... uttala det löftet, att
det är min allvarliga och bestämda föresats
att med hängif vande trohet och glädtigt mod
inträda i det ämbete, hvartill ni kallat mig.
Kehr kallar de år, under hvilka Dittes
verkade i Götha som »Schulrat und
Semi-nardirektor», välsignelsens år. Med
hänförelse och kärlek voro seminaristerna
fastade vid honom. Öppen, ärlig och
hög-sinnad, utan några baktankar och fri från
allt skrymteri - sådan var deras Dittes.
Han var alltid sann inför sina lärjungar
och ådagalade därjämte en sällspord
blygsamhet. Om någon af dem vid
repetitionerna visade sig hafva glömt ett och annat,
kom Dittes med sitt stereotypa: »Härtill
är jag själf antagligen skulden. Jäg har
n°g ej gjort saken tillräckligt tydlig för
eder». I denna sin kärlek till sanningen
kunde han förlåta allt- utom lögn. Aldrig
kunde lärjungarne glömma, med hvilka
blickar han en gång betraktat en lågsinnad
seminarist, som skamligen ljugit för honom.
Dittes genomskådade honom, och ett
ögonblick gnistrade det af vrede i hans ögon,
men strax hämtade han sig, såg
seniina-risten skarpt i ögonen med en medlidsam
blick och sade blott ett sorgset: »Så?»
Lögnaren stod som förkrossad, och
kamraterna voro i sin harm nära att våldföra
sig på honom.
Äfven till sina kolleger stod Dittes i ett
godt förhållande. Han var öfver hufvud
taget lycklig som rektor. Men i sina
förväntningar rörande verksamheten hos
regeringen (»Schulrat») kände han sig besviken.
Han var ej medlem af ministeriet utan
blott »sakkunnig rådgifvare», och det
smärtade honom, att han måste bära ansvaret
för förhållanden, som han ej skapat och ej
kunde ändra. Det beslutsamma och likväl
taktfulla uppträdandet, genom hvilket Dittes
å ena sidan befrämjade det faktiska
verkställandet af de frisinnade bestämmelserna
i den nya folkskolelagen och å den andra
skyddade lärarne mot det förtryck, som här
och där ville göra sig gällande på grund
af nedärfda åskådningar, bidrog dock
mycket till, att hans verksamhet blef i vida
kretsar aktad och värderad.
En sådan person behöfde och sökte man,
då man i Wien skulle förverkliga det
»Lek-Ter-Pädagogium», till hvars plan det
nyvaknade frihetslifvet gifvit impuls. Ej det
traditionella hofrådet med dess böjlighet
och smidighet utan en man med bestämd och
tydlig viljeriktning, en man, som redan
intagit sin ställning till tidens spörsmål, och
som visat sig kunna försvara denna under
kinkiga . förhållanden - en sådan person
ville man ställa i spetsen för det nya
institutet. Valet af en lämplig person till
ledare af detta var nämligen afgörande för
dess bestånd.
59 ansökningar inkommo, sedan man
kungjort platsen ledig. Dittes var ej bland de
sökande, men ändå riktade sig blicken
på honom. Två medlemmar af Wiens
kommunalstyrelse (»Gemeinderat») sändes till
Tyskland för att uppsöka en lämplig rektor.
De kommo äfven till Götha och till Dittes,
de åhörde hans undervisning, de funno
tillfälle att i personligt umgänge med honom
lära känna hans åsikter i skolfrågorna.
Därpå följde underhandlingar, men Dittes kunde
ej med lätt hjärta skiljas från det kära
verksamhetsfältet. Ändtligen gaf han med
sig och blef nu väld till rektor vid Wiens
Lehrer-Pädagogium.
Denna anstalts ändamål angifves i
reglementets § l sålunda:
Pädagogiurn är en af stadsfullmäktige
(»Gemeinderat») inrättad fortbildningsanstalt
ior kommunen Wiens
folkskollärare(-lärarin-nor). Dess uppgift är att gifva dem en ökad
och vidgad fackbildning, i den mån
utvecklingen af städernas folkskoleväseii kräfver.»
- »Undervisningen i Pädagogium, uti
hvilken lärare och lärarinnor deltaga gemensamt,
är riktad på samtliga egentligt pedagogiska
ämnen samt på tyska språket och
litteraturen, matematik, naturvetenskap, geografi och
historia, teckning och franska. Dessutom
förekomma öfningar i fysikaliskt och kemiskt
laboratorium. Besöket af anstalten är
frivilligt och kostnadsfritt.»
Denna anstalt är i sitt slag enastående
- en l är are-högskola.
Den 12 oktober 1868 installerades Dittes
i sitt ämbete. Under hans kraftfulla
ledning kom Pädagogium till en viss
blomstring och räknade snart 235 elever. 1870
blef Dittes vald till ledamot af »skolrådet» i
nedre Österrike och trenne år därefter
insatt i österrikiska riksrådet. Här verkade
han för höjandet af folkskolan och
folkskollärarekåren; han fordrade »tros- och
samvetsfrihet», en »facklig skolinspektion»,
ett »undervisningsutskott», »undervisningens
skiljande från det ecklesiastika» o. s. v.
Inrättandet af Pädagogium hade väckt
den häftigaste ovilja hos nästan alla
katoliker. Denna fiendskap öfverflyttades
naturligtvis på rektorn, den liberale
protestanten. Redan vid sin ankomst till Wien hade
han blifvit hälsad som en »importerad
nordtysk», och de tvänne stadsfullmäktiges resa
kallades »de vise mäns från österlanden färd
för att hämta frälsaren».
Vid sitt första besök yttrade
borgmästaren, d:r Zelinka: »O, detta Pädagogium
kommer att bereda oss mycken förargelse i»
- Hvarför? Mellan kejsare och påfve hade
år 1855 ingåtts ett konkordat, som bland
annat bestämde, att den undervisning, som
meddelades den katolska ungdomen, skulle
vara afpassad efter den katolska religionen
samt att biskoparne skulle leda och sorgfälligt
öfvervaka den religiösa uppfostran. »Alla
lärare i de för katoliker bestämda skolorna
skola stå under kyrklig uppsikt.
Skollärar-nes tro och sedlighet måste vara
klanderfria. Den, som afviker från den rätta vä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
