Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 52. (939.) 29 december 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
:r 52
SVENSK LÄRARETIDNING,
875
kretsars svar på frågorna, kan han ej annat
än känna sig en smula besviken; han kan
ej värja sig för den tanken, att stadsbon
bestämdt icke har någon idé om de
förhållanden, under hvilka läraren på
landsbygden verkar. Och dock vore en aning
om verkligheten af nöden för att kunna
besvara cirkulärets frågor. Det är därför
jag med det följande velat peka på några
sådana verkligheter.
En lärare har tagit sin examen. Vid 21
års ålder har han vunnit anställning med
en lön af 600 kr. och kofoder (ack, det
kofodret!). Låtom oss säga, att hans
inkomster utgöra 700 kr. Med denna summa
skulle underverk utföras. Hans skuld skulle
betalas. Den belöper sig till minst 1,500
kr. Skulle amorteras på 10 år, d. v. s.
hvarje år skulle 150 kr. af kapitalet
inbetalas och räntan på återstående
kapitalskulden. Tillsammans utgör detta i medeltal
222 kronor under hvardera af de fem första
åren. Vidare har läraren pretention på att
få lefva. Som ungkarl kan han lämpligen
- och troligen billigast - bli
inackorderad för födan. Här betalas 28 kronor i
månaden for hel kost, hvilken sålunda går
till 336 kronor om året. Tillsammans med
amorteringen blir detta 558 kronor.
Återstå sålunda 142 kronor, med hvilka han
skall kläda sig, betala skatter m. m.
Samhället kräfver, att han skall uppträda
städadt - får icke vara någon tungus -,
hans kall kräfver utbildning med tillhjälp
af böcker, tidskrifter, resor o. d., och
kamratskapet begär deltagande i möten. - Allt
detta skulle utföras för kronor 142 eller för
11 kr. 83 öre i månaden eller 39 öre om
dagen. Vore ej detta underverk?!
Underverkens tid är emellertid nästan
förbi, och därför använde jag uttrycket:
skulden skulle betalas. Skulle, ja!!!
Men äfven landsbygdsläraren tänker i
främsta rummet på att uppehålla lifvet och
i andra på skulden, och därför må det
vara riktigt, att skulden skulle betalas; men
lika säkert är, att staten och kommunen
löna sin tjänsteman så, att han ej kan
betala den. - Hvad sker då? Jo, skulden
öfverflyttas från bank, där den vanligen
finnes i början, till släktingar, som träda
hjälpande emellan, som låta sig nöja med
oregelbundna afbetalningar och lägre ränta;
som icke hafva hjärta att låta deras
släkting alltför hårdt känna, att han är fattig.
- Jag känner en kamrat, som tog sin
examen 1882 och ännu i dag, 1899, hos
släktingar står i skuld för den utbildning,
af hvilken stat och kommun nu i 17a/2 år
hafva dragit gagn mot en lön så stor, att
han ej hunnit svälta ihjäl, men dock så
liten, att han ej med bästa vilja kunnat
honorera sica förbindelser, oaktadt han genom
extra arbeten i rätt afsevärd mån sökt
upphjälpa sin ställning.
Men alla ha väl ej skulder?
Det torde nog finnas ett litet fåtal, som
börja sin bana utan skuld – icke många,
långt ifrån hälften ens. Och äfven om alla
började sin bana skuldfria, vore det stat
och kommun ovärdigt att låta sina
tjänstemän betala 2,000 kronor för en befattning,
som icke föder sin man. Dessa 2,000 kro-
nor voro ju nämligen personlig egendom,
och, för så vidt aflöningen är sådan, att ej
kapitalet med ränta kan åter hopbringas
däraf, så har stat och kommun afhändt
sina tjänstemän detta kapital utan valuta,
ty aflöningen, sådan den utgår, kan ej gärna
utgöra valuta för mera än arbetet i fråga.
Jag fruktar, att de stadskretsar, som
tyckt grundlönen böra bestämmas till 800
kronor, ej hafva tänkt på denna skuldbörda,
som landsbygdens lärare ej kunna skaka
af sig.
Något, som däremot hvarken de eller de
styrande kunnat undgå att stirra sig
starrblinda på, det är de vidtberyktade billiga
lefnadskostnaderna på landsbygden. Hvilken
kamrat från staden, man än träffar, skall
på tal om ekonomien alltid framdraga
prisbilligheten på landet såsom något särskildt
för lärarne ovärderligt; den där
prisbilligheten skall göra landtbons 700 kr. =
stadsbons 1,300- -1,400 kr., och den förres 900
kr. = den senares 2,000-2,250 kr.
Skada bara, att vi, som bo på landet,
hafva så svårt att upptäcka den och draga
nytta af den! l
Här i Luggude härad (nordvästra Skåne)
är det så, att allt hvad matvaror heter är
lika dyrt som i Helsingborg - i vissa fall
dyrare, så att det stundom lönar sig att
göra en resa dit in eller hellre till
Engel-holm för uppköp af lifsförnödenheter. Och
detta är ej underligt alls. I våra
gruf-och industrisamhällen, där alltid en stor
och köpstark arbetarebefolkning finnes, är
naturligtvis efterfrågan lifligare än som
motsvaras af lillförseln. Då därtill
kommer, att en stor del af de vanligaste
förnödenheterna först gå till staden, till
grossisten, för att sedan återkomma ti!l bygdens
handelsbodar, torde det vara tydligt, att
den så lofordade prisbilligheten på landet ej
är mycket värd. Hvad som gäller
matvarorna, gäller ock beklädnadsartiklarna.
Låter man så tanken gå till allt det där,
som rör utbildning för kallet, intellektuell
sysselsättning och njutning - huru dyrt blir
ej hvarje vårt försök att tillfredsställa våra
behof i dessa hänseenden!
Ej endast i gruf(industri-)samhällena äro
förhållandena så ogynnsamma för
lärarepersonalen; trakten däromkring påverkas i hög
grad af de större samhällena. Till afstånd
på l Va å 2 mil öfva dessa sitt inflytande,
då de från dessa trakter draga till sig, hvad
därifrån kan undvaras; och den, som i
dessa orter behöfver köpa, har sina
förnödenheter föga billigare än vid grufvorna
samt de små och medelstora städerna.
För hvar och en, som vill se, måste det
ligga i öppen dag, att lärare, som verkar
under ofvan påpekade förhållanden,
omöjligen kan existera på hvad man kallar laglig
lön. På många ställen hafva också de lokala
skolmyndigheterna indirekt erkänt detta, i
det de genom att anordna slöjd,
öfverläs-ning och fortsatt undervisning sökt skaffa
läraren större inkomster. Att påstå, det
sådant anordnas med uteslutande tanke på
skolbarnens bästa, vore nämligen lika skeft
som att påstå, att läraren vore enda
föremålet för vederbörandes omtanke. Den
lärare, som energiskt arbetat för exempelvis
slöjden, har mer än en gång märkt det där
småleendet, hvarmed skolrådsledamoten åhör
hans ordande för saken, ett småleende, som
tyckes antyda tillvaron af hemligt förstånd
och som vill förstås så: »Jag vet nog,
hvarför du ifrar för slöjd . . . och du kan nog
behöfva den där packningen.»
Detta sätt att hjälpa upp lärarens
ekonomi är den för församlingen billigaste och
oftast anlitade samt torde få anses som ett
intyg därom, att församlingen vore villig
gifva lärarekåren bättre villkor, om den
blott hade råd därtill. Vår församling har
anordnat både slöjd och fortsatt
undervisning, så att våra löneförmåner uppgå till
kronor 1,050 jämte husruin och vedbrand.
En Mg lön på landsbygden, icke sant? ! !
Och ändå . . .! Äfven där församlingen
på antydt sätt trädt hjälpande emellan, men
ännu mera där, hvarest den ej vill eller
anser sig förmå detta, måste läraren för sin
utkomst se sig om efter andra
förvärfskäl-lor för att skaffa sig extra inkomst. Sätten
att skaffa sig en sådan växla i mångfald
- alla äro dock öfverensstämmande däri,
att de äro framtvingade af behofvet, liksom
ock däri, att de splittra lärarens intresse
och öda bort den kraft, som odelad borde
ägnas åt uppfostringskallet.
Den, som i ofvan antydda sträfvanden
för extra inkomst ser en yttring af
oförnöjsamhet, dömer i fåvitsko. Erfarenheten
berättigar påståendet. Äfven jag har lyckats
få tag i en sådan bisyssla och har
erfarenhet af att den sliter på krafterna och
släppar om icke intresset så dock den
spänstighet, som är nödvändig för min
hufvudverk-samhet. Jag skulle så gärna afstå från min
bisyssla, om jag kunde. Hvem som helst
borde kunna förstå, att när dagsarbetet i
skolan - från kl. 8 f. ni. till 4 e. m. -
är slut, då det hemarbete, skolan pålägger
sina arbetare, och det arbete, som
förbereder för kommande dag, är undanstökadt, då
borde läraren hafva tid till hvila och
förströelse i familjen. Att då af sin bisyssla
tvingas ut från hemmet på 2-3 timmar
hvarje kväll, att - då exempelvis
sexåringen kommer med sin tafla och säger:
»Far, rita för mig», eller »Far, ska* vi
räkna litet!» - nödgas svara: »Jag har
inte tid nu, liten; i ... i morgon kväll ska’
vi i stället - kanske», det gör denna
bisyssla till någonting så bittert, att, om man
kunde, skulle man förvisso befria sig därifrån.
Såsom ett slags illustration till hvad
ofvan påpekats går i dessa dagar genom
pressen den sorgligt bekante Abr. Forsgrens
af-skedsbref, hvari det bland annat heter:
»Ingen torde förvåna sig mycket öfver, att
inan tröttnar och ger hoppet förloradt, då
man under hela sitt lif gjort allt hvad i
mänsklig förmåga stått för att redligen draga
sig fram men alltid och på alla sätt mötts
af endast motigheter. Oaktadt alla de
för-värfskällor, jag sökt m i*, har jag icke kunnat
tillvinna mig en årlig inkomst, eom
närmelsevis står i rimligt förhållande till en stor och
kostsam familjs underhåll.»
På samma gång säger hans bref oss, att
det ej är endast i denna bygd lärarekåren
kämpar sin tysta kamp mot ekonomiskt
betryck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
