Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 12. (951.) 21 mars 1900 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 12
SVENSK LÄRARETIDNING.
193
verkningarna af hvad man med ett
vilseledande namn brukar kalla
»barnarbetet», d. v. s. barns användande
inom industrien, af kyrkoherden A. V.
Staaff och statsrådet F. F. Carlson.
»De bedröfliga följderna däraf»,
yttrade den senare, »äro för tydliga for
att behöfva vidlyftigt ådagaläggas.
Kroppslig svaghet och sjukdomsfrön för
lifstiden måste på sådant sätt ådragas,
och icke mindre hotande är den råhet,
som genom det stängda tillträdet till
undervisningens eljest för alla
tillgängliga välgärningar uppkommer.»
I riksdagsskrifvelsen den 19 maj 1875
var uppfostringssynpunkten den i
främsta rummet framhållna, och i den med
anledning af skrifvelsen tillsatta
kungliga kommittén blef den ock
jämförelsevis starkt representerad. I det ovanligt
klartänkta och sakrika samt för sin tid
verkligen utmärkta betänkande, som
kommittén afgaf den 19 april 1877,
blef denna synpunkt tydligt framhållen.
Med stöd af redan då vunnen
erfarenhet betonade kommittén icke blott de
hygieniskt menliga följderna af det
industriella barnarbetet utan ännu
bestämdare de följder uti sedligt och
intellektuellt hänseende, som de vid
minderårigas användning rådande
missbruken medfört. »Deras inflytande på
arbetarnes moralitet är», yttrade den,
»vida mera direkt och påtagligt. Snart
är det lilla, i folkskolan inhämtade
kunskapsmåttet förgätet, och det är
ingalunda ovanligt, att minderåriga
arbetare, då de börja sin
nattvardsläsning, icke ens kunna läsa innan,
liksom de i allmänhet visa sig
slöare och håglösare än andra barn.
I fråga om deras seder och
uppförande utfaller omdömet ännu
ogynnsammare. Skollärare oöh själasörjare
hafva, stundom i de starkaste ordalag,
framhållit, huru allmänt och hastigt
barnen, äfven om de vid inträdet i
arbetet varit sediga och välartade,
tillägnat sig de dåligaste sidorna hos sin
omgifning och urartat till själfsvåld
och fräckhet.» Staten rnåste träda
emellan för att genom sin lagstiftning
åtminstone i någon mån sätta en gräns
för det industriella barnarbetets
för-därfliga följder. »Dessa hafva»,
fortsatte kommittén, »måhända kunnat
undgå uppmärksamheten under tider,
då näringsyrkena sysselsatte
jämförelsevis ett fåtal minderåriga, och då man
för öfrigt fäste mindre afseende vid
sådana sociala brister som ifrågavarande.
Men under närvarande förhållanden
kan man icke med likgiltighet åse, att
en hel samhällsklass i förtid ryckes
undan hemmet och skolan och
pris-gifves åt inflytelser, hvilka undergräfva
dess fysiska såväl som sedliga krafter.
Ur den talrika ungdom, som under de
sist förflutna tio åren vunnit
sysselsättning inom industrien, utgår inom
ytterligare några år dess egentliga
stamtrupp ; och på dennas beskaffenhet
beror ytterst industriens trefnad och ut-
veckling. –––-Det ligger i arbetarnes
och industriidkarnes liksom hela
samhällets rätt förstådda intresse att
snarast möjligt söka återinsätta hemmet
och skolan på den plats, de med
afseende å den minderåriga arbetarens
uppfostran naturligen böra intaga, men
hvarifrån industrien är på väg att
uttränga dem.»
Man torde val kunna säga, att detta
hemmets och skolans återinsättande i
sin uppfostrareplikt och uppfostrarerätt
var det hufvudsakligaste ändamålet med
kommitténs förslag och den därpå
grundade förordningen af den 18
november 1881.
På de få ställen, där denna
förordning blifvit efterlefd, har man funnit
sig väl däraf. För den ojämförligt
största delen af vårt land har den
emellertid varit en död bokstaf. Industriens
män hafva mycket ofta utan vidare satt
sig öfver dess bestämmelser, enär de
ansett dem hinderliga för sina intressen,
och flerstädes hafva de härvid haft
målsmännen på sin sida. Särskildt har
detta varit fallet på sådana orter, där
en utarmad och demoraliserad fabriks.
befolkning lefvat sammanpackad, ty
där har, såsom helt naturligt är, inom
vida kretsar känslan af
föräldraansvaret blifvit förslöad och den åskådningen
vunnit insteg, att barnen mindre äro
ett föremål för uppoffrande omvårdnad
än ett medel för förvärf.
Det nästan fullständiga åsidosättandet
af förordningens föreskrifter har sökt
sitt stöd och rättfärdigande i det
betraktelsesätt, som efter hand aflöst de
stora humanitära grundsatser, för hvilka
förordningen var ett uttryck. Enligt
detta betraktelsesätt, som under en
följd af år varit synnerligen modernt,
härröra ungdomens oarter väsentligen
däraf, att den går för mycket i skolan
och kommer för sent in i fabrikerna.
Långt ifrån att försvåra barnens tidiga
indragande i dessa, borde man sålunda
af omsorg för deras sedlighet och
arbetsduglighet af all makt befrämja
detsamma. Att ur uppfostringssynpunkt
vilja inskränka det industriella
barnarbetet, skulle följaktligen vara ett
missgrepp.
Till belysning af denna egendomliga
teori, som under de senare åren spelat
en betydande roll, tillåta vi oss här
anföra den framställning från Sveriges
allmänna folkskollärareförening, som
genom dess centralstyrelse ingafs till
civildepartementet, då det blef
bekant, att en k. proposition med förslag
till förordning angående minderårigas
användande till arbete i industriellt
yrke skulle komma att föreläggas nu
samlade riksdag. Denna i
statsrådsprotokollet för den 2 innevarande
månad omförmälda framställning är af
följande lydelse:
(Här följer petitionen, hvilken i sin helhet
återgifvas i denna tidning n:r 9 för i år.)
De åsikter, som i denna skrifvelse
göras gällande, äro ingalunda nya De
innebära endast ett fasthållande och ett
vidare utvecklande af den uppfattning,
som framkallade 1881 års förordning.
Tyvärr synes denna uppfattning i
väsentlig mån hafva blifvit åsidosatt vid
utarbetande af det förslag till
förordning, som nu föreligger. Följden häraf
har blifvit, att förslaget kommit att
innehålla flera bestämmelser, hvilka, ifall
de blefve gällande, skulle medföra
verkningar, som med hänsyn till ungdomens
uppfostran vore allt annat än
tillfredsställande.
Då frågan om minderårigas
användande i industriellt arbete den 19 april
1899 behandlades inom andra
kammaren, yttrade chefen för
civildepartementet bland annat följande: »Hvad
man bör kunna komma öfverens om i
denna sak synes vara, att man höjer
minimiåldern för minderårigs inträde
i arbete i allmänhet till 13 år.»
I nu föreliggande förslag har emeller*
tid bestämmelsen om en minimiålder
af 12 år blifvit bibehållen, och skälet
härför har blifvit anfördt i det
förslaget åtföljande utdraget ur
statsrådsprotokollet den 2 mars. »Att höja
denna ålder exempelvis till tretton år»,
yttrar chefen för civildepartementet,
»låter sig, enligt min tanke, icke
förena med nu gällande bestämmelser
rörande folkundervisningen, och det är
från dem jag har att utgå. Sådan
denna för närvarande är anordnad, har
i regeln barnet i åldern mellan tolf och
tretton år inhämtat det kunskapsmått,
sorn berättigar detsamma att afgå från
folkskolan. Därmed har ock
skolpliktig-heten upphört, ett förhållande, med
hänsyn till hvilket minimiåldern för
inträde i industriens tjänst måste vara
afpassad, så vida man vill undvika att
legalisera en kortare eller längre, men
för den minderårige utan tvifvel i hög
grad skadlig period af sysslolöshet.»
Industriens område måste, enligt herr
statsrådets uppfattning, erhålla en så
vidsträckt omfattning, att det alltid
omedelbart stöter intill skolans område,
huru snäfva detta senares gränser än
må vara uppdragna. Industrien bör
visserligen ej heller få inkräkta på
folkskolan, men detta kraf anses fullt
till-godosedt, såvida såsom villkor för
inträde i arbetet fastställes att hafva
inhämtat det ringare kunskapsmått, som
omförmäles i folkskolestadgans § 48,
det s. k. minimum. Har detta skett,
så böra barnen få användas »i lättare
arbeten under bar himmel vid grufvor
samt sågverk och därmed förenade
brädgårdar» redan vid fyllda 11 år
(§ 8 mom. 2), och äfven innan
rättighet till afgång från folkskolan på dylikt
sätt blifvit vunnen, skulle intet hinder
möta för användande af 12-åriga
skolbarn till industriellt arbete under deras
ferier (§ 2). Detta senare medgifvande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
