Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 38. (977.) 19 september 1900 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
636
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 38
lag af småskola. - - - Under sådana
förhållanden, och då den fortsatta
undervisningen, hvad landsbygden angår, endast på
ett och annat ställe lämpligen kan
anordnas genom aftonskola, vore det önskvärdt,
menar inspektören, om fortsättningskolan
kunde få en något förändrad anordning, så
att denna blefve mera lämpad efter de för
handen varande förhållandena.
Om man vill vinna det med
fortsättningsskolan afsedda ändamålet, fortsätter han,
är det emellertid under alla förhållanden
af synnerlig vikt, att inga andra lärjungar
intagas i densamma än de, som med goda
vitsord lämnat den egentliga folkskolan.
Föreskriften härom i folkskolestadgan och
k. kungörelsen den 11 september 1877 har
dock lokalinspektionen icke alltid beaktat,
och mer än en gång har jag haft den
obehagliga plikten att från fortsättningsskolan
bortvisa barn, som icke varit berättigade
att där få inträde.
Strängnäs stift.
Detta stifts båda inspektörer, d:r J. A.
Vallin och läroverksadjunkten Arv.
Sundblad, sysselsätta sig i sina berättelser icke
mycket med fortsättningsskolorna. Den förre
redogör endast för deras antal och
undervisningstid, den senare skrifver dessutom
följande:
Bäst vore det nog, om endast barn med
afgångsbetyg finge deltaga däri (i den
fortsatta undervisningen), men så länge det ej
finnes en lagbestämd föreskrift, att alla
dessa barn skola åtnjuta fortsatt
undervisning, tills de fyllt 14 år, blir det
nödvändigt vid flera skolor att icke endast tillåta
utan snarare ålägga folkskolans högre
afdelning att närvara i repetitionsskolor.
Västerås stift.
Kontraktsprosten d:r C. G. Åström yttrar:
Då numera, sedan ordentlig klassindelning
allestädes blifvit införd, och skolgången
blifvit ganska god samt tidigare än förr
be-gynnes, barnen vanligen afgå från
folkskolan redan vid 12 eller 13 års ålder,
framträder tydligen ett stort behof af fortsatt
undervisning. Det synes mig därför vara
af behofvet påkalladt, att deltagandet i
denna undervisning genom stadgande i lag
göres obligatoriskt under åtminstone ett år.
Kontraktsprosten J. E. Janson yttrar
efter att hafva redogjort för fortsättnings- och
repetitionsskolorna:
Många barn begagna sig visserligen af
dessa tillfällen till fortsatt undervisning,
men många försumma den ock, och detta
gör skoldistrikten obenägna för
fortsättningsskolor och repetitionskurser. Skulden till
att barnen uteblifva, ligger nog icke så
mycket hos dem själfva, ty de äro oftast
hågade att fortsätta, utan hos föräldrarna,
som icke tillåta dem att gå i skolan,
sedan de fått sitt afgångsbetyg. Önskligt
vore, att föräldrarna vore genom
skolstad-gan förpliktade att hålla sina barn i skolan
under dessa få veckor, förlagda till en tid
på året, då barnen kunde göra minsta
gagnet i hemmen, till och med det år, då
barnen fylla 14 år, och att frivilligheten
upphörde. Man skulle då icke behöfva
höra fullt så många klagomål öfver, att
skolan icke gör någon nytta, därför att
barnen, då de komma ut i lifvet, redan
glömt nästan allt, hvad de i skolan
inhämtat.
Kyrkoherden L. J. Z. Leksell skrifver:
Någon större anslutning har
fortsättningsskolan ännu icke vunnit, då af 159
folkskolor endast 26 hafva fortsatt undervisning.
Men då de allra flesta folkskolor erbjuda
barnen endast 2 å 6 månaders årlig
undervisning, och dessa bevista skolan oftast
intill konfirmationsåldern, så finnes föga
förutsättning för sådan fortsatt undervisning,
som k. förordningen därom föreskrifver.
Af detta skäl anser jag ej tiden vara inne
för påbjudande af obligatorisk
fortsättningsskola för barn inom skolåldern.
Däremot skulle en obligatorisk
fortsättningsskola för den äldre ungdomen vara
ytterst gagnelig och behöflig.
Komminister J. A. Thunberg yttrar om
fortsättningsskolorna:
Den af kortade lästiden utgör fortfarande
det förnämsta skälet därtill, att icke
flerstädes dylika skolor inrättats. Men allmänt
inses nödvändigheten af fortsatt
undervisning. Särskildt har folkskollärarepersonalen
i Orsa ifrigt yrkat på fortsättningsskolor i
enlighet med gällande förordningar.
Växjö stift.
Af detta stifts två inspektörer uttalar
blott den ene, komminister J. A. Franzén,
sitt omdöme om fortsättningsskolorna. Han
yttrar:
Fortsättningsskolorna uppskattas ej af
allmänheten så som sig borde.
Mångenstädes äro de ock inrättade mera för att
utgöra en löneförbättring åt läraren än för
att fylla ett verkligt kunskapsbehof hos
ungdomen. Inspektion af just dessa skolor
har visat sig särdeles behöflig.
(Forts.)
Kristendomsfrågan vid
nordiska skolmötet.
Kristendomsfrågan behandlades vid
nordiska skolmötet i tre föredrag, upptagande
ett afdelningssammanträde under hvar och
en af de tre sista mötesdagarna.
Det första af dessa föredrag hölls på
onsdagen kl. 11,30-12,30 i missionshuset
vid Akersgaden af kand. teol. och måg.
Torleiv Homme, amtskolebestyrer från
Säterdalen i Norge, öfver ämnet:
Folk- (eller barn-Jskolan ånyo religionsskola
men på ett nytt och fullkomligare sätt.
Föredraget bestod i hufvudsak af en
historik öfver religionsskolans strid med och
ställning till den äldre och nyare
humanismen och rationalismen samt ett betonande
af, att kristendomen är ej blott lära utan
lefverne, och att vid
kristendomsundervisningen tro och vetenskap böra gå hand i
hand, tjänande hvarandra. Då
föredragshållaren anhållit att ej blifva refererad i
tidningarna, förmodligen af fruktan att ej
hafva blifvit fullt förstådd, - hvartill han
för öfrigt ej saknade anledning, alldenstund
föredraget hölls på norskt landsmål, - så
afstå vi från en noggrannare redogörelse
för innehållet i föredraget.
Efter det timslånga föredraget påyrkades
ifrigt af flera bland de närvarande diskussion
i frågan, en begäran, som dock afslogs af
ordföranden, »kirkesanger» Gunstein Andersson
från Eker, Norge, under förklaring, att den
föreskrifna tiden för sammanträdet redan
var utlupen.
Det andra af de föredrag, som berörde
kristendomsundervisningen, hölls vid ett af
torsdagens afdelningssammanträden af den
danske folkhögskoleföreståndaren N. P.
Jen-sen, som sökte besvara frågen:
Kan den moderna naturforskningens
hufvud-tanke (utvecklingshypotesenj på ett
fruktbart sätt förbindas med skolans
religionsundervisning ?
Sammanträdet, vid hvilket
seminariebe-styrer d:r Georg Fasting från Holmestrand,
Norge, tjänstgjorde som ordförande, hölls i
Ynglingaföreningens sal, som, oaktadt den
var till besvärande trängsel fylld, ej kunde
rymma alla, som önskat åhöra föredraget.
Vi lämna här en kortfattad redogörelse
för dess hufvudsakliga innehåll.
När man i våra dagar nämner ordet
»utveckling», så nämner man därmed tidens
lösen. Utvecklingsläran har så småningom
intagit en allt mera framskjuten plats, och dess
utbredning synes vara i ständigt tilltagande.
Den gör sig gällande inom de flesta af
vetenskapens grenar: naturvetenskap, etnografi,
historia, filosofi o. s. v. Och äfven det
praktiska lifvet omkring oss genomtränges på
snart sagdt alla områden af
utvecklingstanken, som för den moderna människan blifvit
en dogm.
Utvecklingsläran har sin egen genesis, den
af Darwin framställda skapelseteorien.
Darwinismen lär, att lifvet från början framstått
i en eller några få enkla urformer, samt att
alla djur- och växtarter, sådana de nu té sig,
genom naturligt urval så småningom
utvecklat sig därur under aldrig upphörande kamp
för tillvaron. Sedan Aristoteles’ dagar har
inom naturvetenskapen aldrig framställts en
så epokgörande teori som denna.
Denna utvecklingslära synes nu i
allmänhet träda i ett motsatsförhållande till den
kristna läran. Darwin själf trodde ej på
någon skapare. Ordet »skapa> hade för honom
en helt annan betydelse än den vanliga.
Denne vetenskapsman var för öfrigt
visserligen en stor ande, hans iakttagelseförmåga
var underbar, hans kunskaper vidtomfattande,
hans sanningskärlek omutlig. Men icke desto
mindre var ban på andra och viktiga
områden en i hög grad inskränkt natur. Hans
förmåga af estetisk njutning försvann
exempelvis med åren, och han berättar om sig
själf, att ban redan i unga år upphörde att
bedja till Gud. Man kan säga, att han själf
lämnade bevis för sin lära, att organer, som
ej användas, så småningom dö bort. Stod
alltså Darwin själf främmande för den kristna
tron, så ha äfven bans teorier bidragit att
beröfva densamma talrika anhängare. Inför
detta faktum framställer sig själf mänt den frå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
