Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 39. (978.) 26 september 1900
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
handlade »om bildning» och var
undertecknad med märket »Hirundo» (= svalan).
– Ja den är skrifven af Hedlund!
utbrast då brukspatronen.
Den, som nu genomläser denna uppsats,
skall visserligen icke i densamma finna
några nya och öfverraskande tankar.
Författaren påpekar med anförande af drag ur
verkligheten, att det för sann bildning icke
är nog att äga vare sig yttre belefvenhet
eller vidsträckta kunskaper, utan att det
väsentliga är »den moraliska grunden, d. ä.
hjärtats och ej allenast förståndets förädling
och bildning». Hvad som skarpast och
ovedersägligast skiljer den »bildade» från den
»obildade» är den sedliga hågen, hjärtelaget.
»Dock – endast i förening med
förståndets upplysning uppnår hjärtats bildning sin
höjd, erhåller den en storhet, hvarför vi alla
knäböja och erkänna vår ringhet; men det
göra vi hvarken för den kunskapsbegåfvade
lasten eller för den okunniga fromheten.»
[1]
Satser af denna art äro antagligen
numera i högre grad allas egendom än för 55
år sedan. Det för Hedlund utmärkande
var emellertid icke; att han tänkte och
uttalade dem, utan fastmer att han kände och
tillämpade dem.
*
Samma etiskt-pedagogiska intresse, som
föranledt Hedlunds första uppträdande inom
pressen, framkallade ett par år senare det
andra. Tillsammans med sina lärjungar,
Cederborghs dottersöner Sixten och Axel
Sparre, hade han flyttat till Stockholm,
hvarest han inskrifvit sig som »kunglig
sekter» i åtskilliga verk samt tjänstgjort
såsom extraordinarie i
ecklasiastikdepartementet, såsom e. o. amanuens i kungl.
biblioteket, såsom e. o. notarie i
kammarkollegium och kommerskollegium, ja en tid
såsom expeditionssekreterare. Härunder lefde
han med i hufvudstadens vittra och
konstnärliga kretsar samt följde med varmt
intresse tidens litteratur. Ett särskildt starkt
intryck gjorde på honom Torsten
Rudenschölds båda djuptänkta socialpedagogiska
arbeten »Tankar om ståndscirkulation» och
»Tankar om ståndscirkulationens
verkställighet», af hvilka det förra utkom under
senare hälften af 1845, det andra under 1846.
De utgjorde säkerligen närmaste anledningen
till den uppsatsföljd rörande
»Läroverksfrågan», som Hedlund skref i den 1847
utkommande »Hermoder, tidskrift för politik och
litteratur». Utgående från den då rasande
striden mellan »Nya elementarskolans»
beundrare å ena sidan och de gamla
gymnasiernas anhängare å den andra, visar han
här, på ett om ovanlig själfständighet
vittnande sätt, att båda skolsystemen egentligen
voro skurna öfver samma läst och ledo af
samma genomgående grundfel. Den gamla
skolan var en pluggningsanstalt, och den
nya satte sin ära uti att vara detsamma i
ännu högre grad. Båda hade till syfte att
»forcera eller, såsom det med en afskyvärd
teknisk term benämnes, drifva sina
lärjungar» för att såvidt möjligt göra dem
»till lefvande lexika, till outtröttliga
läsmaskiner». Men härmed hade båda
förbisett hvad som alltid måste stå som
undervisningens hufvudmål: att vara lifgifvande
och kraftutvecklande.
Kunskaper äro – yttrar författaren –
dyrbara, heliga, och jag böjer mig i stoftet för
deras rätta innehafvare, men då få de ej vara
en död, oredig massa för minnet, de måste
omfattas af en fri, energisk själskraft, ej af
slafviskt ordningssinne; de måste rymmas
inom en själ, som med brinnande håg söker
sanning, de måste lifva den till ädla och
upphöjda tänkesätt, de måste anslå hjärtats
strängar till känsla för det goda, till entusiasm
och frihet, ej till en darrande, småaktig
räddhåga. Detta anse vi vara upplysningens, vara
skolans mål. Ingendera skolan har ännu
uppfyllt detta mål, ehuru dock ur den gamla de
mest högsinnade och ädla, om också ej alltid
de lärdaste män utgått. Orsakerna till det
onda ligga enligt vår tanke i båda
skolformernas ensidigt teoretiska riktning: man har
inrymt allt åt minnet, något åt förståndet och
reflexionen, föga åt hjärtat och intet åt den
fysiska delen af människan, åt kroppens och
den därmed förenade andeliga kraftens
utveckling.
Intet är vanligare än klagomålen öfver
undervisningens ensidighet och missriktning.
Men ännu i dag är det sällan man finner
dessa klagomål så riktigt formulerade som
i orden: allt åt minnet, något åt förståndet,
föga åt hjärtat. Hvad den fysiska
uppfostran angår har ju nu en annan anda
börjat med sådan kraft göra sig gällande,
att ordet »intet» ej längre kan anses vara
fullt på sin plats.
I fortsättningen ingår författaren i en
skarp kritik af den s. k. nya skolans
monitors- och förhörssystem med däraf
betingade framskjutande af bokplugget på den
personliga undervisningens bekostnad;
»lärarens verksamhet i den nya skolan är»,
säger han träffande, »i korthet den att vara
ordningsman och läxförhörare».
I den tredje af artiklarna utvecklar
författaren slutligen, huru »en skola, organiserad
för hela människans utveckling och
förädling» borde vara beskaffad. »Redan innan
vi kände den ädle Rudenschölds skrifter
om ståndscirkulationen», säger han, »hade
vi ofta tänkt öfver förhållandet mellan det
andliga och det kroppsliga arbetet». Dessa
arter af verksamhet borde icke vara
fördelade på två samhällsklasser, skilda af en
djup social klyfta, utan dels borde båda
vara i viss mån gemensamma för alla, dels
borde valet af den ena eller andra såsom
lefnadsbana bestämmas icke af yttre
omständigheter utan af de naturliga
individuella anlagen. Utan att så sker, ingen sann
bildning, ingen verklig lycka.
Men kvad är – heter det vidare – som
skall med förståndets odling förbinda
hjärtats, karaktärens, sedlighetens, med ett ord:
befordra människans på en gång
intellektuella och moraliska d. ä. enda sanna bildning?
Det enda medlet härför anse vi finnas i
arbetet, n. b. i föreningen af det intellektuella
och kroppsliga arbetet. – – Huru skall nu en
skola vara inrättad, där på en gång denna
gemensamma kraft kunde utvecklas, och där
hvarje individuellt anlag kunde utbildas? Vi
tro ej detta kunna ske i de gamla
lärdomsskolorna, ty de äro uteslutande teoretiska,
ej i de på åtskilliga ställen inrättade
handtverksskolorna, ty de äro ensidigt praktiska,
utan i föreningen af båda. – – Endast i en
skola efter denna idé kan hvarje barns
kallelse för lifvet iakttagas och uppfyllas.
Det kraf, som den unge Hedlund här, i
väsentlig öfverensstämmelse med
Rudenschöld, uppställde, är ännu endast delvis
förverkligadt genom slöjdens införlifvande
med folkundervisningen. Till en annan och
lika viktig del väntar det ännu på sin
uppfyllelse genom inrättandet af en på
folkskolans grundlag hvilande yrkesundervisning.
Att lösa den uppgiften blir en af det
ingående århundradets mest trängande
angelägenheter.
När Hedlund skref sina artiklar i
»Hermoder», synes han haft för afsikt att på
allvar ägna sig åt uppfostrarekallet.
Må man – så lyda nämligen hans
slutord – ej svara oss, nu såsom alltid då en
god, ej alldeles vanlig tanke framställes: »Idén
är vacker men låter ej utföra sig»; ty vi vilja
och vi skola, med Guds hjälp, om ock med
uppoffring af vår lefnad, en gång verkställa
den.
Genom biskop J. A. Butsch blefvo uppsatserna i
»Hermoder» bekanta för Torsten Rudenschöld, och
genom bref af den 28 juni 1847 satte sig Hedlund
i personlig beröring med denne. Rudenschöld blef
förtjust att finna en sådan själsfrände och
svarade den 30 juli med en inbjudning till
Leckö. Denna mottogs med glädje, och
kort därefter gjorde Hedlund sitt första
besök hos grefve Torsten, hörde honom
undervisa i »Riddarsalen» och i »rotskolorna»
samt fördjupade sig med honom i lifliga
samtal om undervisningsväsende och
ståndscirkulation m. m. [2] Den sålunda knutna
bekantskapen vidmaktshölls genom
brefväxling och förnyade besök. Förmodligen var
det under dess allra första tid som
Hedlund enligt egen utsago kände sig dragen
af tanken att kunna uppträda såsom
biträdande folkskollärare vid sidan af den ädle
samhälls- och uppfostringstänkaren.
*
Händelserna förde honom emellertid in
på en annan väg. Samtidigt med
uppsatserna i »Läroverksfrågan» (eller noga taget
en smula tidigare) hade han i »Hermoder»
inne några små »Resebilder» från en färd
genom Bergslagen och finnbygderna,
utmärkta genom en liflig om ock något ojämn stil.
De blefvo af en anonym insändare till det
af F. V. Dalman utgifna »Dagligt
Allehanda» gjorda till föremål för en omild
granskning, utmynnande i den föga
uppmuntrande maningen: »Yngling, eho du
är, sätt aldrig din penna på papperet!»
Hedlunds gode vän C. A. Wetterbergh
(»Onkel Adam») rådde honom att gå upp
till Dalman och fråga, hvad meningen
härmed egentligen kunde vara. Han gjorde
så, det kom till förklaring, och slutet
[1] Artikeln återfinnes i Post- och Inrikes
tidningar för den 24 juli 1845. Berättelsen
om dess tillkomst, som jag minnes mig hafva
hört af Hedlunds egen mun för sexton
år sedan, anföres i ungefär samma form
af Karl Warburg uti hans förträffliga
dödsruna.
[2] En intressant berättelse härom har
Hedlund på gamla dagar lämnat genom en
uppsats i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning
på hundraårsdagen af Rudenschöids födelse.
Förklarligt nog lider den dock af ett och
annat minnesfel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:43:25 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1900/0654.html
