Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 40. (979.) 3 oktober 1900 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 40
SVENSK LÄRARETIDNING
673
mig har det alltid stått såsom hans
ärofullaste bragd. Ty om det är stort att få
gifva uttryck åt hvad tusenden känna och
tänka, så är det tiofaldt större att
gentemot dessa tusenden samt i trots af alla
misstydningar våga kämpa för hvad man
finner sant och rätt. Det modet ägde
Hedlund, och det var därigenom han såsom
pressman kunde verka som folkuppfostrare.
Bland de många allmännyttiga anstalter,
till hvilka Hedlund gifvit uppslaget, hör
det 1861 upprättade Göteborgs museum, som
å en år 1895 öfver honom slagen medalj
kallar honom »sin stiftare och kraftige
främjare». Första gången jag besökte
museet hade jag ock honom till ledare, och
han visade mig därvid först och främst
museets undervisningsafdelning. Den hade han
själf ombesörjt. Såvida jag icke
missmin-ner mig, utgjordes den hufvudsakligen af
en samling föremål, som P. A. Siljeström
haft med sig hem från sitt besök vid
Educa-tional Exhibition i London 1854, och som
Hedlund funnit lämplig såsom grundstomme
för ett pedagogiskt museum. Han klagade
emellertid, att den icke omfattats med
något synnerligt intressse och icke rönt någon
afsevärd tillväxt. Huru det sedan gått med
denna stomme känner jag icke. Äfven i
denna sak har Hedlund emellertid varit
ungefär ett halft århundrade före sin tid.
Fridtjuv Berg.
»Barnavårdsnämden» inför
landstingen.
Samtliga landsting hafva genom
länsstyrelserna anmodats afgifva yttrande
öfver det af
Tvångsuppfostringskommittén uppgjorda förslaget till lag
angående vanartade och i sedligt afseende
försummade barns behandling.
Af kommitténs sju medlemmar hade
som bekant sex enat sig om den
meningen, att för omhändertagande af
vanartade och sedligt försummade barn
borde upprättas en ny kommunal
myndighet, den s. k.
barnavårdsnäm-den, medan endast en ledamot i
afgifven reservation uttalat som sin åsikt,
att ifrågavarande uppdrag i regeln
borde tillkomma skolrådet samt att
blott i undantagsfall en särskild
myndighet vore för ändamålet erforderlig.
Under sådana förhållanden kunde
man på förhand taga för gifvet, att
landstingen i allmänhet skulle komma
att uttala sig för upprättande af en
»barnavårdsnämd». Så har emellertid
icke blifvit fallet. De flesta landsting
hafva tvärtom känt sig öfvertygade af
de i reservationen anförda skälen.
Sålunda har Stockholms läns landsting
under kraftigt betonande af det synnerligen
behjärtansvärda syftemålet med förslaget ut-
talat, att tillsättandet af den föreslagna
barnavårdsnämder för hvarje kommun icke
borde göras obligatoriskt; det afsedda
ändamålet kunde lämpligare vinnas genom ett
stadgande, att en sådan nämd kunde
tillsättas, där sådant af en församling på
kyrkostämma beslötes. Den föreslagna
näm-dens göromål skulle eljes handhafvas af
skolrådet.
Uppsala läns landsting uppdrog förslagets
pröfning åt en beredningskommitté. Dennas
betänkande anslöt sig i hufvudsak till
förslaget, dock med den väsentliga ändringen,
att den ogillade införandet af en särskild
barnavårdsnämd, i hvilken punkt den gaf
reservanten hr Fridtjuv Berg i allo rätt.
Som skäl härför anfördes svårigheten att i
en mindre kommun erhålla olika personer
som medlemmar i skolrådet och
»barnavårdsnämden». Liksom ordföranden enligt
förslaget blefve densamme, så blefve nog
också medlemmarne till stor del samma
personer. Därmed förf olle hufvudargumentet
för den nya ordningen, nämligen att
skolrådet skulle alltför mycket betungas genom
att åläggas tillsynen öfver de moraliskt
vanvårdade barnen. Skolrådets betydelse och
auktoritet skulle däremot växa i och med
den nya uppgiften, och så mycket bättre
skulle därför skolrådet kunna sörja för, att
den nya lagstiftningen blefve effektiv.
Invändningen att skolrådets myndighet endast
sträcker sig till de skolpliktiga barnen,
medan barnavårdsnämdens skulle omfatta alla
barn till 15 år, bemöttes därmed, att intet
hinder funnes för en ökning i detta
hänseende af skolrådets befogenhetssfär. På
samma gång berednings kommittén af styrkte
inrättandet af barnavårdsnämden och
tillstyrkte hithörande ärendens öfverlämnande
åt skolrådet, föreslogo de, att landstinget
måtte uttala sig för att öfverinseendet öfver
lagens tillämpning uppdroges åt domkapitlen,
icke åt länsstyrelserna. – Landstinget
antog enhälligt beredningskommitténs förslag.
Inom Södermanlands läns landsting hade
vederbörande utskott under borgmästare
Wel-landers ordförandeskap i ett längre
betänkande uttalat såsom sin åsikt, att organet
för tillvaratagandet af de vanartade och
försummade barnen borde utgöras af skolrådet,
så framt ej en församling annorlunda
bestämde. Likaså höll utskottet för bäst, att
mål i förevarande uppfostringsärenden
han-skötes till domkapitlen, ej till k. befhde.
Utlåtandet framkallade vid landstingets
sammanträde en stunds diskussion. Härvid
yttrade frih. S. Leijonhufvud, att skolrådet
nog ej alltid vore tillräckligt intresseradt för
barnens uppfostran; för att få en väckelse
och uppryckning vore därför en särskild nämd
af nöden. Grefve Mörner ansåg en annan
redan befintlig institution, nämligen1
fattigvårdsstyrelsen, vara närmare till hands än
skolrådet att taga saken om hand.
Borgmästare Wellander påvisade, att enligt 1896 års
uppgifter mer än hälften af de föreslagna
barna-vårdsnärnderna inom Södermanland skulle
komina att sakna material för sin
verksamhet. Det vore dessutom redan nu ej lätt att
finna lämpliga personer till alla,
förtroendeuppdrag. I reservationen vore i detalj
uppvisadt, att skolrådets uppgift inom sig rymde
barnavårdsnämdens. Grefvarne W.
Wachtmeister och von Rosen förordade utskottets
förslag, hvarvid den förre framhöll, att
skolråden ganska väl fyllde sin uppgift, och den
senare påpekade, att ingenting hindrade
skolrådet att uppdraga sin befogenhet i denna
sak åt vissa af sina medlemmar.
Utskottets betänkande blef af landstinget
gilladt.
Östergötlands läns landsting gjorde
följande uttalande:
Landstinget, som finner nya och verksamma
bestämmelser angående ifrågavarande barns
fostran och vård i hög grad af behofvet
påkallade, men som icke är i tillfälle att ingå i
en mera detaljerad pröfning af det föreliggande
betänkandet, vill dock, från synpunkten af
den erfarenhet, som inom landstingsområdet
befintliga förhållanden gifva vid handen, och
enär landstinget i allmänhet ställer
sig-tveksamt inför frågan, huruvida den offentliga
barnavården lämpligen kan eller bör fördelas
mellan flera bredvid hvarandra ställda
offentliga myndigheter, såsom sin mening och i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med den
betänkandet vidfogade reservationen hafva
uttalat, att vården af ifrågavarande barn
lämpligast bör vara öfverlåten på den myndighet,
skolrådet, som redan nu har församlingens
barnavård sig anförtrodd, och angående
hvilken myndighet landstinget ej tviflar, att den,
försedd med de kraftigare medel, lagförslaget
afser att gifva, skall verka till det gagn,
kommitterade i sitt betänkande åsyftat.
Att kommittéflertalets förslag skulle finna
starkt stöd inom Jönköpings läns landsting
var att vänta efter det försvar därför, som
i ortspressen blifvit lämnadt af en
intresserad och i saken hemmastadd författare
med det genomskinliga märket A. H. B.
Vederbörande landstingsutskott hade
emellertid såsom ett slags medelväg mellan
flertalsförslaget och reservationen hemställt, att
landstinget måtte uttala sig för att vården
af vanartade och sedligt försummade barn
borde ofvertagas af kyrko- eller skolråd eller
en särskildt vald nämd.
Om detta förslag utspann sig en längre
debatt. Hr O. Erickson i Bjärsby ansåg, att
tillsättandet af en barnavårdsnämd borde
vara obligatoriskt; nämden borde utom den
själf skrif ne ordföranden bestå af minst 4
ledamöter, >och själfklart blefve en af dessa
folkskolläraren». Säkert vore, att den i de ilesta
fall ej komme att ingripa, innan den satt sig
i förbindelse med skolan. Det kunde
visser-Ijgen vara sant, att i många kommuner en
dylik nämd ej finge något att göra, men
besväret att välja den vore litet. Hr Petri
menade ock, att valet af en nämd ej vore
betungande, och finge den intet att göra, så vore
det så mycket bättre. Utsäges ej särskild
nämd,, vore kyrkorådet lämpligare än
skolrådet. Landshöfdingen frih. Hj. Palmstierna
erinrade om att en mängd besvär från
kyrko-och skolråd redan nu handläggas af k. befhde,
hvadan äfven besvär i uppfostringsmål
mycket väl kunde gå dit. Ä andra sidan
försvarade hr C. Johansson i Afiösa skolråden.
Vore deras ledamöter någonstädes olämpliga,
så vore detta hjälpt genom att välja nya och
bättre. En nämd, som flerstädes ej på 10
- 15 år finge något arbete, vore ett oting.
Hr Kj eller stedt fann »barnavårdsnämden»
egentligen endast vara ett namn. I vanliga
fall hade man insatt alla duktiga karlar i
skol- och kyrkoråd, och nu ville man bryta
ut ett antal af dem och kalla detta urval en
nämd; visste ej hvad det skulle tjäna till.
Efter slutad diskussion bifölls utskottets
förslag med 29 röster mot 19.
Inom Kronobergs läns landsting hade dess
fjärde afdelning förklarat det vara en
bjudande nödvändighet, att kraftiga åtgärder
vidtagas till förekommande af vanart och
sedlig försummelse, samt -tillstyrkt den af
kommitteraden hr F. Berg afgifna reserva-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
