Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 49. (988.) 5 december 1900 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
828
SVENSK LMiARETIDNING.
N:r 49
stadgan varit föremål för oaflåtliga
ändringar och tillägg samt undergått ej
mindre än två ganska grundliga
omarbetningar (1882 och 1897).
Folkskolestadgan för Stockholm (den
»nådiga stadfästelseresolutionen») har
däremot förblifvit nästan alldeles
oförändrad; i saknad af organisk utveckling
har den slutligen förvandlats till ett
rent petrifikat, som icke utgör och icke
kan utgöra normen för ordnandet af
hufvudstadens folkskoleväsen. Denna
norm synes för närvarande knappast
vara att finna i någon bestämd
författning utan snarast i en viss, efter
hand utbildad praxis, hvilken stöder
sig dels på nämda
»stadfästelsereso-lution», dels på allmänna
folkskolestadgan, dels på hvarjehanda tolkningar af
båda, dels slutligen - och förmodligen
icke minst - på öfverstyrelsens egen,
af alla slags paragrafer oberoende fria
ompröfning. Antagligen finnas få
skoldistrikt - inom vårt land säkert intet
- där det är så svårt att säga,
hvad som i afseende på
folkskoleangelägenheter skall anses såsom lag eller
ej. Och underligt är, att detta
oef-terrättlighetstillstånd så länge fått
fortfara.
Nu har emellertid öfverstyrelsen
ändtligen ingått till k. m:t med förslag till
en ny folkskolestadga för Stockholm.
Den har därmed tagit ett steg, som är
af stor betydelse icke allenast för
hufvudstadens folkskoleväsende utan
därmed för hela landets och i främsta
rummet för de större städernas. I
betraktande häraf hafva vi ansett oss
böra bringa förslaget till våra läsares
kännedom.
Märkas bör, att alla bestämmelser
rörande öfverstyrelsens organisation,
sättet för folkskolebudgetens
fastställande m. m. (hvilka kräfva beslut icke
blott af k. m:t utan ock af riksdagen)
blifvit ur förslaget utbrutna. Därom
kan med snaraste väntas framställning
till k. m:t från såväl öfverstyrelsen som
kyrkofullmäktige, och torde deras
önskningar (budgetens öfverförande på
stadsfullmäktige samt dessas deltagande i
öfverstyrelsens tillsättning) komma att
gå i samma riktning.
Till de för Stockholm utmärkande
egenheterna vid
folkskoleangelägenheters afgörande hör ock, att
öfverstyrelsen icke ansett sig böra, före
förslagets inlämnande till k. m:t, inhämta
lärarekårens åsikter och önskningar
med afseende å däri omhandlade
frågor. Förmodligen har den härvid ledts
af den tanken, att om kåren
intresserar sig för dessa frågor och önskar i
dem göra något uttalande, så har den
full frihet att härmed vända sig
omedelbart till k. in:t. Detta är ju ock
alldeles riktigt tänkt, och. vi taga för
gifvet, att kåren kommer att handla i
öfverensstämmelse härmed.
»Uppfostringsråd»
vill Gäfle stads skolråd att den af
Tvångsuppfostringskommittén
föreslagna »barnavårdsnämden» skall heta.
Inom de allra flesta skoldistrikt skulle
visserligen, enligt dess förmenande,
icke alls behöfvas någon särskild
myndighet för vanartade och sedligt
försummade barns omhändertagande, utan
kunde bestyret härmed mycket väl
öf-vertagas af skolrådet (eller af
kyrkorådet) eller af det förenade kyrko- och
skolrådet. Men äfven om
»uppfost-ringsrådet» sålunda i afseende på
sammansättning och verksamhet faktiskt
sammansmälte med eller uppgingo i
skolrådet, borde det likväl så till namn
som begrepp hållas åtskildt från
detsamma.
Den tankegång, som ligger till grund
för ifrågavarande förslag, innebär, att
skolrådets uppgift, omsorgen om
folkbildningen, samt »uppfostringsrådets»
(»barnavårdsnämdens») uppgift,
omsorgen om ungdomens sedliga uppfostran,
skulle vara tvänne till begreppet skilda
ting. Mot en dylik tankegång skola
helt visst alla folkskolans verkliga
vänner på det bestämdaste protestera. Den
har hittills haft en allt för stor makt
öfver sinnena. Lyckligtvis har denna
dsss makt blifvit allt mer försvagad.
En svår olycka vore, om den nu
genom lagstiftningens åtgörande skulle
på något sätt återvinna i kraft. Men
detta skulle uppenbarligen inträffa,
i-fall man vid sidan af skolrådet finge
inom hvarje kommun en ny
myndighet med namnet »uppfostringsråd».
Med eller mot lagstiftarnes afsikt skulle
oundvikliga följden häraf blifva den,
att skolrådet inför allmänna
uppfattningssättet degraderades till ett
undervisningsråd, att folkskolan ned s j ön ke
till att utgöra enbart en under visning
s-anstalt, och att ordet »folkbildning» i
ännu högre grad än hittills komme
att betyda ett visst kvantum
kunskaper eller på sin höjd ett visst mått af
rent intellektuell odling.
Det af Gäfle skolråd framkastade
förslaget, som för öfrigt är gammalt,
ser tämligen menlöst ut. Det rör sig
ju ock - kan man säga - endast om
ett namn. Men med kännedom om
den »språkets makt öfver tanken»,
som så ofta visat sig verksam i både
godt och ondt, inses lätt, att
namnfrågan i detta fall i själfva verket är
en synnerligen betydelsefull sakfråga.
Från uppfostrans synpunkt är det
af största vikt, att folkskolans
uppfostrande verksamhet icke blir på något
sätt undanskymd. Man måste sålunda
hålla hårdt på, att skolrådet skall vara
och förblifva ett uppfostringsråd samt
att ingen ny kommunal myndighet må
tillåtas beröfva det denna värdighet.
För så vidt en särskild kommunal
tvångsuppfostringsrnyndighet skall
inrättas vid sidan af skolrådet, bör den
få ett rättledande, icke ett vilseledande
namn. »Tvångsuppfostringsråd» skulle
den möjligen kunna kallas men på
inga villkor »uppfostringsråd».
Ett obehagligt uppseende
har det nyligen väckt, att i en norrländsk
stad - namnet må ju utelämnas -
en tidningsinsändare, om hvilken man
allmänt anser sig veta, att han tillhör
stadens folkskollärarekår, i ett par
artiklar klandrat skolråd och
kyrkostämma bl. a. därför, att de anslagit 500 kr.
till arvode åt t. f. Öfverläraren utan att
på samma gång afkorta hans ordinarie
lärarelön till hälften. Detta hade de
enligt insändaren, som tecknade sig
X. Y. Z., bort göra, därför att
Öfverläraren i och med förordnandet fått sin
undervisningsskyldighet minskad med
halfva antalet veckotimmar.
Ifrågavarande klander har
uppkallat skolrådets ordförande, och det svar,
han lämnat, är så korrekt, att vi anse
oss böra återgifva det såsom ett gif
akt på sådana håll, där man för vissa
smärre intressens skull kan känna sig
frestad att åsidosätta intressen, som
äro kårens gemensamma. Svaret lydde
sålunda:
–––––-Skulle jag ange ett skäl, hvarför
X. Y. Z. icke bör antagas vara lärare själf,
så skulle jag peka på detta hans
resonemang. Ty dels är det något inom den af
solidaritetskänsla och kåranda besjälade
folkskollärarekåren oerhördt, att en kamrat vill
ha en annans lön nedprutad, och att en
lärare tager sitt skolråd i upptuktelse, därför
att det söker få en skolans tjänst väl aflönad,
dels röjer det en hos en lärare oförklarlig
okunnighet om stadgan och fastheten af
ordinarie lärares löner. Dem höjer man ibland,
men det lär näppeligen gå för sig att sänka
dem. Vår t. f. öfverlärare sitter sålunda
orubbad vid sin lön. Och finner då skolrådet
sig böra inskränka hans undervisningstid för
att sätta honom i stånd att sköta ett annat
skolans uppdrag, så kan det icke bli tal om
att sänka hans lagstadgade lön. Men väl kan
det bli tal om - och bör det äfven - att
för detta särskilda uppdrag, som är ett
förtroendeuppdrag, och tillika innebär ett slags
chefskap, gifva utöfver den ordinarie lönen
ett särskildt arvode.
Innehafvare af öfverläraretjänster äro
i allmänhet icke populära, ibland
kanske helt enkelt därför, att de äro -
afundade, ibland utan tvifvel äfven
därför, att de understundom gjort sig
skyldiga till missgrepp vid
handhaf-vandet af sin mycket kinkiga och
grann-laga befattning. I senare fallet är det
alldeles i sin ordning, att de blifva
föremål för kritik från vederbörande
lärares sida. Vi höra ingalunda till dem,
som önska uppkomsten af en klass
»skolfogdar», hvilka känna sig
upphöjda öfver alla andra arbetare på
folkskolans fält. Men hvad vi alldeles
bestämdt måste bryta stafven öfver,
det är den här och där framträdande
oviljan mot öfverlärarne som sådana.
Öfverlärareinstitutionen är något, som
för skolans egen skull skall och måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
