Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 52. (991.) 28 december 1900 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
894
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 62
hafva så godt som utan undantag ledts af
professor Carlson. Ett sådant sammanträde
ägde rum den 21 dennes. Då
öfverläggningen var afslutad, yttrade ordföranden
ungefär följande:
Innan jag upplöser detta möte, har jag
ännu ett ord att tillägga, ett ord af rent
personlig art. Det är i dag troligen sista
gången jag som folkskolestyrelsens ordförande
står ansikte mot ansikte med Göteborgs
folk-ekollärarekår, ty det är min afsikt att med
utgången af detta år ej vidare mottaga
återval till denna befattning. Orsakerna härtill
behöfde jag ja ej här redogöra för; men om
jag ändå gör det, så* är det emedan jag varit
van att som en vän tala till eder och emedan
jag ej vill, att I skolen tro dem vara andra
än de verkligen äro.
Anledningen till min afgång är först och
främst den, att jag af offentliga uppdrag en
stor del af året är hindrad från att vara i
Göteborg. Men ett personligt ingripande
tarfvas af folkskolestyrelsens ordförande; hans
plats kan ej och får ej vara en sinekur. En
annan orsak är min önskan att få under den
fritid andra värf ge öfrig ägna mig åt
historisk forskning.
Skälet till att jag f rånträder
ordförandeplatsen är sålunda ej det, att jag tröttnat vid
den möda och det besvär, som åtfölja denna
plats, där jag nu i nio år med glädje och
håg arbetat. Mitt intresse för folkskolan har
ej heller slappats. Tvärtom hoppas jag från
min plats i folkskolestyrelsen och
stadsfullmäktige fortfarande, då så kräfves, få inlägga
ett ord till folkskolans fromma. Från den
ledande platsen har jag däremot ansett mig
böra afgå, då jag ej kan ägna mig åt den
med den kraft, jag önskar.
Men kärleken till folkskolan behåller jag
- därom kunnen I vara förvissade -
oförminskad. Den öfvertygelsen, att folkskolans
angelägenheter höra till de riksviktiga, till
nationens dyrbaraste och mest vitala
intressen, detta har jag från barndomen fått in*
plantadt i det fädernehem, i hvilket jag vuxit
upp. Och den öfvertygelsen har hos mig på
mångfaldigt sätt befästats först under min
tjänstgöring i ecklesiastikdepartementets
folkskolebyrå, sedan under min verksamhet 17
år i stadens folkskolestyrelse och ej minst
under den tid jag varit i riksdagen.
Under liflig beröring såväl med skolans
ledande män som med de praktiske arbetarne
på skolans fält har jag därvid stärkts i den
uppfattningen, att folkskolan är vår nationella
bildnings ögonsten, som vi väl måste vakta
och vårda. På hennes sunda och lifskraftiga
utveckling beror i hög grad vårt folks
framtida lycka, detta icke minst i en tid som vår,
full af oro och förvillade rättsbegrepp, en tid,
då tecken af råhet och förvildning i
betänklig grad välla upp till samhällslif ve ts yta. I
en sådan tid är det till eder, mina herrar
och damer, till eder, som fått det svåra
uppdraget att till dygdiga och dugande
samhällsmedlemmar fostra de breda lagren af det
uppväxande släktet, det är till eder man i första
hand blickar för att finna hjälp. Och lika
visst som jag tror att lärarne och lärarinnorna
äro medvetna om sin stora sociala uppgift,
lika säkert är det, att de ej förmå uträtta
mycket, om de ej få stöd af hemmet och
samhället.
Det har därför varit mig en glädje att på
nära håll följa, huru under de 17 år, jäg
varit medlem af folkskolestyrelsen, folkskolan
inom vårt samhälle gjort stora framsteg både
i yttre och inre afseende. Om jag ser
tillbaka på denna tid - en half mansålder -
och jämför ställningen år 1884, då jag trädde
in i folkskolestyrelsen, och nu, så är
skillnaden i sanning högst betydlig. Och detta
antingen jag ser på de yttre förhållandena:
byggnader, materiel, lönestat, eller jag fäster mig
vid skolans inre lif: organisation, undervisning
och metod, upptagande af nya praktiska
element såsom skolbad, skolkök och fria lekar,
inrättande af folkskolans högre afdelning samt
först och sist förstärkning af skolans
uppfostrande verksamhet och en allt jämnare skolgång.
Ty - undervisningen i all ära - skolans
uppfostrande inflytande är dock icke minst i
våra dagar, då hemmen äro böjda att kasta
all omsorg om barnen på skolan, den allra
viktigaste. I detta afseende har folkskolan
redan verkat ofantligt mycket godt, och vi
kunna rent af icke föreställa oss, huru det
skulle se ut ibland oss, om hennes förädlande
inflytande vore borta. Men i sådan riktning
återstår för visso ännu mycket att göra, och
jag är öfvertygad, att Ni, mina herrar och
damer, som stån midt opp i arbetet, ha
blicken öppen för betydelsen af folkskolans
sedliga, samhällsuppfostrande kall äfvensom
håg och kraft att verka därför.
Skolan är emellertid hvad dess lärare äro.
Det är därför af största vikt att söka skaffa
dugliga lärare, och för detta ändamål måste
samhället med tillbörliga förmåner omhulda
deras ställning. Jag gläder mig åt att ha
fått medverka till den förbättring af<
löneförmånerna för vår stads lärarekår, hvilken
under senare åren härstädes steg för steg -
utan buller men också utan afbrott -
fortgått och i de senaste dagarna tagit
ytterligare ett steg framåt. Ännu äro ej alla
önskemål nådda, men ingen opartisk domare
kan neka, att en väsentlig förbättring
inträdt och att vårt samhälle genom de nu
genomförda löneförhöjningarna häfdat sin plats
bland landets större kommuner. -För den
framtida vidare utvecklingen litar jag mest
på den goda anda, som alltid utmärkt stadens
folkskollärarekår. En dugande lärare och
lärarinna vet alltid att sätta de ideella
kraf-ven öfver de materiella, att ställa skolans och
ungdomens intressen öfver sina egna, och då
plägar det märkliga inträffa, att svårigheterna
efter hand utjämnas,, och det önskliga kommer
småningom liksom af sig själft. Samhället
kan nämligen ej undgå att erkänna och
belöna en så nyttig och själfuppoffrande
verksamhet som lärarens och lärarinnans, då de,
trogna i det lilla, i tysthet arbeta på det
kommande Sveriges fostran till sedlighet och
dygd.
Måtte det alltid så förblifva! Måtte
Göteborgs folkskolor, slutade tal:n, alltjämt
tillväxa i förädlande och fostrande kraft, och
måtte samhället hädanefter som hittills
omhulda dem med den kärleksfulla omtanke,
denna viktiga institution så väl behöfver!
En af lärarekårens äldsta medlemmar,
hr Gustaf Johnsson, framförde därpå ett
hjärtligt tack till ordföranden.
Då professor Carlsons bepröfvade kraft
fortfarande och som vi hoppas länge
kommer att tillhöra folkskolestyrelsen, är en
uttömmande betraktelse öfver hans
chefskap icke nu på sin plats. Naturligt är
dock, att vid ett så betydelsefullt tillfälle
som detta blicken, om än flyktigt, riktas
tillbaka öfver de nio verksamhetsår,
Göteborgs folkskolor haft förmånen af professor
Carlsons ledning.
Hvad sota då kanske allra klarast faller
i ögonen för den, som vill se, är det
oförtrutna arbete, som kännetecknat dessa år.
Folkskolestyrelsens handlingar, dess
protokoll och årsberättelser upplysa härom, fast
de mödosamma förarbetena här som annars
till större delen äro onämda.
En liten repetition af årsberättelserna
erinrar om en och annan reform, som tillhör
de nio sista åren. Folkskolornas
förvaltning har genom distriktsindelningen, som
visserligen redan 1891 beslutades men först
1892 trädde i kraft, decentraliserats. Nytt
reglemente roch ny undervisningsplan hafva
utarbetats. Folkskolans fjärde klass har
gjorts obligatorisk och så småningom i
stället för ämneslärare i de flesta fall erhållit
särskilda klasslärare liksom öfriga klasser.
Folkskolans högre afdelning, tidigare
grundlagd, har erhållit en mera planmässig
anordning och omfattar nu två ettåriga
klasser, i hvilka bl. a. införts undervisning i
engelska. Läkareundersökning infördes
redan 1895 i folkskolan, och samma år
började under utbildade instruktörers ledning
fria rörelselekar att öfvas med folkskolans
högre gossklasser. Skolbad hafva från och
med 1892 i allt större omfattning anordnats
för folkskolans och småskolans lärjungar.
Skolköksidén, som 1891 började realiseras
vid Göteborgs folkskolor, har blifvit alltmer
omhuldad.
Skolbyggnaderna, ehuru ännu
otillräckliga, hafva vunnit aktningsvärd tillökning.
Lärarepersonalens löne- och
pensionsförhållanden hafva reglerats och förbättrats.
Vid fördelningen af
tjänstgöringsskyldigheten hafva de äldsta lärarne och lärarinnorna
tillförsäkrats en välbehöflig om ock liten
lindring i arbetsbördan.
Fortbildningsarbetet har gynnats genom beredande af tillfälle
till deltagande i sommarkurser. O. s. v.
Det behöfver ju ej anmärkas, att i det
trägna reformarbete, hvarpå här ofvan blott
några exempel anförts, deltagit många andra
krafter såväl inom som utom styrelsen,
krafter, som i ordförandens nitälskan haft ett
lifvande föredöme Detta medgifvet hafva
dock icke få bland de gjorda framstegen i
professor C. haft en orädd och framsynt
upphofsman, liksom alla i honom haft en
insiktsfull och energisk främjare.
Gifvetvis återstå ännu många ouppfyllda
önskemål, som påkalla en fördomsfri och
välvillig pröfning jämte omtanke och möda.
Mycket är dock undangjordt.
Hufvudsaken för skolan och hennes lärare
är, att hvad som göres går i rätt riktning
samt att folkskolans förtroendeplatser
beklädas med män, som sätta hennes mål högt
och - hur opinionsvindarna än växla -
ej svika hennes fana.
Från dessa synpunkter förtjänar
Göteborgs folkskolestyrelses afgående ordförande
ett varmt tack, närmast från det samhälle
han representerar men ock från
skolvän-nerna i allmänhet. Joh. O-r.
Gör ett försök
nu under jultiden att förmå hvarje hem
anmäla sig som postprenumerant på ett
exemplar af barnbiblioteket SAGA! Detta
är enklaste distributionssättet så för
lä-råren som för expeditionen och tör
sub-skribenten. För hvarje
helårsprenumerant, som anskaffas, fås i ersättning 25
öre (16 procent). Se vidare
meddelandet angående skolornas
subskriptions villkor å sista sidan i detta n:r!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
