Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 52. (991.) 28 december 1900 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 52
SVENSK LÄRARETIDNING.
903
och lärarepersonal, offra, hvad helst de^ med
fog kunna anse nyttigt och nödigt. Så har
åtminstone i ett stort flertal af våra
stads-församlingar utbildat sig en allmän praxis
att efter föregående beslut af kyrkostämma
eller skolråd på församlingen utdebitera icke
blott reseunderstöd åt lärarepersonalen af
alldeles samma slag som det här ifrågavarande,
utan äfven afgifter för lärarebibliotek, för
deltagande i slöjdutställningar inom och utom
riket, för värdigt firande inom skolan af
fosterländska minnesdagar, för inköp af svenska
flaggor, för anordnande af skollofskolonier,
för skolbad, för inbetalande af sådana
afgifter till småskollärares m. fl.
ålderdomsunderstödsanstalt, som egentligen skulle ålegat
nämda lärare själfva, för inlösande af k.
patriotiska sällskapets medaljer åt däraf
förtjänte lärare och lärarinnor m. m. Att befara
är därför, att Eders k. m:ts^ stadfästande af
ett utslag, sådant som det nu gifna, skulle
för framtiden i icke obetydlig mån komma
att stäfja den glädjande offervillighet för
folkskolan, som på detta sätt funnit sitt uttryck.
Anses nämligen kyrkostämman i det ena af
dessa fall hafva öfverskridit sin befogenhet,
så måste hon väl göra det äfven i de öfriga,
och kan en enskild person genom klagomål
upphäfva, hvad en församling endräktigt i ty
fall velat åstadkomma till uppmuntran och
förkofran af skolarbetet, så skall - då den,
som klagar af motiv sådana som de här
föreliggande, helt visst efter första vunna
framgång vill samla sig flera lagrar af samma slag
- församlingens nitälskan för dylika
uppoffringar sannolikt snart nog svalna.
Som svar härå yttrar hoträttsrådet
Senell i sin till k. m:t afgifna
förklaring följande:
Kyrkoherden Flygare säger i besvären, att
förordningen skulle lämna församlingen fria
händer att lägga hvilka bördor som helst på
de skattdragandes skuldror, blott de med fog
anses vara nyttiga och nödiga. Med hänsikt
likväl till det sätt, hvarpå förslag göras och
genomdrifva^ på våra kyrkostämmor, därvid
det mera än en gång, såsom jag själf hört,
gått så till, att beslut genomdrifvits med
åberopande endast af det skäl, att saken
handlade om en bagatell, och att såsom en
verkan af dylika anföranden, oftast afsedda att
vinna popularitet för godt pris», af sevärda
summor tid efter annan uttagits af de
skattskyldige, som till stort antal själfva äro i
behof af understöd, i betraktande af allt detta
vill jag fråga: till hvem förmenar besvärens
författare det kunna till allmän trygghet
öfverlämnas att bedöma och bestämma hvad
som är med fog öfverensstämmande samt
hvad som är nyttigt och nödigt?
Enligt hvad i besvären uppgifves, skall i
ett stort flertal af våra stadsförsamlingar -
väl möjligt, men i våra landsförsamlingar
förekommer sådant ej - det vara ett bruk att
efter föregående beslut af kyrkostämma »eller
skolråd» - alltså skall till och med skolråd
tillåta sig en slik maktfullkomlighet -
utdebitera på församlingarna icke blott dylika
reseunderstöd som ifrågavarande, utan »äfven
afgifter till lärarebibliotek, för deltagande i
slöjdutställningar inom och utom riket, för
firande af fosterländska minnesdagar, för
inköp af flaggor, för anordnande af
skollofskolonier, för skolbad, för inbetalning af
afgifter till lärarnes ålderdomsunderstödsanstalt,
ehuru sådant ålegat lärarne själfva, för
inlösande af patriotiska sällskapets medaljer
m. m.»
Jag skall ej motsäga författaren af
besvären däri, att samtliga dessa afgifter äro med
hänsikt till lagligheten eller olagligheten af
enahanda slag, men icke lärer deras
beskaffenhet härutinnan förändras däraf, att
besluten om desamma fattats många gånger och
på flera ställen.
Äro de olagliga en gång och på ett ställe,
så äro de olagliga alltid och öfverallt, samt
tvärtom. Ej heller beror ett besluts
beskaffenhet därpå, att det ej öfverklagas.
Den slutsats, som författaren af besvären
nu drager af hvad han sålunda uppgifver,
har slagit mig och mången annan med
fullständig häpnad. Jämte det han söker
bibringa den föreställningen, att ifrågavarande
reseunderstöd skulle blifvit af församlingen
i Kristianstad endräktigt beslutadt, hvilket af
handlingarna vederlägges och kan, om så
behöfdes, ytterligare till öfverflöd vederläggas,
yttrar han, att om nu förevarande beslut
blefve slutligen förklaradt vara obehörigt, så
ginge det på samma sätt med sådana beslut
som öfriga ofvanomförmälda, och följden
däraf blefve då sannolikt den, att
församlingarnas nitälskan för dylika uppoffringar snart
skulle svalna, något som enligt författarens
af besvären förmenande ju vore en olycka.
Meningen, och den kan ej missförstås, är
på tydligare språk uttryckt den, att
ifrågavarande beslut af stämman angående
reseunderstöd, om lagligt eller ej, icke bör
förklaras vara olagligt, och detta af det skäl,
att, så länge församlingarna förblifva i
okunnighet, huru härmed sig förhåller, deras
nitälskan att fatta beslut af dylikt slag skall
fortfara och att, om något sker till fördel för
folkskolan, dess barn och lärarepersonal, det
således är likgiltigt, hurudan beskaffenheten
är hos det, som sker.
I detta sist sagda, som är en obeveklig
konsekvens af hvad näst förut är yttradt, tror
jag icke, att många skola instämma. De
slutsatser, som man enligt min mening rätteligen
kan draga däraf, att de omförmälda besluten
blifva förklarade vara olagliga, äro helt andra,
ty jag hyser den goda tanken om
församlingarna, att om de finge veta sig hafva
under lång tid fattat beslut i strid med gällande
lagstadganden, de visserligen skulle känna
lusten att fortsätta på sådant sätt försvinna,
men alldeles icke känna sin nitälskan för
folkskolan svalna, men därjämte finna
utvägar att på lagligt sätt tillfredsställa denna sin
nitälskan.
Nu har jag endast att, innan jag gör mitt
slutpåstående, med fullt berättigad
indignation tillbakavisa författarens af besvären
ohe-mula insinuation, att jag skulle söka vinna
»lagrar» till skada för folkskolan och på
dåliga skäl, ty mitt samvete bär mig
vittnesbörd därom, att jag alltid velat och vill i
min ringa mån bereda folkskolan, liksom
öfriga läroanstalter, lika mycken framgång som
någon annan det velat och vill.
I mitt görande och låtande därvidlag kan
jag visserligen icke tillgodoräkna mig att hafva
uppträdt såsom en ljudande malm och en
klingande bjällra, men jag har städse haft
gällande lag för ögonen, öfvertygad som jag
är, att det gifves intet mål så högt, att det
berättigar användande af medel, som jag
anser vara illojala.
Hofrättsrådet slutar med att förklara, att
icke ett enda af de skäl, som af honom anförts
hos länsstyrelsen, blifvit vederlagdt, samt
yrkar i främsta rummet, att kyrkostämmans
besvär ej måtte upptagas till pröfning (enär
stämman ej skulle vara befogad öfverklaga
länsstyrelsens utslag!) och i motsatt fall,
att k. m:t måtte, med ogillande af
besvären, fastställa öfverklagade utslaget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
