Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 9. (1,000.) 27 februari 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 9
och prosten Göttig) för att höras, huruvida
de ännu trodde sig bundna af sin ed till
konung Kristian. Då de härpå svarade ja
samt ej heller ville låta lösa sig från denna
ed, därtill visitatorerna hade fullmakt, fram
ställdes frågan, om de vore benägna att i
sina skolor undervisa enligt de nya Schleswig’
holsteinska läroböcker, som nu skulle införas,
svarade de nej, i följd af hvilket man lät
dem förstå, att de hade sitt afsked att vänta.
Alla dessa äro infödda slesvigare, som under
åratal förestått sin tjänst.
För öfrigt finnas i första årgången smärre
underrättelser om danska skolpressen samt
om Kristiania folkskoleväsen, en dödsruna
öfver norske läraren Mikal Thomassen,
författad af en norrman men öfversatt till
svensk^, samt meddelande om norske
läraren J. V. Kvarns pedagogiska studieresa
i Sverige. I samband härmed uppmanas
svenska lärare att besöka ett blifvande större
norskt folkskolläraremöte i Tönsberg 1866.
»Vi äro öfvertygade», yttrar redaktionen,
»att bevistandet af ett möte i Norge ej
skall aflöpa utan goda frukter.» Efter den
stora femtioårsfesten den 4 november 1864
innehöll tidningen en betraktelse, hvari
betonades nödvändigheten af att norrmän och
svenskar under ett ömsesidigt växande
förtroende stå som bröder vid hvarandras sida.
Äfven Finland är i första årgången
föremål för uppmärksamhet, i det redaktionen
anmäler och till studium förordar den af
folkskoleföreståndaren And. Svedberg i
Mun-sala utgifna tidningen »Österbotten», som
i stor utsträckning sysselsatte sig med
uppfostringsfrågor.
Under- år 1864 hade
studentskandinavismen med sina politiska drömmar fallit
inför preussardömets tunga våldsmakt. Under
intrycket häraf blef den. uppspirande
lärareskandinavismen tills vidare »suspenderet».
Härom vittnar äfven »Skolvännen». I
årgångarna 1865 och 186’-6 finnas nästan
inga andra spår af samnordiska pedagogiska
sträfvanden än ett par uppsatser om
Finlands folkskoleväsende, den ena (april 1865)
lånad ur Gröteborgs Händels- och
Sjöfartstidning, den andra (november 1866)
öfversatt från Schweizerische Lohrerzeitung och
på ett ganska godt sätt redogörande för
Cygnseus och han» verk.
Men under år 1867 upptogs tråden ånyo.
Förtjänsten häraf tillkommer den
oförbrän-nelige Frederik Bajer samt Öfverläraren
Kraiberg i Århus, hvilka togo initiativet
till ett nytt nordiskt läraremöte, som skulle
hållas i Göteborg i augusti 1868,
Bedaktionen af 8kolvännen förordade förslaget
och hoppades, att det icke skulle hindras
genom, det allmänna svenska
folkskolläraremöte i" Örebro, som var utsatt till ungefär
samjjm tid.
Så blef emellertid förhållandet.
Göteborgsmötet inställdes, eller rättare uppgick
i det sjette allmänna, svenska
folkskolläraremötet i Örebro, som. därför erhöll en
tämligen starkt nordisk pifcgel. Härtill bidrog
väl mest mötesbe styrelsens ledande själ,
den åttioårige E a^eltor^ktsskalden G. V.
Gumaelius. I den, af fåkolvännen återgifna
inbjudningen till m&k&k yttrades:
Vi hafva föreställt oss, att det skulle i icke
ringa mån befrämja vår folkskolas lif och
utveckling, om dess målsmän genom en
närmare förbindelse med skolföreståndare och
lärare från grannländerna mera allmänt
erhölle kännedom om undervisningens tillstånd
och beskaffenhet därstädes och därigenom
sattes i stånd att tillgodogöra sig där vunnen
erfarenhet. Sådant kunde lätt ske, om några
af folkskolans lärare och vänner i Norge,
Danmark och Finland vid vårt möte ville
infinna sig och deltaga i dess förhandlingar.
En därigenom grundlagd lefvande förbindelse
skulle otvifvelaktigt blifva af nytta å omse
sidor.
En omisskännelig samnordisk strömning
gick .- såsom af Skolvännen synes -
under detta år genom lärarevärlden.
Nordiska nationalföreningen riktade genom
Öfverläggningar, upprop och ströskrifter
uppmärksamheten på Grundtvigs snillrika
skapelse folkhögskolan eller »bondehögskolan»
som man här till en början ville kalla den.
Flera unga svenskor, bland dem fröken
Gregersson vid »södra seminariet» och ett
par framstående lärarinnor vid Klara
folkskola i Stockholm, företogo en studieresa
till de danska folkhögskolorna och kommo
tillbaka med väckande och lifvande intryck.
»Skolvännen» följde rörelsen med
sympati och förordade till studium hos sina
läsare Frederik Bajers »Grunddrag af
ordböjning i det svenske og det dansk-norske
bogmål, til skolebrug i Danmark, Norge
og Sverige sammanstillede», ur hvilket
arbetes företal särskildt anfördes följande
be-hjärtansvärda ord: »I löbet af nogle få
ti-mer kan man jsevne selv et barn adgangen
til rige bogskatte med naering både for anden
og for hjsertet.» Någon tid därefter
anbefalldes ock till det bästa ett förträffligt
danskt pedagogiskt arbete, nämligen Joh.
Möllers »Den kristelige skoles opgave,
nser-mest betragtet i forhold til frihed og
fsed-reland». Ett ännu mera slående bevis på
den tidens skandinaviska anda är den
likaledes i »Skolvännen» 1868 anmälda och
förordade »Norges och Danmarks historia för
svenska folket och dess ungdom» af Carl
Kastman och Thor Brunius.
I Örebro fick emellertid denna anda sitt
mäktigaste uttryck. Mötet, hvars
förhandlingar i Skolvännen ganska utförligt
refererades, blef i själfva verket det första
svenska folkskolläraremötet i stor stil.
Först och främst genom den starka
tillströmningen: från Sverige 707 deltagare,
från Norge 113, från Danmark 44 och
från Finland 6. Därnäst och kanske
ännu mer genom de många bemärkta
pedagoger och skolvänner, som här voro
samlade: från Norge Hartvig Nissen och
Ir-gens, från Danmark P. Bojsen, Kraiberg,
Tang, Edv. Erslev och Fr. Bajer, från
Finland Uno Cygnseus samt från vårt eget land
P. A. Siljeström, Olof Eneroth, G. V.
Gu-mselius, Abr. Eundbäck, C. J. Meijerberg,
C. V. Kastman, F. Sandberg, August
Sohl-man, S. A. Hedlund, Sven Eosenberg, B.
C. Rodhe, fröken (»mamsell»). Ebba
Gregersson m. fi.
Mötet utmärkte sig ock genom flera
såväl stämningsfulla som dramatiska
uppträden. Till de senare böra räknas de, då
man diskuterade examensväsendet, som den
liflige danske seminarieföreståndaren Tang
till de svenska mötesdeltagarnas förfäran
vågade kalla ett »legitimeret
daarekiste-vse-sen», eller då man drabbade samman
rö-raiide kvinnans lämplighet såsom
lärarinna, hvilken senare fråga då ännu var så
brännande, att den försatte många manliga
lärares blod i den lifligaste svallning.
Med undantag af Sven Eosenberg och
delvis B. C. Eodhe sände de svenska
folk-skollärarne vid detta möte inga mera
framstående förmågor i elden. Flera af dem,
som vågade sig fram, uppträdde dessutom
på den sida, hvilken var dömd att i en
saklig debatt ligga under» Följden häraf
blef en tämligen allmän känsla af att den
svenska folkskollärarekåren just icke hedrat
sig inför de skandinaviska bröderna. Ett
komiskt uttryck åt denna känsla gaf strax
efter mötet en insändare till Skolvännen,
hvari bland annat lästes:
Något eländigare fattigdomsbevis gentemot
utlandets folkskollärare ha svenska folkskolans
lärare aldrig fått än af Örebromötet. Vid
Göteborgsmötet 1862 reste utlänmngarne från
Sverige med goda tankar om oss; vid
Örebromötet måtte de väl hafva blifvit öfvertygade,
att vi samt och synnerligen äro odågor, som
ju förr dess bättre böra undanträngas och
ersättas af kvinnor. Hvad som mest förtretade
mig var, att under det kvinnor tillätos att
deltaga i diskussionen, så tilläts ingen enda svensk
folkskollärare att föreslå en skål i parken för
sina utländska bröder. Hvad skola dessa fatta
för tankar om oss? Jo, att vi äro några
eländiga stackare, som duga till ingenting.
Tidningen själf, som under sitt sista år
ägnar en rad artiklar åt en återblick på
mötet, instämmer så till vida häruti, att
den finner de svenska folkskollärarne hafva
spelat en mycket anspråkslös roll, »och vi
veta icke», tillägger den, »om våra bröder
i norr, söder, och väster fingo höga begrepp
om vårt lands folkskollärarekår».
Beträffande de nordiska brödrafolkens
inbördes förhållande kände sig redaktionen
tveksam, huruvida man rätteligen borde
benämna dem skilda »nationaliteter». En
olikhet i karaktärsriktningen tyckte den sig
visserligen ha bemärkt, men den gällde
kanske endast de enskilda personer, som
deltagit i debatterna.
Den friskhet, som i allmänhet visade sig
hos de danska talarne - säger den -
vittnade fördelaktigt om den frihet och
jämlikhet, som råder i detta land. Om en och
annan talare slog öfver målet, lif var det dock
och nordisk kraft, förenad med nästan klassisk
vältalighet. Vissa af detta lands talare tycktes
erinra om en Demostenes i grekiska
folkförsamlingen. Norge, som var väl representeradt,
hade bland sig många talanger, och i
allmänhet tyckte man sig hos dessa våra grannar
finna ett djupt allvar och en religiös stämning,
som gjorde ett behagligt intryck. Finland
representerades af Cygnseus och utgifvaren af
tidningen »Österbotten». Den s j älsf rändskap,
som finnes mellan Sverige och Finland,
uppenbarade sig äfven vid detta möte. Man tyckte
sig höra en vemodig suck från båda sidor af
Bottniska hafvet. Gemensamma sträfvanden
för allmän upplysning förena ännu de skilda
bröderna.
När man läser dessa för 32 år sedan
uttalade ord, som visa, att känslan af
samhörighet mellan Nordens lärare redan då
var väckt, kan man icke undgå det
intrycket, att mera borde vara gjordt för nämda
känslas näring unde den tid, som förflu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
