Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 16. (1,007.) 17 april 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
264
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 16
summa äfven att åstadkomma den
luftväxling, som är möjlig, emedan de icke synas
hafva kommit till insikt om vikten af frisk
luft i skolrlimmet såväl för barnens hälsa
som för deras mottaglighet af undervisning.
I synnerhet i förhyrda småskolelokaler har
jag mången gång vid inträdet mötts af
den vidrigaste stank, och det har synts
mig f or vanans vardt, att så mycken
motståndskraft mot inflytelsen af osund och
förskämd luft kunnat förefiiinas hos lärare
och barn. Där det varit så beställdt, har
jag funnit ventilerna, om sådana funnits,
hermetiskt tillslutna och fönstren
omsorgsfullt tillspikade utan möjlighet att kunna
öppnas.
En annan ej sällan förekommande brist
i Skolhygienen är underlåtenheten att
tillfredsställande rengöra skollokalerna. Utom
det att golfven ej sällan befinnas i ett
mindre städadt skick, té sig äfven
understundom djupa lager af dam i fönster, på
bord och bänkar samt i materiel skåpet.
Vid en undersökning af barnens pulpeter
är ej ovanligt att finna desamma innehålla
mögliga ost- och smörgåsbitar, kärnhus af
ruttnade äpplen m. m. Skolråden åligger
visserligen att draga försorg om
skollokalernas städning och rengöring; men detta
åliggande öfverlämnas på landet vanligen
åt barnen, hvilka icke utan noggrann
tillsyn kunna ombesörja skollokalernas
rengöring. Här såsom i allt öfrigt beror
mycket på läraren. Där han har sinne för
sundhet och renlighet, där öfvervakar han
också, att lärorummen hållas snygga,
luft-växlade och ordentligt rengjorda.
Enligt Å. J. Särnblads berättelse.
Tillfälle till luftväxling tinnes i alla
skolsalar, blott det begagnades, och barnen i
allmänhet strängt tillhölies att gå ut under
rasterna, hvilket nu så mycket hellre kan
ske, äfven då vädret är dåligt, som vid
de flesta skolhus finnes täckt veranda. -
Städning af skollokalerna, som förr i
allmänhet förrättades af barnen och lämnade
mycket öfrigt att önska, skall enligt de
nya reglementenas föreskrift nu ske
dagligen genom särskild på skolans bekostnad
anställd person, hvarjämte skurning af
lokalerna skall ske minst en gång i månaden.
I alla de nya skolorna och flertalet gamla
finnas nu ändamålsenliga tvåsitsiga bänkar,
materielskåp, kartställ, matsäcksskåp o. s.
v. I de förhyrda lokalerna åter äro äfven
möblerna dåliga och i några med egen
lokal spöka ännu de gamla, rankiga
långbänkarna. - - - Det är att hoppas,
att de med det nya seklets ingång skola
vara alldeles försvunna.
Å. G. L. Belfrage.
Nästan enahanda omdöme uttalar
folkskoleinspektören Torell.
Rekvirera profnummer af Svensk
Läraretidning för utdelning till
lärare, lärarinnor och skolvänner!
Fås gratis och porto f ritt.
»Frasen om Grottekvarnen»
- se där det »förlösande ord»,
hvarmed Göteborgs Aftonblad senast
hugnat sina trogna af den
agrar-pedago-giska bekännelsen.. Bladet har nu,
liksom så ofta tillförene, den mycket
stora förtjänsten att vara uppriktigt.
Dess ståndpunkt är klar och otvetydig.
Tröskverksägare och betodlare och
snusfabrikörer behöfva den billiga
barnakraften för sin profit - bort därför
med fortsättningsskolorna! Visserligen
har här för någon tid sedan lefvat en
välmenande Svärmare, som skrifvit
ihop . »Den nya Grottesången». Men
detta hans poem ha vi i guldsnitt på
vårt divanbord, och öfver honom
själf ha vi rest en ståtlig graf såsom
man ju i både gamla och nya
testamentets tid gjort med alla s. k. profeter.
Men därmed borde det väl ock vara
nog. Att vi skulle låta en sådan där
ideologs poetiska fraser inverka på vår
realpolitik, det lär väl ändå ingen
vettig människa begära. Poesien kan vara
bra för fruntimmer och barn, i
synnerhet vid jultiden, och på Svenska
akademiens högtidsdagar må den ju
ock kunna tolereras. Men med det
praktiska lifvet får den icke ha
någonting att beställa. Sentimentaliteten
har sannerligen varat länge nog, och
man kan om densamma med allt skäl
säga hvad , den nyktre och resonable
mammonsprästen i sin festpredikan
yttrar om kristendomen:
I mannahjärtan pjåskets gift han sände.
Hur väl, att samfundshälsan återvände! .
Och till de mest glädjande tecknen
på »pjåskets» försvinnande och
sam-fundshälsans återvändande räknar
agrar-pedagogikens hufvudorgan
Göteborgs folkskolestyrelses senaste
förklaring, att den ej ämnar »inlåta sig» på
att fordra skolplikt af lagligen
skolpliktiga barn. Med en fyndighet, som
det är skada att Grottesångens skald
ej blef i tillfälle att beundra, påvisar
Göteborgs Aftonblad, att hvad som
egentligen bör kunna symboliseras
med Grottekvarnen, det är icke
industrialismen, icke betkvarnen eller
snuskvarnen, utan det är - folkskolorna,
i all synnerhet »fortsättningsskolorna
eller liknande inrättningar».
Dessa hafva - yttrar det - tvärtom
endast ökat bördan för dem, som på detta sätt
nödgats arbeta på två håll. Man har ökat
besväret och ofveransträngningen i stället för
att i den filantropiska kulturens namn
förminska den.
Att döma häraf torde det vara »i
den filantropiska kulturens namn»
som Göteborgs folkskolestyrelse
»befriat» barnproletariatet från fortsätt-
ningsskolan. Antagligen är det ock
omsorgen om samma kultur, som
förmått en ännu ej närmare uppdagad
myndighet att hvad rikets andra stad
beträffar afskaffa folkskolestadgans §
47 och ersätta den med en ny, som
hittills varit alldeles obekant för det
öfriga Sverige.
En osmaklig titel,
som man på vissa håll med all gewalt
synes vilja göra allmänt gångbar inom
folkskollärarekåren, är titeln
»magister». Ursprungligen har den fått fast
fot inom hufvudstaden, af hvad
anledning känna vi icke, och frågan
härom torde vara allt för obetydlig för
att förtjäna en undersökning.
Bort-sedt från en eller annan ovanligt
titelsjuk individ, har denna från
universitetet lånade men därstädes
längesedan afskaffade benämning i alla tider
varit ytterst litet omtyckt inom den
kår, som man därmed velat hugna.
Att draga på sig andras gamla aflagda
kläder och att nödgas bära dessa
såsom sin uteslutande, alldeles speciella
uniform måste ju ock kännas
motbjudande för en kår, som hellre
uppträder i sin egen enkla arbetsdräkt än i
de brokigaste paltor från lumpboden.
Vår tids folkskollärare vill icke
stämplas ined något som helst kastmärke,
och han föredrager därför vida att
utan krus få den numera allmänt
medborgerliga benämningen »herr» N. N.
framför att tituleras »magister» N. N.
Vi föranledas till detta uttalande
genom den omständigheten, att rnan
här och där synes tro, att man visar
folkskollärarne en artighet genom att
kalla dem »magistrar». Så t. ex. i
ett nyligen utkommet och oss tillsändt
nummer af tidningen »Djurskyddet»,
där uti ett par notiser om funktionärer
i nya djurskyddsföreningar uppräknas
»magister» den och, »magister» den
och »magister» den. Välmeningen är
nog god, men om vi icke misstaga
oss allt för grundligt, torde de afsedda
personerna betacka sig så mycket för
äran. Skall man vid dylika tillfällen
nödvändigt använda en yrkestitel, så
har man ju titeln »folkskollärare».
Den är hvarken lånad eller halft
komisk, hvilket titeln »magister»
faktiskt är. I medvetandet härom hafva
vi i Svensk Läraretidning aldrig
användt denna förlegade benämning, och
vi kunna icke se minsta skäl, hvarför
man nu skulle söka lyckliggöra
landsbygdens folkskollärare med något,
hvarifrån städernas folkskollärare - enligt
hvad vi tro - hjärtans gärna skulle
vilja bli befriade.
Det torde väl icke behöfva påpekas,
att den tillämnade »magister»-reformen
icke på något sätt motsvarar den så
hastigt genomförda fröken-reformen.
Den senares syfte var att nedbryta en
kastskillnad och åstadkomma jämlik-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
