Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 20. (1,011.) 15 maj 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 20
SVENSK LÄRARETIDNING.
329
teratur. Men striden utkämpades; folk- och
småskolor gjorde sina segerrika insatser, och
studenterna gåfvo en kraftig hjälp genom
föreläsningar och föredragsserier samt framför
allt genom sina stora förtjänster om den
finska folkhögskolan. . De österbottniska
studenterna gingo i spetsen, kamraterna följde
omsider i deras spår, och nu arbeta 21
folkhögskolor för sin välsignelsebringande uppgift.
Hand i hand härmed hafva utvecklats
ungdomsföreningar och folkbibliotek.
Talaren lämnade till sist en utförlig
redogörelse för förverkligandet af det nya
uppslag i folkbildningsmetoden, som de sista åren
framträdt i Finland: hemskoleidéen och dess
realiserande. Han skildrade Finlands senaste
öden som en direkt orsak till denna företeelse
och beskref hemskolornas organisation, deras
framgångsrika arbete med lärokurser,
litteraturspridning o. s. v. De, som vilja lära känna
det närmare förloppet af hela denna
offervilliga sträfvan i den nationella odlingens
tjänst, kunna taga kännedom om »Berättelse
öfver hemskolearbetet år 1899», Helsingfors
1900.
Tal:n slutade med uttalandet af den
förhoppningen, att det fria medborgerliga
initiativet i hans finska fädernesland allt
fortfarande skulle veta att hålla denna rörelse
lefnadsfrisk och fruktbringande.
En af mötets mera intressanta
diskussioner var äfven den om
folkbibliotek.
Såsom inledare fungerade Nordens mest
framstående kännare på detta område,
adjunkt A. Steenberg från Horsens.
Talaren skildrade till en början
biblioteksrörelsens öden i de stora förebildslanden,
Amerika och England, där denna viktiga gren
af folkbildningsarbetet befrämjas på det mest
storartade sätt af alla samhällslager. Det är
just inpräglande i människornas medvetande
af läsningens, den verkligt arbetsamma
läsningens stora betydelse för lifvet, som är en
af de viktigaste haf stängerna för
folkbiblioteksrörelsens framgång. Åt skolorna måste
vi i synnerhet skaffa böcker. För att förbättra
de kommunala bibliotek, vi redan äga, är
emellertid sammanslutning och centralisation en
nödvändig åtgärd. De pekuniära svårigheter,
med hvilka hela denna sak har att kämpa,
skulle enligt talarens mening lätt öfvervinnas,
om blott stämningen i landen upparbetades
till sympati för folkbiblioteken.
Under den på det sakrika föredraget
följande diskussionen framställdes en del nya
synpunkter. Så betonades bl. a. i ett
lif-fullt anförande af bibliotekarien Nyhuus
från Kristiania den väsentliga olikheten
mellan förhållandena i Norge och Sverige,
att hos oss allting är det fria initiativets
sak, medan i vårt broderland stortinget
skänker sitt stöd genom frikostiga anslag.
Den »roliga» skönlitteraturens betydelse
underströks af direktör Teodor Holmberg och
på samma sätt af andra talare vikten af
dansk-norsk läsning.
På förslag af folkskollärare N. Lundahl
och redaktör Aldén fattade mötet en
resolution, i hvilken uttalades nödvändigheten
af statens och kommunernas understöd åt
folkbiblioteken under villkor, att de fritt
skulle få utveckla sig.
Diskussionen om
folkhögskolan och studenterna
hade, trots sin samtidighet med
meningsutbytet angående konstens popularisering,
samlat rätt många deltagare. Inledare var
folkhögskolläraren E. Ingers från Hvilan.
I sin intressanta framställning gaf han dels
en kortfattad historik öfver rörelsens historia,
dels en sammanfattning af folkhögskolans
karaktär och stora sociala betydelse. I
sistnämda afseende gjorde talaren särskildt den
anmärkningen, att det är en väl så nödvändig
sak att lära våra arbetsgifvare förstå det
samhälle, hvari de lefva, som att uppfostra
arbetarne därtill. Folkhögskolan behöfver
emellertid grundligt universitetsbildade lärare och
framför allt lärarepersonligheter, som kunna
fatta rodret, när de nuvarande ledarne gå
bort. Han uppmanade studenterna att taga
kännedom örn folkhögskolans arbete och
inträda i dess tjänst, något som icke minst
skulle ha sin stora betydelse för studenten
själf såsom en kraftig uppryckning till
intensivt arbete.
Efter inledningsföredraget utspann sig en
diskussion, hvari deltogo flera framstående
folkhögskollärare och jämväl studenter från
de tre nordiska landen. Högskolornas
arbete belystes ganska allsidigt. Bland annat
betonades, att de sökte uppfostra sina elever
till verkligt frisinne, ’till uppskattning af
och respekt för olika tänkande.
* Konsten och folkbildningen.
Fil. mag. Uno Stadius från Vasa inledde
diskussionen öfver ämnet »Konsten och
folkbildningsarbetet» - utan tvifvel ett af
de intressantaste, mötet hade att bjuda på.
Våra folk, sade tal:n, hafva århundraden
igenom kämpat en kulturstrid, som fört dem
från seger till seger. Inför uppgiften att gifva
folket bildning kan knappast någon stå
likgiltig - äfven konsten är hänförd, och dess
utöfvare vilja räcka sin hjälpande hand åt
rörelsen. I dagens soliga ljus vill konsten,
liksom folkupplysningsarbetet, lefva; båda
vilja de genomstråla allt. Det är omöjligt
för någon, som hängifvit sig åt en af dessa
båda lifsuppgifter, att svika den. I konst,
vetenskap och litteratur är det blott det
enklaste och renaste, som får bjudas folket. Men
inom måleri och skulptur är det ej nog att
skaffa konstverk, det gäller äfven att lära
folket betrakta dem.
Inledaren gaf en öfversikt af hvad som
gjorts för den konstnärliga uppfostran i
hemmet som i skolan.
Tyskland står här i främsta ledet. Där är
det företrädesvis folkskolan, som tagit saken
om hand och genom teckningsundervisningen
verkat förvånande mycket. Här borde vi följa
efter och lära oss inse nödvändigheten af t.
ex. konstnärliga illustrationer i läro- och
läseböcker.
I hemmen - äfven inom de bildades -
är mycket att göra. I fråga om deras
utsmyckning är den grundligaste reform af
nöden, och studenterna borde åtaga sig detta.
Visserligen har den moderna konstindustrien
uträttat ett godt arbete i rätt riktning. Men
den är tyvärr ännu en patricisk lyx, och våra
ansträngningar böra därför gå ut på att
anskaffa billiga konstindustriella föremål åt
folket. Först och främst borde vi rikta vår
uppmärksamhet på anskaffandet af goda och
billiga reproduktioner af konstverk. Och då
vore det lämpligt att börja med porträtt af
våra store män eller med taflor af fosterländskt
innehåll.
Ett svårare område är musiken, där kyrkan
fördärfvat smaken. Folkskolan borde taga
folkets musikaliska utbildning om hand och
då särskildt lägga an på den unisona sången.
Talrn rekommenderade dessutom musikfester
och stora folkkonserter.
För litteraturens räkning , förordade tal:n
folkföreställningar på teatrarna och dramatiska
uppläsningar. Först och sist böra vi sätta
oss in i den litteratur i frågan, som redan
finnes. Tal. nämde arbeten af John Buskin,
William Morris, Walter Crane, Georg Hirth,
Alfred Lichtwark m. fl. För dem, som vilja
utbilda sig till verkliga »konstlärare» åt
folket, förordades ett> studiebesök i Hamburg,
där rörelsen nått sin starkaste utveckling.
I den ganska långvariga diskussion, som
följde efter den präktiga inledningen,
framkom föga nytt utöfver hvad som blifvit
sagdt af inledaren. Alla talare tycktes
dock vara ense om, att vi främst af allt
måste rikta våra ansträngningar på folkets
- och ej minst de bildades – uppfostran
till konsten att se.
Qvidam Qvidamsson.
»Ett förlösande ord»
lärer nian knappast kunna kalla den
förklaring, soni folkskoleinspektören d:r
J. M. Ambrosius den 6 dennes lämnat
Göteborgs Handelstidning med
anledning af nämda tidnings nyligen gjorda
uttalande i fråga om minderåriga
arbetares skolundervisning.
Förklaringen, hvars rubrik lyder:
»Skoltvång i fortsättningsskolan», har
ett omfång motsvarande 71/? spalter i
Svensk Läraretidning, men lämnar
oaktadt sin stora utförlighet mycket
dunkelt, som för frågans bedömande skulle
vara af synnerlig vikt.
I ett par punkter är förklaringen
visserligen af allra största intresse. Dess
författare uttalar såsom sin bestämda
Öfvertygelse, att den i fjor fastställda
minimiåldern för inträde i industriellt
arbete är för låg samt att
fortsättningsskolan borde vara obligatorisk. Hans
yttrande härom har följande lydelse:
För egen del hyser jag fortfarande samma
åsikt, som jag vid flera tillfällen sökt göra
gällande, att det skulle hafva varit till
välsignelse för det uppväxande släktet, om en
allmän skolplikt i fortsättningsskolan under
viss tid stadgats, och om därjämte det alltför
tidiga och dagslånga barnarbetet förändrats
genom lag. Sådant arbete inverkar nämligen
i de flesta fall skadligt på barnens fysiska
utveckling, och det är ett stort misstag^ om
man tror, att arbetarfamiljernas ekonomi
genom detsamma skall förbättras, ty det är i
grunden så, att de vuxne arbetarne lida skada
genom konkurrensen med barnarbetet. Det
är min fasta öfvertygelse, att ett folks
framåtskridande icke blott i kunskap och bildning
utan äfven i ekonomisk styrka främjas genom
en god och icke alltför knappt tillmätt
skol-uppfostran men äfventyras därigenom, att
barnen för tidigt kastas in i fabrikerna.^ Tyvärr
har denna uppfattning icke segrat i striden
om barnarbetet.
Härmed sammanhänger på .det
närmaste det beriktigande, författaren
gifvit en i Handelstidningen meddelad
uppgift om den ålder, vid hvilken
lärjungarna i medeltal afgå från
folkskolans fjärde årsklass.
Rörande medelåldern vid afgången - yttrar
han härom - får jag upplysa, att den bör
räknas till 13,12 år i juni 1900, icke till 12Va
år, såsom det uppgifvits. I årsberättelsen för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
