Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 23. (1,014.) 5 juni 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 23
SVENSK LÄRARETIDNING.
389
lingen, isynnerhet där densamma, såsom
numera mestadels tyckes vara fallet, är förenad
med organist- och kantorsbefattningar. Till
att ådagalägga detta lär det vara nog att
erinra därom, att det åligger klockaren såsom
sådan att vårda kyrkans arkiv, de kyrkliga
kärlen, skrudarna och öfriga inventarier, svara
för alla kqllekter, utöfva närmaste uppsikt
och kontroll öfver den lägre kyrkobetjäningen
(kyrkovaktare, orgeltrampare, ringare,
dödgräfvare o. s. v.) och öfver hufvud ombesörja
och svara för, att allt, som hör till
gudstjänstens yttre anordningar, är i tillbörligt skick.
Att anförtro alla dessa viktiga åligganden åt
en kyrkvaktare är i de allra flesta fall en
omöjlighet. Alldeles nödvändigt är det alltså,
att klockareinstitutionen fortfarande
bibehålles såsom en särskild syssla jämte de ringare
s. k. kyrkobetjäntesysslorna.
En ekonomisk omständighet af stor vikt
måste härvid ock tagas i betraktande. De s. k.
klockareborden eller de små, kyrkan tillhöriga
och henne närbelägna hemman, som ofta äro
anslagna till klockaresysslans aflöning, äro
nämligen genom gällande lag och privilegier
bundna vid klockarebefattningarna såsom
sådana och , lära alltså ingalunda utan vidare
kunna disponeras till förbättrande af
organist-och kantorslönen, utan måste framgent
komma den tjänsteman till godo, som har i
uppdrag att sköta klockarens åligganden, vare sig
att denne bär titeln af klockare eller han
framdeles får någon annan lämpligare
ämbetsbe-teckning.
På grund af nu angifna skäl finner
domkapitlet sig alltså böra afstyrka bifall till
yrkandet om afskaffande af
klockareinstitutionen.
Däremot skulle domkapitlet med anledning
af petition är ernås yrkande i andra punkten
vilja föreslå vissa positiva åtgärder, hvilka,
om de genomföras, säkerligen långt bättre än
den af petitionärerna föreslagna utvägen skola
kunna främja det syfte, som ligger till grund
för deras framställning. Dessa åtgärder äro
följande:
Alla sådana bestyr, som, ursprungligen
klockaren ålagda, kunna - för att begagna ett af
petitionärerna användt uttryck - med skäl
betecknas såsom vaktmästaregöromål, må
skiljas från klockaretjänsten och öfverlämnas -
såsom i de flesta fall redan är fallet - åt
kyrkvaktaren.
För att hafva nu förefintliga, högst
betänkliga missförhållanden i fråga om klockares,
kantorers och organisters lönevillkor, i det att
deras löneförmåner i en mycket stor mängd
församlingar äro oskäligt ringa och
öfverhufvud förete en efter tillfälliga omständigheter
godtyckligt växlande ojämnhet, vill
domkapitlet vidare hemställa, att, sedan fullständig
utredning skett af hithörande .förhållanden,
en reglering af ifrågavarande tjänstemäns
löner må varda verkställd i syfte att
innehaf-varne af dessa tjänstebefattningar må erhålla
den ersättning för sin verksamhet, som
motsvarar deras betydelsefulla uppgift och
ställning i församlingen.
I sammanhang med hvad domkapitlet i det
föregående uttalat anser sig domkapitlet
tilllika böra fästa uppmärksamheten på det
trängande behofvet af att en för hela riket
gällande stadga rörande klockare, kantorer och
organister - i motsvarighet mot
folkskolestadgan - med fullständiga bestämmelser i
afseende på examina, kompetens, tillsättning,
tjänstledighet och afsked samt åligganden och
aflöning blifver utarbetad och i vederbörlig
ordning fastställd, hvarefter de af respektive
stifts styrelser upprättade stadgar för
»kyrko-betjänte» skulle komma att gälla endast de
lägre, i egentlig mening så betecknade
för-samlirigstjänarne (kyrkvaktare, orgeltrampare
o. s. v.).
Hvad slutligen angår tredje momentet i
pe-titionärernas framställning, nämligen
tillväga-bringandet af understöd i form af pension
samt änke- och pupillkassa, anser
domkapitlet denna sak så behjärtansvärd, att
domkapitlet vill med tillstyrkande stödja densamma.
Då emellertid, detta omfattande ärende ännu
är i saknad af all utredning, anser
domkapitlet sig för närvarande icke hafva anledning
och tillfälle att uttala sig i afseende på sättet
för realiserandet af ifrågavarande önskemål.
Vid majstämmoma har petitionen i flera
trakter af Sverige varit före.
Bifall till petitionen om
klockareinstitutionens afskaffande yrkades på stämmorna i
Hernösand, HanmienJiög, Emitslöf, Krist.,
Njurunda, Vnrl. (församlingarna må
fortfarande själf bestämma lönen), Skellefteå
(allmän reglering af lönerna och minimilön
önskvärd), Öja, Mim., Nora, Vnrl. (lönevillkoren
dock alltför betungande för små församlingar;
domkapitlen borde bestämma lönen, där
kantors-, organist- och
folkskollärarebefattningarna förenas), Jörn, Vbtn.
För institutionens afskaffande och
kloc-karegöromålens fördelning på organisten och
en lägre kyrkotjänare med lagstadgad
minimilön för den förre uttalade sig stäm-
. Ystad (kantors- och organisttjänst böra oin
möjligt förenas med folkskollärarebefattning,
hvarigenom lösningen af löne- och
pensionsfrågan skulle betydligt underlättas), Magiehem,
Krist., Skön, Vnrl., Kellstorp, Mim., Fulltofta,
Mim., V. Broby och Björnekidla, Krist., Nord*
maling, Nbtn.
Mot institutionens borttagande uttalade
sig stämmorna i
Engelholm (titeln må bortfalla; minimilön
samt pensions- och änkekassor önskvärda),
Landskrona, Söfvestad, Mim., Pajala, Nbtn,
Öfver Luleå, Raus, Mim., Tärendö, Nbtn,
Vännäs, Vbtn (enda reformyrkandet var att
»klockaren borde kunna sjunga»).
Vestjydsk Skolemöde i
Varde 1901.
Genast vid inträdet i det till möteslokal
inredda Varde ridhus märkte man, att detta
möte ej var ett vanligt skolmöte.
Möteslokalen var alldeles proppf ull-det lär ha
funnits inalles bortåt 2,000 deltagare - och att
Vestjylland ej har så många lärare och
lärarinnor, kunde man ju antaga. I själfva
verket äro dessa Skolmöten mera att
betrakta såsom folkmöten än såsom Skolmöten.
Hit komma deltagare från alla
samhällsklasser och från alla politiska partier. Med
hänsyn härtill har man också sökt att till
behandling vid mötena upptaga sådana
ämnen, som ej blott äro af betydelse för
lärarekåren utan kunna intressera alla. Att
man lyckats, visar det stora antalet
deltagare.
I det tal, hvarmed inspektör J. Oisen
i Varde hälsade d,e närvarande, framhöll
han, att detta möte - det 14:e vestjyd.ske
skolemöde - var det första, till hvilket
representanter för alla de öfriga tre nordiska
länderna tillstädeskommit. Där funnos
nämligen tre finnar, en norrman och en svensk
(3 ankommo senare). Och han ville i detta
förhållande se ett bevis för att äfven de
mindre mötena i sin mån kunna bidraga
till att utbreda och befästa ett godt
samförstånd mellan Nordens folk.
Bland de telegram, som upplästes, var
ett från Finlands allmänna svenska
folkskollärareförening.
På programmet stod först »Den nationale
Vcekkelse i Finland», som inleddes af fru
Maltesen, Köpenhamn.
Den fråga, som först och främst vid tal
om Finland i närvarande stund tränger sig
fram, är denna: Hur skall det gå? Frågan
kan också framställas sålunda: Har Finland
en nationell kultur, hvars undergång vore en
förlust? .
Finland har fått sin kultur från Sverige,
och äfven om det såsom Sveriges blodiga
sköld mot öster lidit och lidit mycket, står
det dock ännu alltjämt i tacksamhetsskuld till
Sverige.
År 1808-9 bildar vändpunkten i Finlands
historia. Då gällde det för landet att visa,
att det kunde, andligen taladt, stå för sig
själft. Det arf, det erhållit af Sverige - den
protestantiska tron, bondefriheten och
universitetet - jämte Alexander-I:s aktning för den
konstitutionella friheten möjliggjorde också
en själfständig utveckling.
Att dock den stora nationella
kraftutvecklingen under kriget efterträddes af en
långvarig slapphet visas däraf, att ständerna ej,
sammanträdde till landtdag förr än 1863.
År 1822 slöts i Finland ett ungdomsförbund,
som sedermera blef af största betydelse för
Finlands framtid. Det var då Euneberg,
Lönnrot och Snellman fattade beslutet att
offra sig för sitt folk. Runebergs insats i
kulturen torde vara tillräckligt bekant för
svenska läsare utan att här behöfva framhållas.
Som läkare i nordliga, Finland kom Lönnrot i
intim beröring med finska folket. Han företog
vidsträckta resor i landet för att få höra och
komma i tillfälle att uppteckna de gamla
sagorna och sägnerna. Han kom då också i
tillfälle att se, hur de gamla sångerna utfördes.
Resultatet af hans arbete blef Kalevala, om
hvilken man med skäl torde kunna säga, att den gaf
det finska folket mod att lefva och skänkte
detsamma, det nationella medvetande, det så
väl behöfde. Snellman slutligen verkade i
tal och skrift för finska språkets användande
och lyckades också få finskan fram till
likställighet med svenskan.
Vill man i få ord karaktärisera dessa trenne
män, torde det kunna ske på följande sätt:
Runeberg gaf riktning åt fosterlandskärleken,
Lönnrot var finska folkets nationella
medvetande och Snellman dess nationella
samvete.
I Finland anser rnan fyrväpplingen
lyckobringande ; vi tro också, att den nordiska
fyrväpplingen skall åt den gemensamma kulturen
skapa en lycklig framtid.
Seminarielserer Marius Sörensen i Jelling
talade om skaldernas inflytande på folket och
folkens inflytande på skalderna. Han visade
med en mängd citat, huru diktens män
rikta landets språk, utveckla folkets
känslor på skilda områden, gifva det större blick
för naturen, öka dess samfundskänsla o, s. v.
Valgmenighedsprsest M’. Larsen talade
sedan öfver »Forholdet mellem det
overleve-rede og det personlige i Kristenlivet’».
Han framhöll, att »det overleverede»,
hvarmed han menade röster från forntid
och nutid, är af stor betydelse för den kristne.
Dock må meddelandet af dessa
»över-le veringer» ske ytterst varsamt, så att den
kristne kommer att betrakta dem med samma
vördnad som barnet betraktar sin moder,
äfven då det genom sin egen personliga
utveckling kommit till en annan åsikt än
hon. Det viktigaste för den kristne är
dock det egna, personliga, och för att vinna
klarhet i detta, barnaförhållandet till Gud,
måste människan sätta in hela sitt lif.
Förständer L. Schr0der i Asko v talade
öfver 0nskeligheden af ät Erhverv&livets
Historie blev fortalt i Skolen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
