Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 34. (1,025.) 21 augusti 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
566
SVENSK
N:r 34
Genom" donation från ’Jcrsiä stiftades
Österhaniiige^ ;.strckeiaskolay -^nuvarande
kyrkskolan.,- . ./."’ ’.;
På gamla, dggår n^tfed^ Fredrifea
Bremer tillbaka "föll sitt ^barndomshem på
Årsta; däf^ori, efter; att ’Jiafva bevistat
julottan i sockeÄyrfen, äafled af en vid
kyrkobesöket ^drageii sjukdom
nyårsafton 1805. Hennes graf bäddades i
Oster-haninge -kyrkogård, där redan föräldrar
och syjäkön funnit sin’sista hvilostad.
Vid denna grift försiggick i lördags,
hundraårsdagen af Fredrika Bremers
födelse, en synnerligen stämningsfull
högtid, då styrelsen för f»
Ffedrika-Bremer-förbundet» samlades kring grafven för
att bringa den hänsofna ett tack för
’hvad hon i lifvet verkat. Höga
flaggstänger med blågula dukar hälsade de
minnesfirande från kyrkplanen.
Genom en ståtlig äreport kom man in
på kyrkogården, där skolbarn från f. d.
Bremerska skolam bildade häck, hvarje
barn bärande i handen en svensk flagga.
Högtiden inleddes med »Integer vitse»
och »Stilla skuggor», af sjungna af en
blandad kör. Härefter framträdde
förbundets damer, nedläggande praktfulla
kransar, sedan de i längre eller kortare
anföranden skildrat Fredrika Bremers
lifsgärning. Frän Finland hade tvänne
representanter infunnit sig, hvaraf den,
ena medförde en ståtlig eklöf skr ans,
flätad af löf från de gamla ekar, söm än
omgifva Fredrika Bremers födelsehem.
Bland öfriga traiisar märktes en från
högre lärarinneseminariet i Stockholm.
Sectan kransläggningen ändats, af sjöngo
skolbarnen »Hell dig, du höga Nord»,
hvarpå akten afslöts med psalmen 500: 7.
Särdeles anslående var barnens
defi-lering med sänkta fanor kring grafven.
Sedan kyrkan beskådats, där de »finska
gästerna till ära Suomis sång afsjöngs,
anträdde de besökande
förbundsmedlem-inarne en färd till Årsta.
G. A. Westerin.
Skolmötet i Uppsala.
(Bref till Svensk Läraretidning!)
Såsom redan i förra numret
oinnäm-des, hölls »första allmänna
folkskolemo-tet för Uppländ och Stockholm» i
Uppsala den 13 och 14 augusti. For
mötets förhandlingar och anordningar
-lämnas ’här eri sammanträngd redogörelse.
Mötets glanspunkt var onekligen
docenten von Schéeles föredrag Om
^tpp-märKsanihet.
Efter att hafva betonat
uppmärksamhetens stora’ betydelse såväl för skolan
som för hela det kulturella lifvet sökte
tal:n till eri början klargöra hvad
uppmärksamhet egentligen är. För’bestäm-,
mändet af detta begrepp liksom af många
andra; hade" man en ledning i själfva
ordet: att höra eller ’ö e upp for att märka
något. Närmare bestämdt vore uppmärk-
samhet detsamma som tänkarnas
koncentrerande på en sak, ett föremål med
bortseende från alla andra. Resultatet
af uppmärksamheten måste blifva en
klar och tydlig uppfattning af det
uppmärksammade föremålet.
Men uppmärksamheten vore icke
uteslutande af psykisk utan äfven af fysisk
natur, såsom man lätt kunde se af de
växlande ansiktsuttrycken och äfven en
del ofrivilliga kroppsrörelser hos den
uppmärksamme. På grund häraf kunde man
ej rimligtvis begära, att ett barn under
hvilka fysiska förhållanden som helst
kunde visa samma uppmärksamhet. Ett
kroppsligen uttröttadt eller hungrigt barn
till exempel kunde ej med
uppmärksamhet följa undervisningen. Oriktig vore
äfven den föreställningen, att andligt
arbete skulle vara oberoende af kroppslig
hvila. Det förhåller sig nämligen så,
att det andliga arbetet också tager
kroppens krafter mer eller mindre i anspråk.
Det vore därför mindre välbetänkt att
under rasterna tillhålla barnen att leka
sådana lekar, som kräfva allt för stor
kroppslig ansträngning, enär deras
uppmärksamhet under lektionerna därigenom
slappades. I våra skolor, särskildt i
småbarnsskolorna, äro dessutom enligt
talarens mening lektionerna allt för långa.
Detta främjar ouppmärksamhet under
lektionen, hvilket i sin ordning vållar
luckor i lärjungarnas kunskapsförråd. I
första klassen kunna barnen i allmänhet
ej , hålla uppmärksamheten spänd mer än
10-15 minuter. Men att låta barnen
efter så kort tids förlopp få en lika lång
rast ute i det fria skulle äfven medföra
olägenheter, hvarför tal:n förordade att
efter 10-15 minuters förlopp afbryta
lektionen med några sånger eller
gymnastiska rörelser inne i skolrummet.
Man hade indelat uppmärksamheten i
aktiv och passiv uppmärksamhet, men
tal:n visade genom exempel, att denna
indelning icke vore fullt riktig. Han
ville i stället skilja mellan afsiktlig och
oafsiktlig uppmärksamhet. Den förra vore
emellertid af mindre pedagogisk
betydelse, emedan den ej kan blifva
varaktig, hvarom man lätt kan öfvertyga sig
genom ett enkelt experiment. Det
tjänar därför ingenting till att söka
kommendera barnet till uppmärksamhet, och
nästan ännu sämre är det att bedja om
sådan, enär denna bön alltid blifver
ohörd.
Konsten att tilldraga sig
uppmärksamhet vore en sådan konst, som hvarken
kan läras eller läras bort. Endast det,
som väcker lifligt intresse och
framkallar kraftiga känslor hos oss, ådrager sig
vår uppmärksamhet. Hvad läraren talar
om, måste därför mer eller mindre
omedelbart sammanhänga eller
sammanbindas med barnets intresse, hvarför den
stora konsten att hålla barnen
uppmärksamma egentligen består däri, att
läraren söker ställa sig på barnens
ståndpunkt.
En göd måttstock på undervisningens
resultat är, om den lyckats göra barnen
vetgiriga eller icke. Tal:n betviflade, att
vi med ~våra vanliga
undervisningsmetoder lyckats härutinnan. I stället för att
barnet borde vara det frågande och
läraren den svarande, hvilket vore
naturligt, gå vi rakt motsatt till väga.
Följden häraf visar sig också snart nog däri,
att barnen helt och hållet upphöra att
fråga - icke därför att de tro sig veta
allt, utan därför att de anse det
opassande att fråga. I Frankrike hade talrn
hört en helt annan undervisningsmetod
och skulle försöka att åtminstone delvis
tillämpa den under sina akademiska
föreläsningar. Men nu inträffade det
märkliga, att icke ens de blifvande juristerna,
som dock själfva behöfva vara
hemmastadda i konsten att »utfråga», kommo
sig för med att framställa någon fråga!
I fråga om repetitionen, som af ålder
ansetts såsom undervisningens A och O,
bestode den stora pedagogiska konsten
i att förbinda det nya med det gamla
äfvensom att vid repetitionen framställa
det gamla från andra synpunkter eller
i nytt ljus. En repetition, som endast
bestode i ett återupprepande eller
inpluggande af det förut genomgångna, vore
icke allenast värdelös utan rent af
skadlig, emedan den hos lärjungarna
framkallade leda för ämnet.
Det gäller vidare att vid
undervisningen röra sig med konkreta
åskådningar och ej endast med abstrakta
begrepp. »Den, som ej äger förmåga att
tala i bilder, utan nödgas röra sig
endast med abstrakta begrepp, kan
omöjligen vara en duglig lärare.» Flitig
användning af »svarta taflan» är också ett
oeftergifligt villkor för att hålla
uppmärksamheten vid makt, hvarför läraren
äfven borde äga förmåga att å
densamma göra nödiga teckningar.
Tal:n framhöll vidare skillnaden
mellan teoretisk och praktisk
uppmärksamhet. Af den förra ha vi redan fått allt
för mycket, hvaremot vi behöfva
mycket mera af den senare. Orsaken härtill
ligger däri, att hela skolundervisningen
är allt för teoretiskt anlagd. En
grundlig reform är därför af nöden. Böcker
och hemläxor behöfva maka åt sig, och
lärarens personliga undervisning träda i
stället.
Tyvärr kan under nuvarande
förhållanden icke synnerligen mycket göras i
denna riktning. Men vi borde ej
försumma det lilla, som kunde göras. Tal:n
betonade därför vikten af, att lärarne
själfva hyste intresse för fortsatt
utbildning, ett intresse, som han tyckt sig spåra
i detta och andra dylika mötens anhållan
om populär-vetenskapliga föreläsningar.
»En lärare, som slutat att vara
lärjunge, duger ej till skollärare», så slöt
docenten von Schéele sitt föredrag »om
uppmärksamhet», som mottogs med
intensiva bifallsyttringar af de talrika åhörarne,
hvilkas uppmärksamhet han i så hög grad
lyckades fängsla.
Efter föredraget sjöngs »Du gamla,
du friska».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
