Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 35. (1,026.) 28 augusti 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 35
SVENSK LÄRARETIDNING.
587
Ännu längre bakåt?
Nya eftergifter åt industriväldet?
I Stockholms Dagblad för sistlidna
torsdag behandlar en författare, som
skrifver under märket l-m-n, den
utomordentligt viktiga frågan om
fortsatt undervisning. Öfverskriften till
hans uppsats lyder sålunda: »En brist
i vår skollagstiftning». Men
innehållet går i en helt annan riktning
än Öfverskriften antyder.
Efter en längre redogörelse för nu
gällande lagstiftning i ämnet lämnar
författaren följande sammanfattning
af dennas bestämmelser:
lärjungar i allmänhet, som fått
afgångsbetyg från folkskolan eller annars
tillstånd att lämna den, äro ej skyldiga
att deltaga i fortsatt undervisning, och
deras arbetsgifvare hafva ej någon
förpliktelse att bevilja dem ledighet att
däri deltaga, i händelse de skulle vilja
det;
dylik lärjunge, som användes till
arbete uti industriellt yrke, är ej skyldig
att besöka skola för fortsatt
undervisning, men hans arbetsgifvare är
förpliktad att gifva honom därför erforderlig
ledighet;
dylik lärjunge, som användes till
arbete i handtverk eller annan handtering,
som icke idkas i så stor omfattning, att
handtverket eller handteringen skäligen
må anses som fabrik, är skyldig att
begagna undervisningen i folkskolan å de
tider, skolrådet bestämmer.
Naturligtvis kan författaren lika
litet som någon annan finna dessa
brokiga och delvis otydliga
bestämmelser tillfredsställande.
Är denna olikhet - säger han -
grundad i förefintliga sakförhållanden?
Vi måste härtill svara »nej». Det kan
ej angifvas giltiga skäl för att den
minderårige, som arbetar hos en skomakare,
bättre behöfver deltaga i fortsatt
undervisning än den, som är anställd vid
mekanisk verkstad, eller den, som ägnar
sig åt jordbruk.
Med rätta framhåller ock
författaren, att det för vederbörande
myndigheter måste vara ganska svårt
att hålla reda på de olika
kategorierna af ungdom och att anordna en
för dem lämpad undervisning. Och
alldeles riktigt påvisar han äfven, att
denna svårighet kan af hjälp as på två
alldeles motsatta sätt:
antingen därigenom att deltagandet i
fortsatt undervisning blir obligatoriskt för
alla barn, som genomgått folkskolan,
eller ock därigenom, att förordningen
af den 18 november 1881 på det sätt
ändras, att minderårig under femton år,
som användes i handtverk eller
hand-tering, som ej kan som fabrik anses,
blir befriad från skyldigheten att
deltaga i fortsatt undervisning.
Med tanke på den rubrik, hvarmed
uppsatsen är försedd, tager man för
gifvet, att författaren skall förklara
sig för det förra af de båda
alternativen. Men i stället får man läsa
följande:
Många äro de, som förorda det första
alternativet, och det torde ej kunna
nekas, att det vore ett mycket stort steg
taget till höjande af folkbildningen, om
alla barn, som afgått från folkskolan,
förpliktades att under viss föreskrifven
tid deltaga i fortsatt undervisning. Men
på administrativ väg kan konungen ej
bjuda något sådant (?). Det tillhör konung
och riksdag att härom fatta beslut.
Månne utsikt finnes för närvarande, att
riksdagen skulle gifva sitt bifall till ett
sådant förslag, som skulle medföra ej
endast väsentligt ökade bidrag af
allmänna medel till folkskoleväsendet utan
ock i afsevärd grad höjda kommunala
afgifter och som jämväl skulle hafva
till följd, att tillfällena att begagna de
ungas arbetskraft betydligt inskränktes?
Vi tro det ej. Ett afslag af riksdagen
torde för öfrigt hafva med sig, att tiden,
då den fortsatta undervisningen kan
blifva obligatorisk, framskjutes längre, än
varit nödigt, om man i stället sökt på
frivillighetens väg få fortsatt
undervisning till stånd i allt flera och flera
skoldistrikt och för öfrigt försökt anordna
dem så, att de välgörande frukterna
däraf tydligt visa sig för allmänheten. Vi
knnna sålunda ej förorda det af många
understödda förslaget (?) att så fort som
möjligt framlägga för riksdagen
proposition om obligatorisk fortsatt
undervisning for alla, som genomgått folkskolan
och ej ingått uti annan läroanstalt.
Tiden för framläggande af ett sådant torde
ännu ej vara inne.
Rimligt och billigt anse vi däremot,
att förordningen af den 18 november
1881 uti det afseende, hvarom här är
fråga, förändras till full
öfverensstämmelse med föreskrifterna uti lagen den
17 oktober 1900. Häremot kan
visserligen invändas, att det är bättre, att
några måste deltaga uti fortsatt
undervisning, än att ingen behöfver göra det,
samt att man lättare torde få
obligatoriskt deltagande i fortsatt undervisning
till stånd för alla, om man fasthåller
föreskriften om skyldighet att deltaga i sådan
undervisning för de få, för hvilka den
för närvarande gäller. Vi kunna ej
Instämma med dem, som hysa sådana
åsikter. För det första tro vi nämligen,
att ett orättvist och obilligt stadgande
bör så fort som möjligt röjas ur vägen.
För det andra synes det oss, som om
man för närvarande skulle vinna mer
på frivillighetens väg än genom
tvångsåtgärder. Bästa sättet att främja folk-
skolan är nog att göra den kär för
folket, men det gör man ej genom
lagbestämmelser, om hvilkas nytta och
be-höflighet folket ej är öfvertygadt. Bäst
är, när en utgifven lag är ett sant
uttryck för hvad folket känner och tänker.
På grund af hvad vi sålunda
framställt, anse vi oss kunna med fullt skäl
uttala den meningen, att chefen för
finansdepartementet skulle handla i
folkskolans och särskildt i den fortsatta
undervisningens intresse, om han bragte
förordningen af den 18 november 1881
l full öfverensstämmelse med lagen den
17 oktober 1900 i de punkter, hvarom
här varit fråga.
Att yrkanden i denna riktning
skulle komma att höjas var alldeles
uppenbart, sedan det förlidet år, trots
folkskolemännens gensagor men med
understöd af folkslwlemyndigheternas
tystnad, lyckades industrimännen att
gifva lagen om minderårigas
användande i industriellt arbete en
affatt-ning, som bortsopade de bästa
förutsättningarna för den fortsatta
undervisningens utveckling och
förkofran. Att utsikterna för denna
undervisning nu äro så bedröfliga, det
beror hufvudsakligen därpå, att man
inom ecklesiastikdepartementet
hvarken haft blick för nödvändigheten att
göra förordningen af den 18
november 1881 respekterad eller för sin
plikt att under förberedelserna till
1900 års lag med kraft häfda
folkbildningens intressen. Utan ett ord
lät man civildepartementet stryka ett
bredt streck öfver hufvudgarantien
för den fortsatta undervisningen. Och
nu skulle man, såvida vår författare
vinner gehör, låta
finansdepartementet stryka ännu ett streck öfver den
lilla smula af garanti, som ännu
återstår - allt under det
ecklesiastikdepartementet fortfarande sitter
med korslagda armar och ser på?
De skäl, som författaren förebragt
för lämpligheten af ett dylikt
tillvägagående, synas oss allt annat än
öfvertygande.
För det första kunna vi ej i likhet
med honom erkänna såsom
berättigadt somliga föräldrars missnöje
öfver »att deras barn skola hafva
tyngre börda (!) än andra»; ej heller
kunna vi hysa den meningen, att en
bestämmelse, som tillförsäkrar
somliga barn förmånen af fortsatt
undervisning, är »ett orättvist och obilligt
stadgande». Hela den tankegång,
för hvilken den obligatoriska
skolgången framstår såsom en tung lörda,
en olägenhet, är oss alldeles
främmande. Att den obligatoriska
skolgången för kortsynta eller vårdslösa
föräldrar utgör ett besvärligt tvång, vet
en hvar, men för ungdomen är och
förblir den en välgärning. Skulle
vårt samhälle väntat med att
tillförsäkra ungdomen denna välgärning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
