Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 36. (1,027.) 4 september 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 36
SVENSK LÄRARETIDNING.
603
sällan på andra ställen visat sig vidlåda
dylika anläggningar.
Hela huset med möbler och
inventarier kostar i rundt tal 100,000 kronor.
Lägges härtill kostnaden för de förut
genom brukspatron Tham bekostade
skolhusen, uppgår summan till 145,000
kronor.
I vårt land hafva säkerligen icke förut
ur en och samma kassa lämnats så.
betydande summor till folkskolan. Att
gifvaren låtit sina anslag fortgå under
ett kvarts sekel alltjämt i stigande mått
är i och för sig ett vittnesbörd om, att
de lämnats gärna och i full öfvertygelse
om, att folkskolan, där den omhuldas,
så att den kan fylla sin uppgift, utför
en stor och god gärning.
Förhållandena inom industrisamhället
vid södra Vätterstranden synas vara en
påtaglig bekräftelse på
folkbildningsvännernas gamla lära, att en god folkskola
är icke blott ett oundgängligt villkor för
själslifvets utveckling och sedlighetens
stärkande inom samhällets breda lager
utan äfven en Sif de viktigaste faktorerna
för sund materiell blomstring. Är det
så, hvilket vi älska att tro, då är det,
som med klok omsorg kostas på en
folkskola, aldrig bortkastadt, utan det vinnes
tillbaka med god ränta.
Att en så konsekvent tillämpning af
denna åskådning blifvit af brukspatron
Vilhelm Tham genomförd under så lång
tid, det är af betydelse ej blott för
Huskvarna och dess närmaste omgifning
utan äfven för långt vidare kretsar.
Vårt lands folkbildningsvänner skola
därför med glädje mottaga underrättelsen
om det nya skolhuset i Huskvarna.
Petrus.
Sommarkurserna i Uppsala,
Inledning till modersmålets
betydelselära.
Det borde kunna antagas, att deltagare
i sommarkurserna, enkannerligen flertalet
af dem, lärare och lärarinnor, ha så där
tämligen reda på betydelsen af de ord,
med hvilka de dagligen och stundligen
röra sig. Professorn i nordiska språk
Adolf Noreen är allt för mycket gentleman
för att vilja direkt påstå motsatsen. Men
genom sina sex föreläsningar öfver
ofvanstående ämne, hvilka haft till uppgift
att klargöra betydelselärans begrepp,
betydelsekategorier m. m., har för åhÖrarne
äfven blifvit klart, huru ofantligt
mycket det egentligen återstår för oss
hvar-dagsmänniskor att lära, innan vi kunna
anse oss äga en någorlunda ingående
kunskap i det »mal», vi från vaggan
fått höra och från späd barndom tala.
Antalet åhörare, hvilket redan från
början till trängsel fyllt den rymliga
lärosalen och sedan ingalunda minskades,
tycktes ge vid handen, att man väntade
något stort. Professor Noreen är
nämligen känd och välkänd från föregående
kurser, och åhöraren tar aldrig fel, då
han beräknar att i professorns
föreläsningssal få tillbringa en stund, som ger
nytta och nöje. Ja, äfven nöje, ty
föreläsaren tar frän det ögonblick, han med
gymnastens vighet svingar sig upp i
talarestolen, sitt auditorium med storm. Han
påvisar, exemplifierar, demonstrerar;
åhöraren förundrar sig öfver sin ovetenhet,
mottager med begärlighet det utmärkta
innehållet och . . . skrattar.
Professor Noreens valspråk är tydligen:
med fröjd och icke med suckan - ett
valspråk, som vi lite hvar borde göra
till vårt eget. Man upptäcker snart den
grundlige vetenskapsmannen, men
samtidigt skönjer man skalken i ögat,
hvilken, utan att medvetet söka göra effekt,
framträder bakom nästan hvarje ord.
Att närmare inlåta oss på en
redogörelse för innehållet af föreläsningarna
kan icke komma i. fråga, men några
strödda moment kunna vi icke neka oss
nöjet att återgifva.
Språket är en konstprodukt. Dess
material utgöres af artikulerade ljud, som
äro en förädling af de oss utaf naturen
gifna läten. För att få dess uppgift
klar måste man, såsom då man vill lära
känna en byggnads ändamål, tränga in
i alla dess skrymslen och vrår. Dess
form är af stor vikt liksom för
skräddaren snittet på kläderna och för
arkitekten byggnadsstilen.
Språkets hufvuduppgift är att vara ett
meddelelsemedel, ett medel, hvarigenom
den ena människan ofverflyttar idéer till
en annans tankevärld. För den] store
skalden, hvilken genom språket ger
uttryck åt idéer, hvilka ligga allt för högt
för att af samtiden fattas, för
brushuf-vudet, som genom språket söker en
af-ledare för en massa jäsande tankar, f Or
dagboksförfattaren, som kanske aldrig
blir läst - för dessa blir språket
hufvudsakligen ett uttrycksmedel, något, som
tydligen dock är blott en biuppgift för
detsamma.
Från språkets betydelse, d. ä. dess
inre sida, skilde föreläsaren skarpt det
»inre språket», hvilket utgöres af
minnesbilder af det hörda eller talade, lasta
eller skrifna. Man kan t. ex. icke sofva,
ty nyss förut hörda ord eller toner ljuda
ännu i ens öron. Dessa minnesbilder
kunna ibland bli så starka, att de
förblandas med det yttre språket - blifva
hallucinationer. På gränsen till sådana
stodo hörselförnimmelser hos Sokrates,
hvilken dock var nog kritisk att veta,
att det var i honom det talade; likaså
Jeanne d’Åres syner, hvilken kvinna
dock ej förstod skilja mellan inbillning
och verklighet; så äfven Belsazar,
hvilken så länge rufvat öfver sitt onda
lefverne, att ett »Mene, tekel» tycktes
honom framträda för hans yttre ögon.
Det är detta inre språk, »tankeläsaren»
uppfattar.
Betydelsens begrepp definierade
föreläsaren sålunda: den idé, som hos en
individ bringas till medvetande på grund
PROFESSOR AD. NOREEN.
af språkljud eller skriftecken, som af en
annan individ frambragts. Då likväl
hvarje individs idéförråd är oändligt,
men förrådet af språkliga uttryck
tämligen begränsadt, måste hvarje uttryck
- sannolikt med högst få undantag -
uppbära flera betydelser. Så väsen =
varelser och väsen = oväsen; bal =
varu-packe och bal = dansnöje; räkneorden
ett, tu, tre och uttrycket ett, tu, tre;
så ock storm, fot, band o. s. v. Likaså
t. ex. jag står, klockan står, det står i
tidningen, hur står det till? . . Oiåetjag
har i olika talares mun olika betydelse;
ja t. o. m. användt af samma person
betyder det aldrig detsamma, ty den, som
använder ordet, är icke helt densamme
i det ena ögonblicket som i det andra.
Ofta kunna dylika uttrycks betydelse
sammanfattas under en gemensam
synpunkt - dess aHmänneliga betydelse.
Ibland åter låter sig en sådan
sammanfattning ej verkställas, såsom i vred
(adj.) och vred (verb), i stod (subst.) och
stod (verb), i vara (subst.) och vara (verb).
I sådana uttryck som hästen på åkern,
h. på taflan och h. på statyn, den
skulpterade h., den uppstoppade h., h. på
schackbrädet, »du talar som en häst» -
där är det svårare att afgöra, om ordet
häst har någon allmännelig betydelse.
Orden i språket kunna vara lika till
sin betydelse men olika till sin
associationshart eller till sin känslohalt. Så är
triangel och tresidig rätlinig figur väl
detsamma men de olika uttrycken väcka
till lif olika associationer. Uttrycken
af’somna, ge upp andan, dö, kola afy bita
i gräset betyda ock detsamma men alstra
helt olika känsloströmningar.
»Kanske», yttrade föreläsaren vid ett
tillfälle, »hafven I trott Er ha ondt om
idéer men godt om ord. Jag torde dock
ha visat motsatsen. Likväl vill jag ej
härmed ha sagt, att vår oändliga rikedom
på idéer utgöres af så synnerligt
värdefulla sådana, liksom vi ock ofta använda
de ord vi aga på ett icke alltid så
synnerligen präktigt sätt.» Bland exempel
på detta sistnämda Ville föreläsaren
inrymma vissa tidningars tal om »vänster-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
