Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 36. (1,027.) 4 september 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 36
SVENSK LÄRARETIDNING.
609
Det funnes nog mången, som fortfarande
betraktade dessa sommarkurser med en viss
misstro. Man frågar sig: Är det verkligen
möjligt, att på den korta tiden af fjorton
dagar kunna vinna något resultat, då man
vet, hvilken tid undervisningen annorledes
kräfver? De, som så resonera, ha därmed
visat, att de ej fått korn på, hvad som är
kvintessensen i sommarkurserna liksom i
fråga om vetenskaplig popularisering i
allmänhet. Det är icke meningen med dessa
kurser att genom dem på ett mer eller
mindre dogmatiskt sätt vetenskapens
resultat skola meddelas åhörarne. Nej, meningen
är fast mera att sätta dem in i vetenskapens
mål, medel och metoder samt att väcka
intresse för densamma och gifva impulser till
själfverksamhet.
De, som första gången kommit till
kurserna, ha måhända frapperats däraf, att man
från de olika lärostolarne får höra vidt skilda
åsikter proklameras. Detta är i full
öfverensstämmelse med forskningens frihet vid
detta universitet. Här of vas ingen censur, utan
hvar och en har rätt att lära efter sin
öfvertygelse ; här är ärligheten genomförd. Denna
den vetenskapliga forskningens frihet är i
själfva verket ett lifsvillkor för vetenskapens
utveckling. Vetenskapen kan icke blomstra
utan en sådan frihet. Dess uppgift är att söka
sanningen, och detta mål kan ej nås utan
fullkomlig frihet för den sökande. Icke ens i en
sådan jämförelsevis viktig sak som valet af
ämne tål vetenskapen någon inskränkning
i sin frihet. Icke sällan får man höra tal
om, att vissa vetenskapsgrenar äro af mindre
betydelse än andra. Talaren vore dock
den siste att våga en sådan gradsättning.
Med hur stor omsorg och sakkunskap en
sådan gradskillnad mellan olika
vetenskapsgrenar än månde uppgöras, vore det dock
oundvikligt, att därvid stora och ödesdigra
missgrepp skulle komma att äga rum. För
att taga ett exempel: hvem skulle kunnat
ana, när Galvani år 1786 gjorde sina
iakttagelser på de groddelar, han upphängt på
sin järnbalkong, att den vetenskapliga
diskussion, som följde på dessa experiment,
skulle leda till upptäckten af den elektriska
kraften och sålunda gifva uppslag till de
stora omhvälfningar i mänsklighetens lif och
förhållanden, som användandet af denna
kraft medfört? Därför, intet band på
forskningens frihet!
Sommarkursernas deltagare kunna ej bättre
visa sin erkänsla för den undervisning de
fått än genom att i vida kretsar sprida
intresse för fri vetenskaplig forskning.
För byråns föreståndare d:r Hulth och
hans medhjälpare talade folkskolläraren
R. Gr. Gustafsson från Örebro i ett af
humoristiska vändningar uppfylldt
anförande, som försatte åhörarne i den
mest muntra sinnesstämning, hvilken ej
minskades, när talet åtföljdes af:
»Mandom, mod och morske män».
Folkskolläraren /. N. Bergström från
Vadstena tackade mecenaterna
(Letterstedtska föreningen, landstingen, Svensk
Läraretidnings Förlagsaktiebolag,
Folkskolans Barntidning ni. fl.) hvilka genom
frikostiga understöd gjort det möjligt
för icke så få kursdeltagare att besöka
kurserna. Bad att få frambära
stipendiaternas tack och utbragte ett lefve för
mecenaterna.
Så uppträdde folkskolläraren A. Söder
-borg från St. Mellösa med en hälsning
till kursdeltagarne från grannländerna!.
Efter en längre inledning, däri talaren
på ett originellt sätt påvisade, hurusom den
rätta kärleken kännetecknas af ett gladt
gifvande och ett lika gladt mottagande,
öfvergick han till sitt egentliga ämne.
Norrmän och svenskar ha i sin
barndomsålder sökt »knuse» och »banke» hvarandra,
ett vanligt förhållande under denna ålder,
hvilket dock ej stört kärleken mellan
brödrafolken. Denna kärlek har sedermera, när
lifvets allvar trängt på, slagit allt djupare
rötter och skall äfven i framtiden tilltaga i
innerlighet och styrka. Att en framstående
dansk föreläsare gjort sin insats i
sommarkursernas kulturarbete är ett vackert
vittnesbörd om det kärlekens band, som
förenar oss med vårt sydliga grannland.
Se vi en finne, höra vi ordet Finland,
vibrera g^enast i vårt inre strängar,
framkallande en känsla, vemodig, ren och skär
som »Suomis sång».
Tack för besöket! Vi våga hoppas, att
alla dessa våra bröder och systrar funnit
det ljust och varmt och godt, och önska, att
känslan däraf föres öfver Kölen, Sundet och
Bottenhafvet för att där planteras och
vårdas.
Folkskolläraren A. Blomqvist från
Stockholm, hvilken nyligen hemkommit från
en resa i Finland, framförde en
hälsning från dess nu så profvade men dock
ej hopplösa folk.
Följde så lef verop och »Suomis sång».
Lserer H. F-agerlid från Raudeberg,
Nordfjord, svarade å norrmännens
vägnar med ett i hög grad karakteristiskt
föredrag, buret af en glödande kraft och
hänförelse, som ej förfelade att rycka
åhörarne med. Referenten måste afstå
från försöket att återgifva denna
brusande ström af ord, hvars kärfva klang
erinrade om det upprörda hafvets dån
mot klipporna vid kusten där längst bort
i väster, hvarest talaren har sitt
hemvist. Så mycket må dock sägas, att
talet röjde den varmaste och
uppriktigaste sympati för Sverige och dess folk
samt en djupt känd tacksamhet för det
tillfälle, som beredts talaren och hans
landsmän att besöka årets sommarkurser.
Det vill häraf synas, som om
Letterstedtska föreningen genom att möjliggöra
våra norska bröders besök på ett
synnerligen lyckligt sätt verkat för vinnandet
af föreningens ändamål: »att befordra
gemenskapen mellan de tre skandinaviska
rikena.»
Att talet vann genklang hos åhörarne,
visade den hänförelse, hvarmed efter dess
slut »Ja, vi elsker» stämdes upp tvänne
gånger.
Programmet utfylldes under aftonens
lopp genom solosång af rektor Viotti från
Uppsala, hvilken med malmrik, djup och
fyllig stämma sjöng Wagners »Hymn
till aftonstjärnan» och »Soldatgossen»,
samt en ung norsk lärarinna Ella Ostenstad
från Asker, som grep åhörarnes hjärtan
genom några på ett synnerligen älskligt
sätt sjungna norska sånger.
Midnattstimmen, uppbrottstimmen, var
nu inne, och med vemod i blick och röst
sjöngo vi Fj alars af skedssång (Svensk
Läraretidnings sångbok n:r 15).
Rektor Viottis härliga stämma ljöd
ännu en gång. Det var »Sof i rö!»,
som tonade genom salen, och ännu en
stund dröjde man gärna kvar. Den sista
djupa tonen förklingade - och så var
1901 års sommarkursdeltagares
afskedsfest ett minne blott, men ett minne,
som sent skall utplånas ur deltagarnes
hjärtan. Oskar Stjernström.
Den högtidliga afslutningen.
Onsdagen den 28 augusti ingick med
strålande himmel öfver ungdomsstaden vid
Fyris. Flaggning på half stång å
nationshus och universitetsbyggnad erinrade om
förlusten af en bland samtidens stormän,
om Gunnar Wennerberg. Det låg en prägel
af vemodsstämning öfver det hela. De
tvänne veckorna, »sommarstudenternas»
universitetskurs, dessa i dubbel mening
glada och soliga augustidagar, närmade
sig hastigt - alltför hastigt - mot slutet.
Öfver de annars glada anletena spårades
drag af högtidlighet och saknad.
Afskeds-stunden är inne. Klockan har slagit tolf
och den akademiska kvarten har förgått.
Universitetets praktfulla aula är till större
delen fullsatt. Domprosten, professorn
J. E. Berggren bestiger talarestolen och
håller en föreläsning öfver ämnet: Hvad
har moralstatistiken att säga oss om
förhållandet mellan folkbildning och sedlighet?
Föreläsaren rörde sig med ett rikhaltigt
statistiskt material, hämtadt från Frankrike
och England samt andra europeiska länder
under de fyra sista decennierna. Af denna
statistik framgick, att antalet sedliga
förbrytelser är i tillväxt inom de europeiska
kulturstaterna. Talrn ville dock ej sätta
bildning och brottslighet i ett direkt
kau-salsammanhang. Klart vore emellertid af
historien och den dagliga erfarenheten, att
intellektuell och moralisk bildning är
grundvalen för en nations frihet och välstånd.
Som orsaker till den trots folkbildningen
tilltagande brottsligheten anfördes bl. a. den
hastiga materiella utvecklingen med
åtföljande njutningslystnad, stegrad äregirighet,
gäckade förhoppningar, politiska och sociala
svindlerier, som uppjaga hjärnans
verksamhet samt medföra oro och frestelser.
Storstädernas demoraliserande inflytelser,
celibatet samt den religiösa likgiltigheten gjorde
ock sitt till. Det nämda innebär en
gripande predikan öfver skriftens ord:
»Rättfärdighet upphöjer ett folk, men synd är
ett folks fördärf». Men det funnes ju
glädjande nog äfven ljusa synpunkter. I detta
sammanhang erinrades om Geijers ord: »Det
ädlaste är det farligaste i sitt missbruk.»
Talrn manade till samfäldt och energiskt
uppträdande mot allt i det enskilda och
offentliga lifvet, som vore ägnadt att inleda
individen på frestelsernas område.
Föreläsaren vände sig därefter särskildt
till kursdeltagarne med några hjärtliga
ord af bl. a. följande innehåll:
Hvad som af eder på afskedsfesten sades
till oss var det bästa som kunde sägas.
Med glädje och rörelse hade alla lyssnat
därtill. Tacksamhetsskulden i fråga om
ideella gåfvor är högeligen ägnad att ena
gifvare och mottagare. Det är oss en glädje
att I förklarat er stå i en sådan skuld till
oss och detta universitet. Våra hjärtligaste
och varmaste lyckönskningar följa eder.
Gud gifve eder nåd och kraft till
framgångsrik verksamhet för fosterlandets väl och till
välsignelse för Guds rike!
Så förklarades 1901 års sommar kurser
afslutade, välsignelsen nedkallades, och
därpå sjöngs unisont: »Herre, signe du
och rade».
Till sist frambar folkskolläraren /.
P. Sellberg i Ytterlännäs kur s deltagarne s
hjärtliga tack till Uppsala universitet,
dess rektor och samtliga föreläsare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
