Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 47. (1,038.) 20 november 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
802
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 47
på hösten plats i den nyinrättade
småskolan i Lunds landsförsamling, Östra
Torn. Fore inträdet vid seminariet hade
jag ej fått någon som helst
s/co/undervis-ning, och om inträdesprof hade fordrats,
hade jag tydligtvis aldrig kommit in.
På välvillig uppmaning af rektor P.
Vingren aflade jag den 6 december 1878
för honom såsom inspektör i närvaro af
skolrådet det examensprof, som genom
kungl, kungörelsen af samma år var
förordnadt.
Under de första åren af min
tjänstgöring i skolan tog jag icke vidare
kännedom om allmänna skolförhållanden, utan
var under alla lediga stunder upptagen
med hvarjehanda praktiska
sysselsättningar för att så fort som möjligt
komma ur den skuld, hvari jag under
lärotiden råkat och hvartill en lön af 200
kronor ej kunde räcka. (Efter aflagdt
examensprof höjdes lönen till H O O och
har sedan höjts enligt lag.)
Vid skolmötet i Stockholm 1880
vidgades i någon mån min blick öfver
skolvärlden, och så småningom fick jag en
klarare syn på denna. Att kunna verka
något för vår kår och vår skola är min
innerliga önskan, men af det stora
för-’ troende, hvilket såväl folk- som
små-skollärarekåren tyckas hysa för min ringa
person genom att vilja invälja mig i
centralstyrelsen, känner jag mig nära
nog öfverväldigad. På samma gång jag
för detta välvilliga förtroende till samtliga
medlemmar af S. A. F., hvilka gifvit mig
sin röst, frambär ett hjärtligt och
vördsamt tack, beder jag dem att icke göra
sig stora förhoppningar om den påtänkta
småskollärarinne-representanten i
centralstyrelsen. Jag är öfvertygad, att många
mera dugliga finnas inom kåren, det fattas
blott kännedom om dem. Enligt mångas
uppmaning har jag dock vågat mottaga
den erbjudna kandidaturen och önskar
genom Guds nåd kunna i någon mån
motsvara kamraternas vänliga
förtroende.
Med hjärtliga hälsningar till alla
medarbetare på vår skolas alla områden samt
tillönskande frid och välsignelse
tecknar Eder ringa kamrat
Hanna Jönsson.
Östra Torn i november 1901.
P. Borgh.
Herr Redaktör!
Som jag förut vid liknande tillfälle
sagt, hör det icke till mina ovanor att
tala om mig själf, men på Eder
begäran får jag väl göra ett undantag från
regeln den här gången.
Jag föddes i Färlöfs församling af
Kristianstads län den l augusti 1860.
Vid 7 års ålder sattes jag i en privat
småskola - annan småskola fanns då
icke inom socknen – hos en piga, som
»läste tabeller» med oss i sin stuga i
Bjärlöf. Hvarje barn hade sin pall med
sig, ty skolbänkar saknades. Stugan
var trång och sommarvärmen därinne
olidlig. (Skåningarne hade och ha ännu
den olämpliga vanan att låta
småskolorna vara i gång under själfva
högsommaren.) Att lärdomens rot är bitter,
fick jag emellertid redan första dagen
erfara. Där fanns före mig i skolan
(ordentliga terminer eller läxlag
förekommo icke) en gosse, som »kunde» ett
katekesstycke mera än jag, och dock
sträckte sig (vid 7 års ålder!) min
utan-läsningsfärdighet till tredje artikeln i
Lindblomska katekesen. Denna upptäckt
gick mig så djupfc till sinnes, att jag
grät. Nästa dag »kunde» jag emellertid
ännu ett par blad utantill i den
obegripliga boken, och medtäflaren i fråga
bekymrade mig aldrig mera.
Småskolan kvarlämnade i öfrigt
endast angenäma minnen, icke så byns
folkskola. Läraren därstädes, en man
af äldsta stammen, hade sin metodik i
karbasen. Han slog för hvarenda
små-förseelse, som kunde upptäckas, och
hade ständigt rottingen i hand. Vi
lärjungar trodde, att han hatade både oss
och skolan, och - sorgligt att säga -
vi hatade honom tillbaka. Under min
första folkskoletid (omkring 1868-70)
undervisades enligt monitörsystemet, men
sedan tillämpades ett slags
klassundervisning, hvilken dock läraren aldrig
tycktes bli fullt hemmastadd med. I
katekesen åtminstone förhördes vi en och
en; allt eftersom utanrabblandet lyckades,
fingo vi gå vidare. Andra ämnen
plugglästes också, fast klassvis. Med fasa
erinrar jag mig ännu i dag, hvilken
möda Thor Brunius’ geografi förorsakade
oss, då vi utan användning af karta
skulle lära oss att t. ex. uppräkna
Europas floder (namnen uttalades naturligtvis
i regeln galet). Dagar, då vi hade dylika
läxor, stod jag upp kl. 4-5 på
morgnarna, knogade och grät, läsande som
en papegoja, ty det hela var mig
alldeles obegripligt. Och dock hade jag
bättre minne än flertalet bland
kamraterna. Hvilken barnaplåga! Utantill
lästes ock Landgrens grammatika,
hvilken icke heller läraren begrep. Så vi
våndades med att inlära långa, långa
rader med likljudande ord! Staföfningar
skrefvos däremot blott två å tre gånger
på terminen och blefvo då alldeles på
tok. Vi hade ingen aning om en
förnuftig stafning i skrift, ty det myckna
rabblandet utantill blef otillämpligt i
praktiken. På samma sätt lästes
ytterligare Dahms svenska historia, en liten
världshistoria samt Berlins naturlära.
Räkningen efter Pihlstrands tabeller var
fullkomligt mekanisk. Om geometri
hörde vi aldrig ett ord. Stundom smög
sig lärarens son att afskrifva faciten,
och sedan voro vi några baddare i att
uppläsa räkneresultaten från våra taflor!
Allt var en obegriplig röra. Af den
trefaldiga nu från visst håll såsom tillräcklig
ansedda materielen, bibeln, svarta taflan
och kritan, kände vi t. o. m. blott den
förstnämda eller rättare endast nya
testamentet; men så användes också
detta som läsebok. Så småningom
tillkom därjämte Berlins stora naturlära
och slutligen Folkskolans läsebok,
hvilken senare i jämförelse med det öfriga
mycket roade oss.
Läxorna inlärdes delvis i skolan. Det
var ett fasligt väsen, när alla barnen
högt på en gång öfverläste hvar och en
sitt stycke. Vi stöttade båda
armbågarna mot de af okynnet illa
sönderskurna omålade långbänkarna och
pressade flata händerna såsom dörrar midt
för öronen. Stundom roade vi oss med
att taktfast glänta på dessa »dörrar»
under läsningen, och då lät det, som
om jättehundar skällde. Vi läste,
skrefvo - välskrifningen med sina i smyg
uppsatta kärleksbref tog en rundlig tid -
och räknade, så långt dagen räckte.
Raster gåfvos blott vid frukost, middag och
mer af ton. I stället fick man vid behof
gå ut en eller ett par åt gången mellan
fristunderna. Detta behof yppade sig
särdeles ofta. Man bad om lof därtill
genom att stå upp och klappa i
händerna, så att det small duktigt - de äldre
pojkarne voro ena baddare till att
»klappa» - samt sedan sträcka upp högra
handens pek- och långfingrar, så långt
man nådde. »Mäster» svarade därvid
ett kort ja eller nej. Under läsningen
eller skrifningen vandrade läraren som
ett perpetuum mobile af och an i rummet
med rottingen i hand; och när han blef
trött, slog han sig ned vid ett bord i
ena hörnet men så, att han vände
ryggen åt lärjungarne. Ingen hade tänkt
på att flytta ut bordet ett stycke från
väggen eller placera det på en
upphöjning! Dylika hvilostuiider för läraren
blefvo det också för barnen. Då
fabricerades kärleksbrefven och planerades
fuffens. Men upptäcktes den olycklige,
så genast - klatsch. Barnantalet
uppgick till öfver 100 stycken, hvadan
det jämförelsevis lilla rummet var så
fullpackadt, att barn äfven sutto utåt
matsäcksbänkarna vid väggarna.
Skolrummet sopades stundom men
skurades aldrig. I stället beströddes golfvet
med fin, hvit sand, som gjorde, att det
dammade så mycket värre. (Inom
parentes må nämnas, att dylik snuskighet
af mig senast denna sommar bevittnats
i skånska folkskolor!) Då därtill
järnkamin användes och man icke brydde
sig om någon ventilering, är lätt att
tänka sig, hurudan atmosfären blef i
skolrummet, särskildt vintertiden.
Sannerligen, en lärare kunde bli nervös och
vresig för mindre än så.
År 1875 blef jag, i följd af att min
far dött, småländing, och prästen, som
konfirmerade mig, menade, att jag borde
studera. Folkskollärarebanan ansågs
därvid fortast lämna ett lefvebrödstycke
jämförligt med t. ex. komministerns. Alltså
inskrefs jag vid Växjö seminarium och
aflade därstädes folkskollärareexamen
1880. Sedan jag lärt känna Holbergs
Peer Degn, fick jag stor lust att taga
denne vise man till föredöme och äfven
bli kyrkomusiker. I december 1881 tog
jag alltså organist- och kantorsexamina
vid organistskolan i Växjö. Våren 1882
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
