Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 51. (1,042.) 18 december 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 51
SVENSK LÄRARETIDNING.
891
icke på så sätt kan grundläggas hågen
att allt framgent söka så lättvindigt som
möjligt komma ifrån hvad man har för
händer!
Å andra sidan: om föräldrar och barn
ha fått föreställningen att för låga betyg
gifvits, alstras ju missnöje och bitterhet
samt ovillighet att * fullgöra sina
åligganden, och kanske denna tidigt
fram-alstrade missbelåtenhet går igen längre
fram i barnets lif. En känd sak är ju,
att de flesta föräldrar ha en medfödd
benägenhet att taga parti för barnen
under alla omständigheter, äfven då de
felat, men i sådana fall, som här
relaterats, tycka de sig ha rätt att så göra,
och det synes i hög grad viktigt för
skolan att söka förebygga sådana
anledningar till missförstånd. Många andra
exempel kunde framdragas för att belysa,
huru betygsgifningen kan vara
missvisande, såsom t. ex. då barn öfvergå från
en kliiss till en annan o. s. v., men det
anförda må för tillfället vara nog.
Emellertid invänder man nu, att, hur
önskvärdt det än må vara, kan aldrig
någon likformighet i afseende på
betygsgifningen uppnås, eftersom betygen
närmast äro och för framtiden väl också
komma att förblifva ett uttryck for hvars och
ens subjektiva omdöme. Något torde
dock stå att vinna, om man t. ex.
nödgades att med samma eftertryck, som
när det gäller betyget godkänd, tänka
på betygsgradernas innebörd. Som det
nu är, spela de brukliga förkortningarna
allt för stor roll. Frågan blir kanske
icke så mycket, huruvida t. ex. »Med
beröm godkänd» skall gifvas utan
snarare om AB skall utdelas o. s. v. I
vanligt språkbruk förekomma ju nästan
aldrig andra benämningar än
förkortningarna. Stode därför ej brist på
utrymme och ökadt besvär med betygens
utskrifvande i vägen, skulle jag vara
mest böjd att förorda användning af de
i folkskolestadgan påbjudna
betygsgraderna sådana de äro. Som detta
emellertid torde ha för mycket emot sig, vill
jag i stället fästa uppmärksamheten pä
ett sätt, som brukas i Norrköping och
som kanske kunde vara att tänka på.
Föröfrigt anser jag redan genom en
öfverläggning om saken ett och annat vara
vunnet.
Med det nu sagda hafva hufvudsakligen
kunskapsbetygen afsetts, ehuru mycket
äfven kan gälla betygen för nit och
uppförande, särskildt i så måtto, att de
oftare kunna vara betänkligt missledande.
Där har nämligen språket fått så pass
makt öfver tanken, att det är nästan
för mycket. Att skrifva god flit eller
godt uppförande på ett betyg och så
mena mindre god och mindre godt, är
ju icke lämpligt. Bättre vore väl då
att återgifva orden deras riktiga
betydelse. Och hvad dessa beträffar, vore
det väl icke så synnerligen tidsödande
att fullständigt utskrif va dem. Men
därjämte behöfdes ett meddelande på
terminsbetygen, när det ena och det andra
betyget gifves.
Åtskilliga exempel på
missuppfattningar, som genom nu rådande praxis
kunna uppstå, anfördes. Och särskildt
anfördes, att i Norrköping ha sedan 1894
»god» (flit) och »godt» (uppförande)
varit normalbetyg, och man har befunnit
sig väl däraf, l årsberättelsen om
Norrköpings folkskolor för nämda år skrifver
d:r Lyttkens bl. a.:
Enligt de å termmsbetygeii afgifna
bestämmelserna bli för flit och uppförande god
och godt normalbetyg och gifvas åt sådana
barn, som uppfylla hvad man i allmänhet
kan af barnen efter ålder och utveckling
fordra. De högre vitsorden lämnas däremot
åt sådana barn, som i förenämda afseende
utmärka sig för och förtjäna att vitsordas
på ett mera berömmande sätt.
Till sist föreslogs, att skolföreningen
skulle uttala sig för önskvärdheten af
större likformighet vid betygsgifningen i
allmänhet, samt att god och godt måtte
anses såsom normalbetyg för flit och
uppförande och alltid helt utskrifvas å
betygen och - om detta vunne
föreningens bifall - att föreningen måtte
anhålla hos vederbörande om intagande
å betygsblanketterna af ett meddelande
om, när det ena och det andra betyget
gifves för flit och uppförande.
Under den på inledningsföredraget
följande långa öfverläggningen framhölls
bl. a. svårigheterna för en samvetsgrann
lärare att rättvist afväga de vitsord, som
gällande betygsskala innehåller. Detta
särskildt i fråga om betygen »godt» och
»mycket godt» för uppförande. Flera
talare funno det därför önskvärdt, att graden
»mycket godt» uteslötes, helst som det
mer än en gång inträffat, att de
»mönsterbarn», som hedrats med ett dylikt
dygdepris, vunnit detta genom ögontjänst eller en
naturlig stillsamhet, medan andra lika
hederliga men mera öppna och lifliga
naturer degraderats.
I afseende å gradering och betygen i
allmänhet påpekade flera talare, att denna
vore mera på sin plats i de högre än i
de lägre klasserna. Ett allmänt
omdöme om framstegen jämte anmärkning om
befintliga brister kunde enligt somligas
mening till ledning för hemmen vara
nog i stället för specificerade
terminsbetyg.
Flera andra synpunkter både för och
emot nu brukliga anordningar i fråga
om terminsbetygen framhöllos.
Föreningen beslöt tillsätta en kommitté i
ärendet.
Våra vänner
ombedjas att godhetsfullt verka för, att
Svensk Läraretidning varder känd bland allt
f era lärare, lärarinnor, organister,
skolrådsmedlemmar och skolvänner. Profnummer
utdelas gratis.
Visitations-pedagogik i
begynnelsen af tjugonde
århundradet.
Från skilda håll hafva vi mottagit
skrifvelser, hvari af kända, fullt
trovärdiga personer intygas, att de
skildringar, som i n:r 49 meddelats af det
sätt, hvarpå biskopsvisitationerna
ännu i våra dagar på åtskilliga ställen
förrättas, utgöra trogna fotografier af
den verklighet, hvartill brefskrifvare
själfva varit åsyna vittnen. Några
af dem hafva såsom stöd för detta
sitt omdöme sändt oss nya
skildringar. Vi återgifva för dagen trenne
sådana, två från det stift, hvars
skolväsende på senare tiden varit så
mycket på tal, och en från ett
nordligare stift.
Se här - skrifver en af våra
meddelare - några drag från en visitation,
vid hvilken jag var frivillig åhörare och
för hvilken jag hade särskild anledning
att intressera mig, enär jag hade en
bror med i den närvarande barnskaran.
Vi befinna oss i en enkel landskyrka.
Längst fram sitter biskopen, omgifven af
några prästmän. I de främre stolarna
sitta barnen, som genom kungörelse från
predikstolen kallats att sammankomma
i kyrkan. Läraren har ock infunnit sig,
ehuru han nu skulle ha ferier. Nere i
kyrkan ser man några sockenbor.
Biskopen ger tecken till läraren, och
förhöret börjar. Allt går bra. Att döma
af de svar, som gifvas, äro barnen
mycket hemma i både katekes och biblisk
historia. Sedan förhöret pågått en stund,
får läraren sluta, och fram träder hr
biskopen själf.
Både jag och flera med mig hade
väntat att få höra en styf vare katekisation,
helst det ryktet sports, att biskopen
skulle vara en mycket skicklig kateket.
Men jag bedrog mig. Genom sitt sätt
att uppträda och »fråga» lyckades
biskopen snart jaga bort nästan hvarje
spår af förnuftigt tänkande och svarande
hos barnen.
Redan i början tog det emot för
honom. På frågan: »Hur gick det till, när
Gud sände sin son i-världen?» kunde
han med möda få fram ett ordentligt
svar. Ännu sämre blef det för barnen
att besvara frågorna: »Hvad menas med
helig?» - »Hvad menas med salig?»
–»Hvad menas med att frukta Gud» -
»Hvad menas med att älska Gud?» o. s. v.
Jo, det var sant, af en gosse fick han
på frågan: »Hvad menas med helig?»
verkligen ett svar: »Afskild från
synden». Att gossen kunde afgifva det
svaret, berodde därpå, att han en gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
