Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1. (1,044.) 2 januari 1902 - För dagen. Ett tidens kraf - Ett obehagligt uppseende - Folkskoleinspektionen bör ej vara en bisysselsättning - Framåt - En längre artikelserie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uttalanden af Nordens väldigaste
pedagogiska snille gömmer äfven detta
en djup sanning. Eller rättare: det
visar ena sidan af sanningen, som
är, att om man i folkbildningssaken
vill ha säker mark under fötterna
och komma någon vart, så måste
man börja lade med barnen och med
de vuxna.
Onekligt är emellertid, att de nya
folkbildningssträfvanden, som under
senare tiden börjat med sådan makt
tränga sig fram, närmast hafva sin
grund i den grundtvigska
åskådningen, att det är på de vuxna, man i
första rummet måste rikta sina
ansträngningar. Nya folkhögskolor och
arbetareinstitut komma till stånd,
föreläsningsföreningar och
ungdomsföreningar stiftas, byråer för
förmedlande af föreläsningar och
skioptikon-förevisningar upprättas, folkbibliotek
och läsestugor grundas,
vandringsbibliotek anordnas, förslag
framställas om åstadkommande af »folkets
hus» och af bildande förströelser
inom alla kommuner o. s. v.
Knappast någon rörelse kan för
fosterlandsvännen vara giädjefullare
och löftesrikare än denna. Den har
sin rot i en vaknande känsla af
nationell samhörighet, utan hvilken vårt
folk icke äger något hopp om en
framtid, och den utgör en förklaring
från vårt lands bildade ungdom, att
vår nationella odling är en samfäld
skatt, hvaraf alla böra göras
delaktiga.
Men den nya folkbildningsrörelsen
ingifver icke allenast glädje och
förhoppningar - den ställer äfven kraf.
Hvar och en, som med
uppmärksamhet följt denna rörelse, måste
hafva lagt märke till en sträfvan,
som därvid i allmänhet gjort sig
gällande, nämligen att hålla densamma
alldeles oberoende af och på sidan
om folkskolan-nästan som om denna
icke alls funnes till. Han måste ock
hafva känt sig gripen af det
intrycket, att orsaken härtill ingalunda ligger
däri, att man finner folkskolan bra som
hon är eller anser henne mäktig att
uteslutande af egna krafter utveckla
sig i den bästa riktning. Nej, tyvärr.
Den rådande stämningen hos dem,
som uppbära den nya rörelsen, är
nog snarare den, att man af
folkskolan för närvarande och under
närmaste framtiden har ganska litet att
vänta.
Folkskolan är ju, menar man, i
allmänhet taget en läxpluggnings- och
framför allt en katekespluggnings-anstalt.
Vilja vi ej från första början
skrämma bort folket från de sträfvanden,
för hvilka vi arbeta, måste vi-så
tänker man uppenbarligen -
sorgfälligt undvika allt, som kan påminna
om en skola, där folkets barn så ofta
fått erfara, att »lärdomens rot är
bitter», men endast i undantagsfall,
att »dess frukter äro ljufva».
Hvad skall man säga om denna
stämning, åt hvilken väl sällan gifves
uttryck i ord men som icke desto
mindre gör sig gällande inom vida
kretsar, där intresset för
folkbildningen är starkt och lefvande? Skall
man säga, att den endast hvilar på
en fördom?
Väl om man det kunde. Men om
man så gjorde, riskerade man då.ej
att genast blifva vederlagd genomfen
enkel hänvisning till allmänt kända
sakförhållanden? Är det icke så, att
många af dem, som hafva väldet öfver
folkskolan, verkligen med all makt
vilja bibehålla henne vid att vara just
en läxpluggnings- och framför allt
en katekespluggnings-anstalt? Har; man
icke nyligen just från sådant håll på
ett lika öppenhjärtigt som drastiskt
sätt låtit all världen veta, att man
sätter folkskollärarens uppgift i »att
med riset bakifrån inpränta den
förhatliga katekesen»?
Med så slående vittnesbörd i friskt
minne lönar det sig nog icke att måla
folkskolans nuvarande tillstånd ljust
i ljust. Nej, här föreligger ett kraf,
som folkskolan måste rikta till sig
själf och som hon måste uppfylla, så
vida tidsutvecklingen icke snart skall
lämna henne långt bakom sig.
Folkskolan och i främsta rummet hennes
första och viktigaste
undervisningsämne måste undergå en inre
reformation i enlighet med de fordringar,
som psykologi och pedagogik för
längesedan uppställt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
