Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 10. (1,053.) 5 mars 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 10
folkskolläraren i fråga ända till slutet af
år 1896, då komminister A. Anngren
blef skolrådsordförande, haft icke blott
goda vitsord för skicklighet och nit i
sitt kall utan rent af de amplaste
vitsord, som kunna erhållas, och att detta
hedrande omdöme i allo delats af den
folkskoleinspektör, som haft att
öfver-vaka hans verksamhet. Men så snart
komminister Anngren blef ordförande i
hans skolråd, befanns med en snabbhet,
som enligt vanliga psykologiska lagar är
omöjlig att förklara, den förut så
utmärkte och såsom alldeles särskildt
framstående betraktade lärarens förinåga med
ens hafva sjunkit så djupt, att han icke
ens kunde få ett enkelt godkänd i
vitsord utan underkändes och till på köpet
erhöll tillrättavisningar, hvilka dock tre
särskilda gånger blefvo af Karlstads
domkapitel undanröjda. Slutligen
tillmötesgick det på saken helt naturligt utledsna
domkapitlet, dock icke enhälligt, det
envisa af hr Anngren ledda skolrådet och
fastställde ändtligen en varning. Redan
den 11 september 1899 skred skolrådet
till afsättningen, hvilken naturligtvis
öf-verklagades hos domkapitlet. Detta, som
nu en gång ville ha slut på striderna,
fastställde den 19 januari 1901 - mot
lektor Elowsons votum - afsättningen,
som till sist i sommarhettan 1901 äfven
vann k. m:ts godkännande.
Hvad som nu framför allt intresserar
allmänheten är frågan: Hvad har
folkskolläraren förbrutit? Ty något måste
det väl vara, eftersom icke blott
skolrådet utan domkapitlets majoritet och
till sist – stödd på dess auktoritet -
k. m:t kunnat afsätta honom.
Vi ha studerat de vidlyftiga
handlingarna i detta mål och med särskild
flit letat i skolrådets och domkapitlets
förklaringar, där naturligtvis skälen skola
vara uppgifna. Hör nu och läs om de
fruktansvärda förbrytelser, på grund af
hvilka en folkskollärare i detta upplysta
land kan blifva afsatt!
Skolrådet säger sig ha varnat honom
för »mångsyssleri och
agitationsverksamhet» men har icke funnit honom lägga
varningen på hjärtat. Till detta
mångsyssleri räknar det upplysta skolrådet i
Gunnarsnäs - bevistande af
sommarkurserna i Uppsala. De hundratals
folkskollärare, som deltagit i dessa förträffliga
bildningskurser, böra således efter
fast-ställelsen af denna afsättning känna sig
allvarligen varnade från att vidare hedra
Uppsala universitet med sina
sommarbesök.
Den »agitationsverksamhet», som
samma upplysta skolråd ser med oblida ögon,
har bestått i några i trakten på begäran
af blåbandsföreningar hållna, enligt alla
opartiska människors mening mycket
goda och sakliga nykterhetsföredrag. Men
nu vill olyckan, att skolrådets ordförande
också emellanåt står till tjänst med
dylika föredrag - visserligen, så vidt vi
känna, icke på begäran af några
nykterhetsvänner. Hr Anngrens föredrag gå
söm bekant i samMa riktning som de,
hvilka för några år sedan höllos i
Sundbyberg af prosten H. D. Janson, och
hvilka, enligt hvad som uppgifves, rönte
äran att af Svenska Bryggareföreningens
ledamöter anses förtjänta af spridning i
större skala. Hrr folkskollärare böra
hädanefter akta sig för att på något sätt
deltaga i nykterhets verksamheten.
Vanligaste anledningen till afsättning var
förr i världen fylleri. Tiderna ändras
och vi med dem. Numera blir man
afsatt för nykterhet. Skolrådet är nog
naivt att skriftligen erkänna, att det
allvarligt, varnat honom för att låta
engagera sig för nykterhetsföredrag hos
Blå-bandsf öreningen.
Hvad har skolrådet för laglig rätt att
ge en sådan varning? Och kan
skolrådet lagligen betrakta uraktlåtenheten att
rätta sig efter ett sådant orimligt och
olagligt förbud såsom en straffvärd
olydnad mot skolrådet?
Skolrådet anmärker vidare mot
läraren, att hans uppförande mot vissa af
dess medlemmar icke varit mönstergillt,
och det är tydligen detta skäl, som
inverkat på domkapitlet. Vid närmare
granskning af primäruppgifterna visar
det sig, att detta dåliga uppförande
består i följande:
1) Skolläraren har stämt vissa
skolrådsledamöter för ärekränkning. (De ha, som
bekant, nyss blifvit af hofrätten dömda till
dryga böter, och skolläraren har således fatt
rätt.)
2) Skolläraren skall vid en kyrkostämma
ha »knutit handen» mot prästen. (Själf
förklarar han - och sä mena också åskådarne
för så vidt de ej tillhöra skolrådet eller dess
parti ~- att han blott höjt handen till en
gest, såsom han stundom i tal brukar, utan
att därmed på minsta vis åsyfta något »hot»
mot prästen, som man vill ha det till)
3) Vidare skall han ha »stört
skolrådsordföranden i hans ämbetsförrättning». Detta
»störande» har bestått däri, att han vid en
tid, då pastorn hade
konfirmationsundervisning, knackat på dörren samt inkommen
öfverlämnat en skrifvelse till pastorn.
4) Värst af allt är emellertid, att
skolläraren vid en examen skall ha i barnens
närvaro gjort invändningar mot hans enligt
skollärarens mening1 olämpliga
examens-anordningiar.
Denna punkt är, så vidt vi kunna
finna, den enda, där en skymt af
berättigande finns i anmärkningarna. Ty hur
än skolläraren tänkte om pastorns
anordningar, så var det ju icke på sin plats
att därom diskutera i barnens närvaro.
Men - att afsätta en skollärare och
beröfva honom en på 25-årig
tjänstgöring grundad pensionsrätt m. m. för en
sådan öfverilning!
Man här svårt att värja sig för
tanken, att här gällde det att leta upp fel
och att med all flit haka sig fast vid
den enda anmärkning, som kunde göras.
Öfriga anmärkningar äro af den
ynkligt löjliga beskaffenhet, att man måste
häpna öfver att det icke lyckats få fram
bättre grunder. Det måste ha varit en
sällsynt utmärkt lärare, när sådana
kri-tici ej lyckats under flera års
omsorgsfull syning plocka fram mer.
För att styrka hans vårdslöshet och
»oskicklighet» i sin undervisning har
man dragit fram sådant som t. ex. att
han stundom låtit vissa lärjungar rätta
andras skriföfningar - skolrådet ger sig
här in på pedagogisk dogmatik, som
ligger långt öfver dess horisont –, att han
skickat skolbarn efter post under skoltid
(det lär af läraren ha uppvisats, att detta
skett under rasttid och på barnens egen
begäran) m. m.
Man måste ovillkorligen till sist fråga
sig: Är icke allt detta svepskäl? Hvar
är hufvudskälet?
Ja, hufvudskälet är naturligtvis, att en
upplyst, frisinnad och verksamhetslysten
skollärare icke passar i en landsända,
där mörkret regerar! Och man kan ju
endast gratulera honom att ha kommit
därifrån. Men man kunde i början af
20:e seklet och i »världens mest
upplysta land» haft anspråk på att det skett
under andra former än genom en
afsättning och förlust af den pensionsrätt, som
är grundad på ett fjärdedels sekels
utmärkt vitsordadir lifsarbete i folkskolans
tjänst.
Som det nu har skett, är saken
verkligen upprörande och måste helt visst
ge anledning till öfverläggningar inom
riksdagen, huruvida ej vår talrika
skollärareklass skall äga lagligt skydd för
trakasserier af oupplysta skolråd.
Denna angelägenhet är verkligen af
största betydelse för hela vårt land.
Det bör tilläggas, att Gunnarsnäs
församling i dess helhet är oskyldig i den
obskurantisni, för hvilken den nu i flera
år för skolrådets och dess ^tillskyndares
skull fått bära hundhufvudet. Ett
mycket stort antal församlingsbor ha i
petitioner och adresser uttryckt sin sympati
för den afsatte skolläraren och däribland
många föräldrar och forna lärjungar,
hvilka med verklig hängifvenhet varit
fastade vid honom.
Det är för öfrigt att märka, att den
ifrågavarande skolläraren för flera år
sedan i församlingens intresse kraftigt
ingrep mot ett tilltag af
Fryxell-Langen-skiöldska stiftelsens direktion att
ignorera stiftelsens skyldighet att af de
Fryx-ell-Langenskiöldska donationsmedlen
bygga ett skolhus för Gunnarsnäs socken.
Han fick rätt, och direktionen fick
bakläxa. Men den läxan svider än. Nu
tillhör just den ofvannämde
herremannen på samma gång denna direktion och
Gunnarsnäs’ skolråd.
Johanna Lindgren f. Efter en
längre tids tärande sjukdom afled den
23 februari i Ljungby, Kron., f. d.
småskollärarinnan därstädes Johanna
Lindgren. Född 1841 i Ryssby, där fadern
var skollärare, tjänstgjorde hon 12 år
som vikarierande lärarinna vid
Agunna-ryds småskolor och flyttade 1873 till
Ljungby, där hon efter 2 års privat lä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
