Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 13. (1,056.) 26 mars 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föring). Men ännu viktigare än att
motarbeta råheten negativt vore att bekämpa
den positivt: genom att bjuda på förädlande
sysselsättningar och förströelser. Af sådana
kunde knappast någon göras så lätt
tillgänglig för alla som bildande läsning. Ett
godt folkbibliotek verkade ock utan tvifvel
lör nykterhetens sak kraftigare än 365
nykterhet spredikningar om året, vore de än
aldrig så vältaliga, Detta vore en sanning,
som nykterhetsvännerna i utskottet alldeles
glömt bort.
Utskottet hade förklarat, att våra
»nuvarande finansiella förhållanden» omöjliggjorde
statsbidrag. Villigt och med gladt hjärta
gåfve Norges storting sitt understöd åt de
norska folkbiblioteken, detta under klart
medvetande om dessas väckande inflytande.
»Men vårt stackars Sverige med sin lilla
fattiga budget på 172,968,200 kronor - det
har naturligtvis icke råd att på ett
kulturområde sådant som detta upptaga en täflan
med Norge!» (Bifall samt instämmanden
af hrr Centerwall, Höjer, Johansson i Öja,
Pantzarhielm, Nydal, Göthberg, Emthén, O.
Berg i Göteborg, Thylander, Segerdahl,
Hedlund, Ericsson i Jönköping,
Carlheim-Gyllenskiöld, Jansson i Krakerud, Lundgren,
Hammarström, Jansson i Edsbäcken, Cervin,
Pettersson i Södertälje, Österberg, Nyström,
Smith, Lindgren i Islingby, Guldbrandsson
och Oskar Eklund.)
Friherre G. De Geer anslöt sig till. den
förste talaren samt betonade därjämte, att
man ej finge anse den formella
läsfärdigheten vara nog; denna formella färdighet
måste äfven tillgodogöras på ett
fruktbringande sätt. De folkliga föreläsningarna, som
staten understödjer, väcka intresse, men
intresset måste hållas vid makt genom
fortsatta själfstudier. Den kontroll, som för
erhållande af statsbidrag kräfdes, vore
hälsosam och alls intet att frukta för.
Häradshöfding Schenström framhöll såsom
utskottsmajoritetens representant, att
frågans reella innebörd vore denna: hade
staten råd? Härpå svarade han: nej,
åtminstone icke under nuvarande finansiella
förhållanden. Det vore icke klokt att under
rådande brydsamma omständigheter skapa
statsutgifter för ett ändamål, som ej vore
ett statsändamål. Penningarna borde i
stället användas för folkskolan,- uppgifterna från
beväringsprofven visa ju, att många ännu
vore okunniga i läsning och skrifning.
Sockenbiblioteken komme att sluka stora
summor: ett eller annat hundratusental kronor
om året.
Biskop von Schéele ville, att motionen
skulle vinna understöd äfven från det håll,
förutom folkskollärarekåren, där
folkbiblioteken böra räkna sina bästa
bundsförvanter, nämligen prästerskapet. Han instämde
i den åsikten, att nykterhetssträfvandet ej
funne bättre understöd än ett godt
folkbibliotek och varnade för den af utskottet
förfäktade sparsamhet, som i själfva verket
vore misshushållning. Kostnaderna behöfde,
äfven om de växte, ej blifva afskräckande
samt vore för öfrigt af hr Schenström
högeligen öfverdrifna.
Professor Ernst Carlson fann hr Berg
hafva grundligt nedslaktat alla utskottets
argument, men liksom Tors bockar hade
dessa stått upp igen i hr Schenströms
anförande. Varningarna för kostnaderna vore
endast skrämskott, ty ingen kommun skulle
.ju tvingas att offra något. Att här ej kunde
bli fråga om några kolossala belopp, visade
Norges och Danmarks exempel. Frågan
vore ej blott en upplysnings- utan ock en
uppfostringsfråga. Mycket hade blifvit
offradt för det yttre försvaret; något litet borde
nu ock offras för det inre.
Lektor Karl Starbäck (som nu höll sitt
»jungfrutal») såg i utskottets afstyrkande en
inkonsekvens och en orättvisa. Då
riksdagen understödde folkföreläsningarna, som
gåfve kunskapsbegäret väckande impulser,
vore det inkonsekvent att vägra understöd
åt folkbiblioteken, som kunde gifva det
väckta kunskapsbegäret fortsatt näring. Då
riksdagen genom anslagen till föreläsningar
gynnade de mera befolkade och bemedlade
orterna, vore det orättvist att åsidosätta de
aflägsnare och folkfattigare bygderna, där
föreläsningsföreningar ej så lätt komma till
stånd, men där folkbiblioteken, särskildt i
form af vandringsbibliotek, kunde gifva en
värdefull ersättning. Frågan vore endast i
obetydlig mån en penningefråga; till sin
innebörd vore hon något vida högre.
(Bifall samt instämmanden af hrr Branting,
Kvarnzelius, Bromée i Billsta, Zetterstrand,
Staaff, Heimer, Nordin i Hammerdal och
Norberg.)
Hr K. G. Karlsson i Göteborg erinrade
oin att samtliga våra grannland på detta
fält stode framför oss. På
folkbildningsmötet i Uppsala hade svenskarne med en viss
blygsel måst åhöra sina gästers skildringar
af hvad hos dem blifvit uträttadt och de
goda verkningar, som däraf försports. Det
vore hög tid på att äfven hos oss något
gjordes.
D:r David Bergström genmälde mot hr
Schenström, att då denne ansåge
folkbiblioteken fylla endast ett kommunalt ändamål,
så kunde man väl vänta, att han betraktade
äfven arbetareinstituten på samma sätt och
komme att uppträda mot anslag åt dem.
Här vore ju för öfrigt endast fråga om en
hemställan till k. m:t att taga i
öfvervägande, om saken borde med statsmedel
understödjas. Härför talade mycket, bland
annat kolportagelitteraturens oerhörda
spridning. Särskildt kolportageromanerna med
premier utgå i 100,000-tals exemplar, och i
dem bjudes på rena röfvarehistorier af
simplaste sort. Mot dylik litteratur hade vi all
anledning att skydda vår ungdom.
Däremot kunde vanan vid och smaken för sund
läsning bli en god vägkost för de unga, icke
minst då de som värnpliktige tåga till
kasernerna. (Instämmande af hr Antonsson.)
Kontraktsprosten A. T. Pettersson i
Österhaninge betonade kraftigt nödvändigheten
att ej blott negativt genom lagstiftning
bekämpa ungdomens förråande utan äfven
positivt gifva dess tanke- och känslolif en
sund och uppfriskande näring. De lediga
stunderna under de långa höst- och
vinterkvällarna på landet utfylldes bäst genom
en god läsning. Kostnaderna vore ej
afskräckande; flera smärre kommuner kunde
ju förena sig om ett bibliotek, hvars olika
afdelningar ambulerade dem emellan.
(Bifall och instämmanden af hrr Byström,
Ericsson i Ahlberga, A. Hedin, Boëthius och
Viklund.)
Hr Schenström upprepade, att det vore
bäst, om biblioteken fortfore att vara en
rent kommunal angelägenhet.
Redaktör E. Hammarlund anförde
häremot, att denna mening vore vederlagd af
erfarenheten. Biblioteken hade hittills varit
en rent kommunal angelägenhet men låge
i allmänhet i lägervall, emedan de saknade
det understöd, de så väl behöfde. Såsom
bevis härför åberopades
folkskoleinspektörernas uttalanden.
Hr A. Olsson i Mårdäng vitsordade
ungdomens behof af bildande läsning samt de
goda verkningarna däraf samt yrkade bifall
till reservationen. (Hr Åkerlind instämde.)
Kyrkoherden Sundblad uppträdde såsom
andre representant för utskottets majoritet
samt betonade med skärpa, att här förelåge
ej blott en kulturfråga utan framför allt en
kostnadsfråga. Åtskilliga kommun er s
Utgifter vore oerhörda. Skulle de kunna offra
något vidare på sitt folkskoleväsen, måste
de ha extra bidrag af staten. Men härtill
funnes ingen utsikt, ifall statens medel
to-ges i anspråk för sockenbiblioteken. Dessa
komme att ådraga både staten och
kommunerna mycket stora utgifter. Det vore
oriktigt att vilja tvinga kommunerna till något
sådant.
Hr Lindblad anslöt sig till prosten
Petterssons uttalande och påpekade att äfven
såsom motvikt till det ensidiga
tidningsläsandet kunde biblioteken ha sin nytta med
sig. Gent emot föregående talare betonade
han, att något tvång för kommunerna att
inrätta bibliotek ej varit ifrågasatt.
Hr Hammarlund erinrade gent emot hr
Sundblad därom, att det enda, som nu
förelåge, var förslag om en skrifvelse till k. m:t;
utgiftsfrågan blefve en senare sak, och den
hade riksdagen fortfarande fullständigt i sin
hand. Något »tvång», som hr Sundblad
talat om, kunde det, så vidt tal:n förstod,
aldrig blifva fråg*a om. Kommunerna skulle
framgent som hittills äga att besluta, om de
för detta ändamål ville göra några
uppoffringar. Men om statens medverkan
lämnades, blefve ju alltid utgiften mindre
betungande än under nuvarande förhållanden. Det
vore alltså här fråga om en förmån för
kommunerna, ej om en börda.
Oaktadt br Schenström ej under
debatten lyckats få understöd af någon
annan än hr Sundblad, begärde han
votering. Denna utföll emellertid så, att
reservationen (== motionen) bifölls af
kammaren med 93 röster mot 50.
Undervisning i svensk lag och rätt.
Då sistlidna torsdag det i förra
numret återgifna utskottsutlåtandet med
anledning af hr C. Sandquists motion
föredrogs i andra kammaren, yrkade hr E.
Hammarlund, att kammaren måtte med
ogillande af utskottets motivering bifalla
reservationen.
Häradshöfding Schenström försvarade
utskottets afvisande ståndpunkt. Den
ifrågasatta undervisningen borde bli en
hemmets sak.
Biskop von Schéele uttryckte sin
sympati för den mening, som tagit sig
uttryck i hrr Hammarlunds, Bergströms
och Spangenbergs reservation.
Utan votering godkände kammaren
reservationen. Motionen har sålunda
afslagits men af det skäl, att denna
undervisning bör erhålla en större
omfattning än hvad motionären tänkt sig.
Husbondes skyldighet med afseende på
minderårigas skolgång.
Hr R. Eklundhs motion i detta ämne
var, på sätt synes af förra numret,
afstyrkt af utskottet. Vid ärendets
föredragning i andra kammaren sistlidna
torsdag yrkade motionären bifall till sitt
förslag med vissa ändringar. Yrkandet
gick ut därpå,
att riksdagen i skrifvelse till k. m:t skulle
anhålla, def täcktes k. m:t i gällande
folkskolestadga införa bestämmelser därom, att
husbonde, s^om har i sin tjänst minderårigt
skolpliktigt barn, skall vara skyldig sörja
för att den minderårige tjänaren kommer i
åtnjutande af behörig skolundervisning vid
enahanda äfventyr, som för underlåtenhet
häraf i afseende på föräldrar och målsmän
i folkskolestadgans 51 § föreskrifves.
Biskop von Schéele och hr E.
Hammarlund instämde i detta yrkande.
D:r Björck trodde icke, att utskottet
skulle hafva något att invända mot en
sådan lösning af frågan.
Hr Eklundhs yrkande blef därpå
bifallet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
