Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 17. (1,060.) 24 april 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
306
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 17
fäderneslandet också finnes ett större,
vidsträcktare än detta, som också hör oss
till: vår stams land, våra fäders land,
det stora nordiska fäderneslandet? Hafva
vi vidgat vår ungdoms blickar och
känslor till att omfatta detta land och dess
folk såsom sitt eget?
Men detta är själfva den nordiska
förpliktande grundsanningen. - - - -»
Dessa ord visa klart, hvilka de
sträfvanden voro, som lågo professor Weibull
varmast om hjärtat. Att öka och stärka
förbindelserna mellan de nordiska folken
genom att utbreda samkunskap,
samförstånd och folkligt samlif - därför
arbetade han. Och huru skulle detta ske?
Genom skolan, genom ungdomen, genom
nordiska möten, genom nordiska
föreningar, genom läsning af norsk och dansk
litteratur i de svenska skolorna samt
svensk i de norska och danska.
I väsentlig mån har professor Weibull
bidragit till det samförstånd, som finnes
svenskar och danskar emellan, speciellt
i Skåne. Inseglet på detta - det vackra
fredsmonumentet, rest af svenskar och
danskar i broderlig förening på slagfältet
vid Lund - är till stor del hans verk.
De, som åhörde hans föreläsningar vid
sommarkurserna i Lund år 1894 om det
inre sammanhanget i Skandinaviens
historia, erinra sig tvifvelsutan den varma
skandinavism, som besjälade föreläsaren
och som äfven ryckte åhörarn e med sig.
Af studenterna var W. städse högt
uppburen. Varm vän till ungdomen tog
han liflig del i dess gemensamma
angelägenheter. I Akademiska föreningen,
den studerande ungdomens gemensamma
hem, var han ordförande i 12 år och
arbetade ihärdigt för denna inrättnings
utveckling.
Folkhögskolan, den danska såväl som
den svenska, hade en god vän i
professor Weibull. Med flera af dess ledande
män stod han i nära beröring. Sedan
flera år tillbaka var han studierektor
vid Lunds fullständiga läroverk för
flickor.
Äfven folkskolan var föremål för
professor Weibvills intresse. Är 1893 väckte
han motion å kyrkostämman, att huslig
ekonomi måtte införas som läroämne vid
Lunds folkskolor, en motion, som ledde
till önskadt resultat.
I Lunds pedagogiska sällskaps
förhandlingar deltog han ofta - då alltid
med betydande inlägg och ofta nya
synpunkter. L.
Ur en minnesruna, tecknad af en
professor Weibulls forne lärjunge, anföra
vi följande:
Han trodde på Nordens framtid och skänkte
därför sin lit och sin kärlek åt Nordens
ungdom. Han har för alltid inskrifvit sitt namn i
Lunds studentkårs yttre häfder. Men långt
mera betyder han i dess inre, de, som icke
kunna skrifvas. I nära 50 års tid fortfor han
att vara student. Icke i akademisk
skåltalsmening utan i verkligheten: i enskildt
umgänge, i intresse för ungdomens
angelägenheter och sträfvanden, i omsorg om ungdo-
mens välgång. Luckan, han här lämnar efter
sig, är svår att fylla.
Och på sitt sätt nästan lika svårfylld är j
hans plats som lärare. Han brast måhända
efter den pedagogiska måttstock, nutiden j
älskar anlägga äfven på professorn: han
ville främst lärjungarnes s j älf verk samhet.
På seminariet var utbytet kanske ej så stort
i afseende på historisk metod, men så
mycket rikare i afseende på befruktande
historiska idéer. På katedern kunde han vara
glänsande. Det alltid fria föredraget ryckte
med och hänförde. Han var en talare af
naturlig begåfning, äfven om utförsmedlen
stundom hindrade den att fullt göra sig
gällande. Hans tal vid Gustaf Adolfsfesten 1882
och vid Nordiska festen 1889 äro pärlor af
vältalighet, hvartill vår litteratur icke kan
uppvisa många motstycken.
Som historisk forskare har han
företrädesvis gjort sig känd genom sina kritiska
studier till den svenska storhetstidens historia.
För den stora allmänheten är han mest
bekant genom sin mästerliga skildring af
Gustaf II Adolfs historia. Tyvärr har döden
hindrat honom att fullborda den
framställning af drottning Kristinas regering,
hvartill han i in- såväl som utländska arkiv
sam-manbragt ett synnerligen omfattande
material med i många fall öfverraskande
upplysningar.
Om den skånska historieforskningen har
han inlagt de största förtjänster genom
utgifvandet af omfångsrika samlingar till
Skånelands häfder. Tillsamman med Elof
Tegnér har han dessutom utgifvit Lunds
universitets historia till dess 200-års jubileum
1868.
Sin akademiska bana började han som
docent 1862. Fyra år senare utnämdes han
till innehafvare af den historiska
adjunkturen, hvilken 1877 ombildades till en e. o.
professur i historia och statskunskap. Såsom
innehafvare af denna inlade han särskild
förtjänst genom att först införa ett
vetenskapligt studium af geografien vid våra
svenska universitet. Ordinarie professor blef
han 1888.
Martin Weibull och folkhögskolan.
Allt från folkhögskolans första
uppkomst i vårt land blef den omfattad
med intresse och välvilja af
vetenskapsmännen vid Lunds universitet, i hvars
närhet en af landets första skolor af
detta slag7 den på Hvilan, uppstod.
En i denna skolas 25:e årsberättelse
uppgjord statistik öfver därstädes hållna
offentliga föreläsningar intill år 1893
omtalar, att ej mindre än 131 dylika
hållits af professorer och docenter från
Lund utan någon som helst godtgörelse.
Bland de uppräknade återfinna vi
sådana namn som Axel Nyblseus, C. V.
Blomstrand, C. V. Skarstedt, G. K.
Hamilton, C. T. Odhner, Fr. Areschoug,
Aug. Qvennerstedt, Martin Weibull, Es.
Tegnér, P. Eklund, Gottfr. Billing, Seved
Ribbing m. fl.
Mera framträdande visade sig detta
intresse år 1874, då genom inträffad
eldsvåda denna folkhögskolas existens
tedde sig synnerligen mörk. Genom
en serie offentliga föreläsningar i Malmö
och Lund insamlades då en ej obetydlig
summa, som öfverlämnades till skolan.
Vid anordnandet af dessa var i
synnerhet Martin Weibull lifligt verksam. Vi
föreställa oss, att han redan då börjat
inse, att folkhögskolan kunde blifva ett
kraftigt medel till befrämjande af ett
närmande emellan de skandinaviska
folken. Studentmötenas tid var nu förbi.
Genom dessa liade visserligen gifvits en
väldig väckelse till förbrödring folken
emellan, men det hade ock visat sig,
att denna ej sträckt sig till de djupare
folklagren. Kanske kunde .den på dansk
botten uppvuxna folkhögskolan,
öfver-flyttad till Sverige, uträtta något till
folkens närmande och sammanslutning?
Säkert är emellertid, att Martin
Weibulls intresse för folkhögskolan växte, i
samma mån han iakttog ett lifligare
umgänge hafva uppstått mellan skolorna på
ömse sidor om sundet. Vid flera än ett
tillfälle har han uttalat sina tankar i
den riktningen, t. ex. då han i
universitetets aula hälsade deltagarne uti 1890
års nordiska folkhögskolemöte på Hvilan,
därvid framhållande det gemensamma i
universitetets och folkhögskolans arbete
och betydelsen af universitetet som
medlaren, försonaren emellan länderna vid
Sundets stränder. För honom tedde sig
säkerligen äfven folkhögskolan som en
schola conciliatrix.
Professor Weibull var innerst svensk
patriot af äkta slag. Men harfls hjärta
värmdes däraf, att hans förfäders vagga
stått på slesvigsk grund och att han
själf uppväxt på den skånska slättbygden,
öfvergångslandet emellan svensk och
dansk bygd. För historikerns
framtidsblick stod detta skånska land som ett
det starkaste föreningsband mellan de
båda länderna. Men just därför var
det angeläget, att detta band skulle växa
sig starkt, att Skåne skulle blifva rikt
och mäktigt samt småningom intaga en
ledareställning i andligt och materiellt
hänseende. Härmed sammanhänger på
det närmaste hans varma intresse för
allt, som kunde befordra Skånes
utveckling, och då han trodde sig finna, att
den skånska folkhögskolan började få
betydelse ej blott för landtbefolkningens
andliga uppryckning utan äfven för
speciellt det mindre jordbrukets förkofran,
fick denna skola därigenom för honom
ett särskildt intresse. Han visade detta
vid många tillfällen och \stod alltid till
tjänst med råd och dåd, då han därom
anlitades.
Mer än de fleste hade Weibull den
gåfvan att låta sina åhörare se tingen i
deras inre sammanhang och att
framställa detta i stora, fängslande drag. Vi
komma härvid osökt att tänka på den
oförgätliga stund, då han i Lundadomens
krypta samlade kring sig nyssnämda
skol-mötesdeltagare, flertalet danska män och
kvinnor, och då höll ett tal, som kom
allas hjärtan att klappa af hänryckning
och knappast lämnade något öga ofuktadt.
I korta, kärnfulla satser upprullade han
taflor ur Lundadomens stolta historia
och framkallade framtidssyner för de
skandinaviska folken. Ingen af de
närvarande glömmer väl någonsin den
stunden under kryptans dunkla hvalf. I
mötesberättelsen finnes ett kort referat af
talets innehåll. Det ger naturligtvis ej
ens en matt afspegling af de märk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
