Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 28. (1,071.) 9 juli 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
510
SVENSK IÄRARETIDNING0
N:r 28
Hvad i denna kungörelse finnes
före-skrifvet med afseende på lärare skall
äga tillämpning äfven på lärarinnor.
Det alla, som vederbör, etc.
Stockholms slott den 13 juni 1902.
OSCAR.
(L. S.)
Nils Claeson/
K. M:TS NÅDIGA KUNGOEELSE
angående ändrad lydelse af § 26 i reglementet
för folkskollärarnes pensionsinrättning;
gifven Stockholms slott den 13 juni 1902.
Vi OSCAR, etc., göre veterligt: att Vi
funnit godt förordna, att § 26 i nådiga
förordningen och reglementet angående
folkskollärarnes pensionsinrättning den
30 november 1866 skall erhålla följande
ändrade lydelse:
§ 26.
Folkskollärare, som önskar att med
pension från sin tjänst afgå, skall
därom göra anmälan hos den myndighet,
som äger att afsked för honom utfärda,
och därvid bifoga, i original eller
bestyrkta afskrifter, åldersbevis samt
betyg öfver aflagd föreskrifven examen,
äfvensom fullständig, med behöriga
bilagor och påskrift af vederbörande
skolråds eller skolstyrelses ordförande styrkt
tjänsteförteckning, upptagande såväl hans
tjänstetid i egenskap af ordinarie och
extra-ordinarie lärare vid högre folkskola
eller egentlig folkskola, som äfven under
hvilka tider han till äfventyrs, på grund
af tjänstledighet eller af annan
anledning, skolläraretjänst icke bestridt;
åliggande det bemälda myndighet att, efter
granskning af handlingarna, desamma
tillika med eget utlåtande till
pensionsinrättningens direktion öfversända med
begäran om dess beslut i fråga om
sökandens pensionsrätt, samt att, ifall
sökanden förklaras till pension berättigad
och hinder för bifall till ansökningen i
öfrigt ej möter, meddela honom afsked
med pension och därom underrätta
direktionen. Varder ansökningen om
pension afslagen, skall hänvisning lämnas
sökanden att, i händelse af missnöje med
beslutet, däruti hos Oss söka ändring.
Har folkskollärare uppnått sextio års
ålder, äger vederbörande skolråd eller
skolstyrelse, ändock att läraren icke
anmält sig önska att med pension från
sin tjänst afgå, att, med bifogande af
förenämda handlingar, hos direktionen
begära dess beslut i fråga oni lärarens
pensionsrätt. Varder läraren icke
förklarad berättigad till hel pension, skall
hänvisning lämnas skolrådet eller
skolstyrelsen att, i händelse af missnöje med
beslutet, däri hos Oss söka ändring.
Hvad sålunda är stadgadt gälle hvarje
pensionsberättigad folkskollärare, vare
sig han är anställd vid högre folkskola
eller vid egentlig folkskola.
Det alla, som vederbör, etc.
Stockholms slott den 13 juni 1902.
OSCAR.
(L. S.)
Nils Claeson.
Länsskolmötet
i Halmstad.
En diskussion om »våra lokala
bildningsfiender».
Vi fortsätta och afsluta i dag den
uti förra numret påbörjade redogörelsen
för Hallands läns 14:e allmänna
folkskolemöte.
Sedan frågan om tandhygienen i
folkskolan blifvit slutbehandlad, återstod
ännu ett ämne på programmet. Det
bar rubriken »Våra lokala
bildnings-fiender», och inledningsföredraget, som
hölls af folkskolläraren P. Norrgren i
Harplinge, motsågs med en viss
spänning redan på förhand. Det gaf ock
anledning till en mycket skarp debatt.
Inledaren utgick från satsen, att lifvet är
en strid. En strid förutsätter fiender, och som
sådana ville tal:n främst nämna de dåliga
karaktärerna, som ej kunna tillägna sig
kårandan. Sådana finnas inom kårens
egna led, och man måste peka på bölderna,
äfven om det gör ondt. De egentliga
huf-vudfienderna utgjorde två armékårer. Den
första bestode af de s. k.
kommunalkungarna, som genom sitt guld härskade i
församlingarna. Till dem hörde sådana män,
som predikade, att folkskolan vore för
folket alldeles för dyrbar, som beskyllde henne
för att fostra fiender till jordbruket, som
talade om »folkskoletyranni» och
»koncentration» m. m. Det sista ordet liknade tal:n
vid den Trojanska hästen, enär det i sitt
innandöme dolde folkupplysningens kräfta,
lästidens afknappning.
Den andra armékåren betecknade
inledaren som det »svarta gardet», hvilket i
Göteborgs stift vore liktydigt med de
schartauanska prästerna. Deras hufvudvapen vore
lögn och list; dem rikta de såväl mot den
enskilde läraren som mot lärarnes
organisation och organ, hvilka stämplas såsom
»farliga», och de hade stor benägenhet att
öfva censur öfver de fackskrifter, med hvilka
folkskollärarne hålla sig. >Det vittnar», hade
en schartauansk präst sagt, »om en gränslös
förhärdelse att folkskolläraren den och den
år efter år håller och läser Svensk
Läraretidning, oaktadt jag flerfaldiga gånger
var-iiat för densamma». En folkskollärare med
brännvinsflaskan i ena och kortleken i andra
fickan vore mera tolererad af en sådan
schartuansk präst än en lärare med
Pesta-lozzi på tungan och Svensk Läraretidning i
fickan. Hvarför förkättrade man lärarnes
organisation? Hvad hade denna gjort för
ondt?
Betecknande för de schartauanska
prästerna vore äfven deras öppna fejd mot de
populära föreläsningsföreningarna och deras
ovilja mot att folkskollärarne besökte
skolmötena.
Tiden vore nu inne att sjunga ut, att
trotsa, där undfallenhet skadar, hjälpa svaga
och vacklande kamrater till sträfvan efter
ökade fackkunskaper, vidgade vyer och tro
på seger för vår rättvisa sak, och kasta
stridshandsken från folkskolans sida in i
fiendernas läger, när man från detta
riktade anfall mot folkskollärarnes
organisation. Genom kunskaper besegras fienderna
i första ledet, och sedan detta blifvit
öfver-vunnet, flyr också det andra. Upp därför
till enig kamp mot folkbildningens fiender!
Mot detta skarpa uttalande angående
en inom stiftet härskande riktning
uppträdde först kyrkoherde F. Lagerman i
Gällared.
Han ville uttala en kraftig gensaga mot
dessa ohemula och ohistoriska beskyllningar,
som knappast vore värdiga ett bemötande,
då de väl vore att tillskrifva »ett andligt
vansinne». Tvärtom hade svenska
prästerskapet alltid visat sig nitiskt i fråga om
folkbildningen, och att Sverige kommit att
intaga första rummet bland världens bildade
nationer, vore just det svenska prästerskapets
förtjänst. Dessa präster hade också vetat
att hålla »kommunalkungarna» stången. Och
skulle ett sådant tack bjudas, som inledaren
bebådat, vore talrn sinnad att beklaga
situationen, ty densamma inneburo då, att vi
befunne oss i ett dårhus.
Folkskolläraren O. P. Svensson i Skum
-meslöf fann det obehagligt att nödgas upp- j
träda mot en kamrat, men han ansåg det
vara en plikt att protestera mot inledarens
skarpa ord, genom hvilka han skurit alla
präster öfver en kam. Storindustrialismen
vore en fiende till skolan men icke
prästerskapet, som väl i de flesta fall gjort godt för
skolan. Lade man handen på hjärtat, måste
man nog erkänna, att skolläraren hade sin
bästa rådgifvare i skolrådets ordförande.
Väl såges föreningsväsendet här och där
med oblida ög*on af prästerskapet, men icke
kunde man väl säga, att någon blifvit
förföljd, för det han läste Svensk Läraretidning
eller besökte ett Skolmöte. Skolan hade
vuxit upp på kyrkans grund, och man borde
ej kasta ut barnet med badvattnet. (Bifall.)
Folkskolläraren J. E. Lund i Johansfors
ansåg, att inledaren ingalunda skurit alla
präster öfver en kam, utan att hans
omdöme blott gällde det schartauanska
prästerskapet. Hade han dömt detta för strängt?
Hur stode det till på landsbygden i detta
afseende? Det vore visst icke något
historiskt faktum, att prästerna främjat
folkupplysningen. Hur var det vid reformationen?
»Bättre om Paulus blifvit bränder än af
hvar man känder.» En del präster såge
en stor fara i alla friare rörelser: i
yrkandet på en katekesrevision, i
föreningsväsendet, i uttalande af en ärlig öfvertygelse.
Tal:n hoppades, att mötet skulle grundligt
behandla den viktiga frågan.
Inledaren, hr P. Norr gren, replikerade
kyrkoherden Lagermans tal om »andligt
vansinne», undrande hvad med »kroppsligt
vansinne» kunde menas. Talrn hade ej
velat angripa prästerskapet i dess helhet utan
blott den schartauanska riktningen. Geijer
hade för öfrigt ej utan skäl sagt: »Ju mer
jag lärt känna denna kår, dess mer har
min aktning för densamma sjunkit.»
Kyrkoherden F. Lager man trodde ej, att
något svar behöfdes på frågan hvad som
menades med kroppsligt vansinne; den
komme pä frågarens eget
vansinnighetskonto. Hvad inledarens person beträffade
visste tal:n ej, om han vore klok eller galen,
hvilken tvekan dock ej gällde hans
yttrande.
De öfriga talarne konstaterade, att
många präster voro folkbildningsväniier.
En hade bland sex skolrådsordförande
träffat blott en folkskolefien«fclig. En
annan framhöll, att sanningar sagts från
båda hållen och att å båda hållen
skurits bra till i växten samt att det visst
icke vore så säkert, att alla
beskyllningarna varit »ohistoriska». I allmänhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
