Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 30. (1,073.) 23 juli 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
554
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 30
des. Där" hos skolråd, lärare och föräldrar
likgiltighet och okunnighet vore rådande i
detta stycke, där skulle 1892 års förordning
vara blott en död bokstaf.
Fru Beckman, Djursholm, skildrade
nyk-terhetsundervisningen i de amerikanska
skolorna, hvilka i detta afseende borde vara
ett föredöme för oss.
Grosshandlaren Lindgren från Örebro
framhöll nykterhetsundervisningen såsom en
lämplig uppgift för våra söndagsskolor, i
hvilka hundratusentals barn undervisas.
Läraren Danielsson från Kristiania
påvisade, att präster och lärare ännu satte ett
frågetecken efter nykterhetsrörelsen, och så
länge detta vore fallet, kunde vi inte
påräkna någon kraftigare
nykterhetsundervisning i skolorna.
Efter diskussionens slut antogs det af
fröken Sohlberg framlagda
resolutionsförslaget.
Sveriges Storloge af I. O. G. T.
höll sitt årsmöte i K. F. U. M:s lokal i
Stockholm under tiden den 14-19 d:s.
Enligt rapport från öfverintendenten
för ungdomslogerna hade
ungdomsorganisationerna inom orden ökats under året
med 23 och medlemsantalet med 3,070
och utgjorde den 31 sistlidna januari
274 organisationer med tillsamman 16,201
barn och 3,068 äldre eller summa 19,269
medlemmar.
Enligt rapport från ’ordens
studieledare, fil. kand. V. A. Binander i Uppsala,
hade studiekurser under året varit
anordnade i Bollnäs, Enköping, Hackas,
Hagfors, Liljedal, Lugnvik, Lund,
Melle-rud, Norrköping, Nyhamn, Ryllshyttan,
Skönvik, Svinnegarn, Söderköping,
Trelleborg, Våmhus, Vänersborg, Öfverum och
Östhammar. Inom dessa kurser har
medeltalet deltagare utgjort 50, antalet
studietimmar för hvarje kurs i medeltal
76 och kostnaderna för hvarje kurs
i medeltal 130 kr. 13 öre. Af landets
populära föreläsningsanstalter, hvilka
under år 1901 till ett antal af 124
åtnjöto understöd af statsmedel, ha för
innevarande år icke mindre än 23
upptagit föreläsningar i alkoholfrågan på
sitt program och på grund häraf begärt
oéh erhållit hvardera ett anslag af 50
kronor att utgå ur ordens studiekassa.
Föreläsningar i alkoholfrågan ha
dessutom hållits i flera andra f öreläsnings
-föreningar, ehuru något anslag för dem
ej blifvit af orden begärdt.
Storlogens låne- eller
vandringsbibliotek har under året flitigt anlitats. Icke
mindre än 38 läsecirklar hafva under året
bildats och tagit i anspråk lån ur
biblioteket. Till dessa ha under året från
biblioteket utgått 382 boklån, fördelade
i bokgrupper, hvardera innehållande
omkring 400 sidor litteratur. Hvarje grupp
har upptagit i medeltal 13 timmar och
medelantalet deltagare har varit 15.
Ledningen af studieverksamheten har
handhafts af 18 distriktstudieledare,
däraf 8 folkskollärare, l filosofie kandidat, l
fil. studerande, en postexpeditör, l
redaktör, l kontorschef, l bokhållare o. s. v.
Till lön åt öfverintendenten för ordens
ungdomsloger anslog storlogen 400 kr.,
och återvaldes till denna befattning
folkskolläraren Joh. Åhlén, Grängesberg,
hvilken under större delen af de senast
förflutna 20 åren innehaft samma
befattning.
På grund af framställningar från
Studenternas helnykterhetssällskap (S. H. S.)
och Sveriges studerande ungdoms
helnykterhetsförbund (S. S. U. H.) beslöt
storlogen gifva hvardera ett anslag af
250 kronor. (Forts.)
De ortografiska
’Växelformerna".
Några ord i årets öfverläggningsfråga.
Då Svenska akademien år 1889 utgaf
sjette upplagan af sin ordlista, var det
en däruti upptagen nyhet, som väckte
förvåning och misshag hos nästan alla.
Det var den anordningen, att en mängd
ord återgåfvos i tvänne »växelformer»:
en äldre, ljudstridigare och en yngre,
ljudenligare. Gammal staf varne voro
missnöjda med den senare, ny staf varne med
den förra, och skolmannen befarade, att
det med likformigheten i skolornas och
skolböckernas stafningssätt möjligen
skulle bli ännu klenare beställdt än det
dittills varit.
Undertecknad (som i parentes sagdt
varit ifrig nystafvare allt ifrån 1869,
ja ännu tidigare) må gärna bekänna, att
äfven jag till en början ställde mig
något tveksam gentemot nämda former.
Deras ändamål var naturligtvis
påtagligt, och vid närmare eftertanke kunde
man ej undgå medgifva, att de ur
taktisk synpunkt sedt voro ett rent
Kolum-bus-ägg, ett sannskyldigt snilledrag af
sin upphofsman, professor Esaias Tegnér.
Vid hvarje stafningsreform är det ju
tvänne parter, som saken gäller: det
unga släktet, till hvars förmån reformen
skall jgöras men som vid bestämmandet
intet har att säga, samt det äldre
slättet, för hvilket reformen endast
innebär en olägenhet men som ensamt sitter
inne med beslutanderätten. Skolmannen
utgöra visserligen en mellanlänk mellan
båda . parterna, men deras ställning till
myndigheterna och den stora
allmänheten är tyvärr i förevarande
angelägenhet knappast någon annan än den
bönfallande supplikantens. Under sådana
förhållanden är det alldeles gifvet, att
om man vill gifva det unga släktet hvad
detta tillhörer, nämligen en reformerad
skolstafning, så måste man ock gifva det
äldre släktet hvad det gör anspråk på,
nämligen att få behålla sitt invanda
skrifsätt och få detsamma officiellt erkändt
såsom korrekt. Enligt hvad all erfarenhet
lär, är det nämligen intet, som försätter
människor i sådant misshumör som att
bli rubbade i sina vanor eller få dessa
stämplade som oriktiga: Hvad låg
därför närmare till hands än att säga: för
all del, vi skola gärna bibehålla edra
gamla Ijudstridiga former och ge dem
vår fulla akademiska sanktion, men låtom
oss då äfven visa en smula billighet mot
barnen och tillåta dem att använda
former, hvilka äro lättare att lära!
V axel formerna utgöra en utväg att
medla mellan de båda generationer, som
af reformen beröras, att gagna de unga
utan att besvära de gamla, att
genomföra en reform utan att på samma gång
framkalla hätskhet och kif och strid.
Och någon annan utväg att förlika de
stridiga intressena har icke kunnat fore-
Frågan var nu blott, om det goda
syftet verkligen skulle vinnas, d. v. s.
om skolorna allmänt skulle begagna sig
af de öppnade möjligheterna.
Erfarenheten visade, att den af
akademien anvisade reform-metoden i allo
bestod profvet. De ljudenligare
växelformerna segrade med ens öfver hela
linjen, och detta fastän bland dem funnos
för de konservativa så motbjudande
beteckningar som t. ex. »ansikte» utan g
och »kvinna» utan q.
Alltså: teoretiskt sedt erbjuda
växelformerna det enda tänkbara sättet att
på fridsam väg vinna en reform, och
praktiskt taget hafva de visat sig
fullständigt uppfylla detta sitt ändamål.
Alltsedan detta blef klart, har
undertecknad icke kunnat nog förundra sig
öfver den hårdnackade seghet, hvarmed
det ursprungliga misstroendet mot
växelformerna flerstädes hållit sig kvar. Efter
hand har detta misstroende dock skingrats.
Då jag vid allmänna rättstafningsmötet i
Stockholm för tio år sedan betonade, att
reformvännerna måste rikta sina
bemödanden på att få ordlistans system af
växelformer så utvidgadt, att allt flera
ljudenliga dylika blefve medgifna, ehuru
icke påbjudna, förklingade denna
maning ohörd, och under den stora
reformrörelsen af 1897 stod centralstyrelsen
för Sveriges allmänna
folkskollärareförening till en början så godt som ensam
på denna ståndpunkt. Men sedan man,
efter att hafva satt alla krafter i rörelse,
ånyo vunnit en dyrköpt erfarenhet om
motståndets enorma styrka, vande sig
bladet; reformsträfvandets mest
avancerade förkämpar, professorerna Noreen
och Lundell, anslöto sig till yrkandet,
att man ej borde anhålla .om ljudenliga
formers f öreskri f vande utan blott om
deras tillåtande, och i den af kanslirådet
Lyttkens och professor Wulff år 1898
utgifna skriften »Bort med stumma
tecken!» begärdes icke förbud mot de
stumma bokstäfvernas användande utan
endast »frihet att välja mellan de äldre
ljudstridiga och de yngre ljudenliga
beteckningarna».
Den särdeles egendomliga situation,
som inträdt därigenom att Svenska
akademien år 1900 utgifvit en ny,
förändrad upplaga af sin ordlista men ännu
ej å denna erhållit k. m:ts
godkännande, har öppnat ett säkerligen ej snart
återkommande tillfälle att få en
betydande stafningsreform genomförd. Att
denna reform skulle bestå i de stumnia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
