Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 31. (1,074.) 30 juli 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
576
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 31.
Genom Sydsmåland och
Skåne.
Anteckningar från en studieresa af
P. B.
Köpenhamn den 19 juli 1902.
Då k. m:t varit så nådig att tilldela
mig ett resestipendium, vill jag för de
ärade kamrater, som nödgas sitta hemma
öfver sommaren, meddela några spridda
intryck från min färd genom Skåne -
och möjligen senare äfven Danmark -
i hopp att, när det blir den ärade
läsarens tur att företaga en liknande resa,
han då gör mig och allmänheten en
återtjänst genom att offentliggöra sina
studierön från andra håll.
Jag väntar icke att kunna göra några
lysande upptäckter på vare sig det
pedagogiska eller det geografiska området,
hvarför mina ärade läsare få nöja sig
med små notiser om ett och annat. Som
jag anser, att en dylik färd äfven har
till syfte att rekreera, har jag medtagit
söndagshumöret och hoppas, att såväl
redaktionen som allmänheten ursäkta,
om framställningssättet här och där
tager intryck af min egen
sinnesstämning.
Norra Skåne är en fortsättning af
eller måhända snarare en afslutning på
Småland. Detta gäller också
skolväsendet. Visserligen ha de flyttande
skolorna upphört med passerandet af
Getabäck, men det småländska folkkynnet
uppenbarar sig i skolordningarna långt
söder om den forna riksgränsen.
Skogsbon har mindre ekonomiska resurser än
slättbon och visar sig därför småaktig
och »gnidig» i jämförelse med den
senare. Lärarebostäderna t. ex. äro ofta
mera trånga och obekväma i
skogsbygden än på slätten, ehuru man kunde
vänta motsatsen. Jag har sålunda i nedra
Småland sett exempel på, huru man
åstadkommit en s. k. »laglig bostad»
genom att dela af ett eljest lagom stort
boningsrum till två. En järnkamin midt
i skiljeväggen har uppvärmt båda
»rummen» på en gång. Så har man sparat
både timmer och bränsle.
Kommunalmannen, som uppfann detta
byggnadssätt, blef nog mycket populär i sin
socken och kunde säkert, örn han
tillräckligt länge satt kvar som »sindaco», vänta
sig - medalj för medborgerlig förtjänst.
Så där kan man spara. Men till jul
och andra högtider är det icke så noga
med slantarna. Om blott tiondelen af
de penningar, sorn vid dylika tillfällen
användas till brännvin o. d., i stället
offrades åt kulturen, kunde hvarje socken
ha sitt »skolpalats».
Kan skogsbon knappa af några få
kronor på lärarens eller lärarinnans
förmåner, räknas detta, såsom redan är
påpekadt, till »kommunal
förtänksamhet». Sålunda berättas från en
skogssocken i norra Skåne, att kommunal-
ordföranden, som naturligtvis var
ledamot af skolrådet, gjorde följande
uttalande vid ett lärarinneval: »Vi ta’
naturligtvis den, som bor oss närmast, så
kan hon vistas hos sina föräldrar under
ferierna och så - sparar kommunen
ved». Utan hänsyn till andra meriter
blef hon vald. Detta skedde helt
nyligen. Samme kommunalman påyrkade,
att fattiga skolbarn borde utexamineras
i förtid, så kunde de sedan
kortauktioner as billigare (fattighjonen utackorderas
nämligen ännu i den socknen genom ett
slags entreprenad auktion!). Beklagligt
nog hade icke skolrådsordföraiiden kurage
nog att omintetgöra dessa planer, men
undantagsfall sådana som detta visa,
hvad som måhända kunde bli regel, om
dylika kommunalkungar kunde bli
ordförande i skolrådet.
Det är icke endast bönder, som ifra
för slik sparsamhet gent emot folkskolan.
På många orter synas tvärtom bönderna
vara mera skolvänliga än herremännen.
Det är ofta lättare att påverka
välbärgade bönder, som sända sina barn till
folkskolan, än s. k. ståndspersoner, som
skicka barnen till läroverken.
Ledsammast är emellertid, att
pensionerade folkskollärare en och annan
gång af simpel afundsjuka motarbeta
sina efterträdare och söka hindra all
utveckling af skolväsendet på den plats,
där de själfva verkat. Man kan få höra
sådana uttryck som: »Skollärarne (de
äldre inom kåren liksom prästerna säga
sällan folkskollärare) ha nu alldeles för
höga löner. På min tid var det så och
sä», o. s. v. Verkligen tragikomiskt är
t. ex. följande nyligen fällda yttrande
af en i sin ort mycket aktad
pensionerad folkskskollärare: »Icke böra barnen
gå i folkskolan under fyra års tid! Då
blir det ju dyrare att uppföda en pojke
än en - stut.» På jämförelsen synes,
att mannen var småländing. Yttrandet
är fullt »historiskt» och icke å la
Crusenstolpe.
I norra Skåne såväl som i Småland
har man pä senare tiden uppfört
åtskilliga åtminstone för
landsortsförhållanden tidsenliga skolhus. Ett sådant
besåg jag t. ex. i Ö. Broby. Detta i
många afseenden väl anordnade och till
det yttre prydliga skolhus innehåller tre
ljusa, rymliga och smakfullt dekorerade
skolsalar, lärarebostäder o. s. v. I
Glimåkra håller man f. n. på att å en
dominerande höjd bredvid kyrkan uppföra
en liknande byggnad, innehållande fyra
lärosalar m. m. Lärarinnorna få ’där
två rum och kök hvardera, men läraren
skall såsomj tillika innehafvare af
organist- och kantorstjänsterna bo i den
närbelägna klockaregården. Åtager sig
församlingen byggnadsskyldigheten å sist
nämda ställe, synes ju ingenting vara
att anmärka mot denna anordning. I
såväl Broby som Glimåkra använder man
Landskrona ventilationsugnar. Huruvida
dessa äro att föredraga framför t. ex.
Ebbes, vore intressant att erfara af
personer, som pröfvat båda slagen. Me-
ningarna härom synas vara mycket
delade.
För min del skulle jag vara mycket
tacksam, om man i Svensk Läraretidning
genom insända artiklar offentliggjorde
sina erfarenheter rörande olika typer
af nu brukliga skolkaminer.
Uppvärmnings- och ventilationsfrågorna äro
nämligen ännu mycket outredda särskildt
rörande vanliga landsortsskolor, och man
tyckes sällan vara fullt nöjd med ugnar
af de vanliga konstruktionerna.
Måhända beror detta mest på, att man
anordnar otillräckliga in- och
utsugningskanaler för luften. Äfven vid
uppförandet af nya skolhus syndas stundom svårt
i detta afseende. Man inbillar sig, att
lufttrummor med t. ex. en decimeters
genomskärning äro tillräckliga för en
stor skolsal. Senast utkomna
handböcker i skolhygien äro ofta alldeles okända
för såväl lärare som skolråd. Ja, hvad
värre är, icke ens arkitekterna i
småstäderna eller alla folkskoleinspektörer,
som granska ritningarna, synas ha
ventilationsanordningen fullt klar för sig.
Man bygger därför i detta afseende på
måfå, och resultatet blir därefter. Men
äfven på sådana ställen, där ordentliga
ventilationsanordningar anbringats i
samband med värmekälla, bli dessa till föga
nytta, om de icke skötas ordentligt.
Särskildt lärarinnorna äro mindre noga i
detta fall. De tyckas icke inse, huru
viktig frisk och ren luft är för såväl
deras eget som barnens välbefinnande.
Vid uppförandet af nya skolhus
glömmer man ännu i regel att inrätta
särskildt ljust och nog stort materielrum.
Lärosalar och afklädningsrum beräknas
för framtiden, men vis å vis
materielrum synes man tro, att utvecklingen
skall stanna i växten, ja, man menar,
att utrymme för några få kartor och
planscher är alldeles nog. Ett tidsenligt
folkskolehus bör ha särskildt
materielrum, så stort, att äfven diverse
apparater kunna på lämpligt sätt uppställas
därinne. En garderob bredvid skolsalen
bör icke få namn och värdighet af
materielrum.
Ett par exempel på huru man
stundom bygger skolhus på landet, må
anföras. En socken, som nyligen uppförde
ett större skolhus, lät i öfvervåningen
inreda bostäder till såväl lärare som
lärarinna, men den senare fick icke egen
ingång utan måste gå genom lärarens
arbetsrum för att komina till sitt eget.
’Och dock var ritningen uppgjord af en
arkitekt i närmaste stad. Till historien
om samma skolhusbygge hör, att
grundläggaren icke förstod sig på ritningen
utan gjorde grundmuren 2 meter för
kort. Byggnadskommittén tyckte
emellertid, att man icke borde fästa sig vid
en sådan småsak utan fortsatte med
att göra hela huset lika mycket kortare.
På en annan ort tyckte man, att den
af inspektören fastställda ritningen
upptog alldeles för stort afklädningsrum,
och så minskade man det helt sonika
till hälften. Intetdera af dessa för blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
